Förflyttning

Den här bloggen är på väg att överföras till https://nerverace.wordpress.com/
där jag även är på gång med att lägga upp poesi och andra texter.

Djupt och ljust

Nu är vi här igen
Sjukligt förutsägbart, mycket sjukligt.
Vi har hittat en helt egen spricka i marken
där vi letat efter hemligheterna, anledningarna, beståndsdelarna,
det minsta, det största, det mest essentiella, bakgrunden, sanningen.
Tänk om jag vetat redan från början att sanningen om mörkret lika gärna kan ersättas med en sanning om ljus.
Och inget av det går att bevisa som mer äkta än det andra när allt baseras på känslor.

Men oj, vad sant det kan kännas
Vad man kan behöva övertyga sig om att ett lidande har en anledning, att det leder någonstans
Vägen man går på måste vara rätt om det inte går att vända
En väg till insikt där målet i slutändan visar sig vara en övertygelse om att man borde dö.

Kontrasten mellan detta och yttervärlden, när man väl märker av den, är skrattretande.
Skratta är allt man kan göra, av förbluffning. Av ett minne man trodde inte fanns kvar.
Hur man till slut märker att någon står och titta ner, undrar vad det är för skoj man tror att man har för sig där nere. Täckt av lera som torkat och krackelerat, grävandes efter jordens mitt.

Minns du hur vi skrattade? Vi skrattade tills vi skrek och grät.
Vi var så utmattade att blodet inte orkade rinna.
De såg oss ligga där, vad konstigt att de hittat vårt gömställe.
Det var som att vända insidan utåt

Man hör efter ett tag vad andra säger och börjar förstå orden.
Om vardagen och ett fortsatt liv.
Som om det fortfarande gällde.
Det var nyss ett mål att leta efter det ondaste onda i de djupaste mörkren och brännas ihjäl på magma
Bara storslagenheter och superlativ.
Vad är livsuppehållande petitesser i jämförelser, och vad kommer det innebära att byta riktning och gå tillbaka mot livet.
Är det ens möjligt?

Japp.
Det visste vi ju egentligen.


Den grupp människor som har hittat sprickan i marken ofta går tillbaka för att kika lite över kanten.
Ramlar huvudlöst ner i något de en gång tyckte var vackert.
Något mörkt och varmt att kura ihop sig i ett tag, fram tills dess att bergväggarna börjar skaka.
Det är vad som är så förutsägbart. Om och om igen är jag i samma situation. Där människor jag valt, de som vet, ramlar ner i detta förjordade djup.

Det finns inte så mycket jag kan göra, det lär man sig till slut.
Jag har satt mig vid kanten av sprickan med en kopp kaffe och följer små livstecken.
Vinkar ibland, du vinkar tillbaka, halvdött.
Det är lönlöst att försöka kasta ner rep, de når aldrig fram. Ropa hjälper inte heller, för du har helt bytt språk och förstår inte ett ord av vad jag säger.

Jag ser fram emot dagen då du får tillbaka det där lilla minnet, och skrattar tills all svart humor och ironi ersätts av gråt och primalskrik.
Skrik för guds skull, skrik alla döva!

Ser du mitt namn där nere?
Jag har ristat in det i bergsväggen, och nu sitter jag här uppe och dricker kaffe som om ingenting.
Världen fanns kvar för mig, och den finns kvar för dig.
Den kommer aldrig att sluta vänta på dig.

Ett ironiskt "tack" till ingen

Du menar att jag är kapabel till detta? Men får aldrig stanna i det.
... Okej

Är det såhär andra är för det mesta eller är det en myt?
Det är ju helt sjukt.
Världen är nästan vacker.

Jag gör saker för att jag vill göra dem,
och mår inte dåligt för att det krävs att jag är vaken när jag gör det.
Att aktivera mig får mig snarare att må bättre.
Sinnessjukt.

Vad är egentligen originalmentaliteten, vad är standard?
Är det här jag när jag är frisk, eller är jag för frisk eller är jag fortfarande för sjuk?

Jag försöker jämföra mig med andra människor och tycker att de verkar bete sig likadant.
De... ja, de gör saker, från morgon till kväll.
De får ju inte direkt panikattacker eller aggressiva utbrott av att behöva vara igång så länge.
Många har till och med heltidsjobb men mår bra... eller okej så långt vågar jag inte gå, de verkar okej ändå.

Vad som gör mig så vansinnig är att det inte finns någon att vara arg på.
Det enda jag kan vara arg på är mitt eget huvud, men det är inte jag, det är en sjukdom.
Det är en sjukdom i min hjärna - den inälva som gör just mig till mig...
Så om min hjärna är jag, och sjukdomen är en del av min hjärna... Ni förstår.
Det leder ingen vart.

Jag vägrar vara arg på mig själv, jag är klar med det.
Jag är klar med hela den där existentiella ramsan.
Jag blir bara aldrig klar med ilskan i sig.

Lättdistraherad med bristande arbetsminne

Ska spika upp en tavla på väggen, ligger den på skrivbordet?
Där ligger ju i alla fall en linjal som jag kan behöva snart.
Men är inte linjalen i det andra rummet bättre?
Jag går nog på toa innan jag hämtar linjalen.

Toan behöver rengöras, var är rengöringsmedlet?
Letar i städskåpet.
Skriver ett sms till mamma och frågar om hon ställt den någon särskild stans.
Går tillbaka till in i rummet där jag skulle spika upp en tavla.
Visst ja! Linjalen.
Går tillbaka in i andra rummet.
Står och tittar ett tag, vad var det nu...
Jag borde nog rengöra min whiteboard.
Letar samtidigt i skåpet efter toarengöringsmedel.
Det var inte där, där har jag redan letat.
Ställer rengöringsmedlet till whiteboarden vid datorn.
Jag höll på att skriva en text på datorn, så jag fortsätter med det.
Ser en linjal. Aha!

Jag vet inte var linjalen ligger nu längre.
Men jag hittade i alla fall hammaren och spikade upp tavlor.

"There is nothing left for us to do but to try to live ordinary decent lives."

Tryckte på paus och stirrade ut i rymden ett tag.
Sög åt mig obehaget.

De ringde hysteriskt på dörren när jag låg och sov, hade varit oroliga.
Jag öppnade, igen bakfull och risig, men helt okej.
Det där kom ingenstans ifrån. Jag förstår inte vad som fick dem att vara oroliga just då av alla möjliga tidpunkter.
Kanske bara att det var söndag, och det är då jag brukar se ut sådär. Men det är ju bara ytan.

14/10

Det skulle vara humoristiskt från och med nu.
Jag hade tänkt skratta mer än vanligt.
Mina mardrömmar är åtminstone fina.
Det värsta som hände i natt var att mjölken var slut, och i verkligheten var den inte det.

11/10

Somnade med en intensiv önskan om att ha en bakgrundsbild på en skäggagam.
Njuter av den återkommande intensiteten i mina synintryck.
En vän gav mig hoppet om att en bit av en banan på marken skulle vara en död mus.
Tänkte att spänningen i huvudet nog var en stroke och fick hjärtklappning.