3 kvadratdecimeters nålområde

Jag tappade en nål på golvet, och av bara farten hittade jag ytterligare 7 tappade nålar på en yta av bara runt 3 kvadratdecimeter när jag skulle leta rätt på den.  

Var det ett speciellt område, eller är heltäckningsmattan lika full på insnorda knappnålar överallt?

    

Jag drömde väldigt mycket.. om en massa text och någon tidning. Och nått som fastnat av röran är att det kommit en ny film som heter "Ida witch project".  Men det kan hända att det är sant, och inte bara något jag drömde. Jag misstänker att det var något jag läste i Aftonbladet igår kväll.

    

Till frukost tittade jag på Utan Fruktan, som vi har inspelad. Fan vad jag älskar den filmen!!!! Jag kände mig helt tagen sedan, fast jag sett den flera gånger innan. Kom in i en poetisk sinnesstämning och var tvungen att bara sitta på balkongen och titta.

    Till kvällsmat läste jag ut Xerxes av Björn Runeborg. Gillar den skarpt. Påminner om Allis med is på nått sätt. Kanske mest för att den ger mig samma känsla. Jag liksom kommer på att jag faktiskt är ung fortfarande, till och med barn kallas det nog, och inte 64 eller vad jag nu i vanliga fall tror att jag är.

21:17: Den där CD-skivan jag skrev om igår är det visst pappa som har misshandlat, eftersom den var fräck nog att inte fungera.

Mamma föreslog att jag skulle ha den till väggklockan som bara är en klocka med maskineri och visare nu. Resten (som var några krusiduller med gäss och blommor i gips, om jag inte minns fel) gick alltid sönder lite när den trillade ner i golvet vid häftig stängning av dörr.  Tillslut blev jag så förbannad, när en gås halshöggs efter att jag limmat flera gånger, att jag gick ut på balkongen och slängde ner hela skiten därifrån.  Själva klockan klarade sig.

    

Jag tog CD-skivan och gick ner och diskade den med diskmedel och tvättsvamp för att få bort bläckpennestrecken. Det var roligt för att det kändes så udda. Jag diskade andra sidan också pga det.

    

Pappa hade tydligen fortfarande något ouppklarat med den där Cd-romskivan, för han var nära att knäcka den mitt itu när den dök upp framför näsan på honom (mamma skulle skicka över den till hans kusin som satt på andra sidan datorn, för att han skulle få loss visarna på rätt sätt). Mamma hann hindra honom, och nu hänger en CD-klocka på min vägg.
Visarna syns dåligt, de är vita och röda, målade med någon gummiaktig färg man egentligen ska kladda på tyg med. Vet dock inte vilken färg som skulle synas bättre, CDn är ju trots allt regnbågsfärgad.  

Silvernitrat

Jag har fläckar av silvernitrat på fingrarna.  Vad det är vet jag inte, och jag är inte intresserad av kemi.  Hemkunskap, idrott, kemi- och fysiklaborationer är rena tortyren. Jag är så opraktiskt lagd att det är löjligt. Helt bortkommen bara. Och det verkar så enkelt när andra gör det, men när jag själv ska försöka går det inte alls. Jag föddes handlingsförlamad.
   
Idag satt han där framme, kemiläraren, och berättade om en grupp väldigt duktiga elever han en gång haft. Den ene hade alltid alla rätt på proven, han lyckades bara ha lite fel någonstans i en massa onödig information han svävat ut om.
En dag hade de en väldigt intressant diskussion i den här gruppen som handlade om solens död och att den kommer svepa med sig jorden när den blir en sån där "röd jätte". Det var sista lektionen för dagen och de var så uppe i samtalet att eleverna inte ville gå...
Bosse-kemilärares ögon blir röda. Vi stirrar på honom. Han börjar gråta, och jag blir rörd bara för att han blir rörd. Jag vet hur det känns, sådana där upplevelser av samförstånd och gemensam passion. Bosse snyter sig högt och alla skrattar, han också.

Tack vare Primo Levi, tror jag att jag börjar förstå vad som är intressant med kemi. Det handlar ju om allting. Om hela grunden. Det är som en filosofi, som en religion. Fast det handlar om nått gripbart fysiskt existerande, materia, och är därför inte omöjligt. Tänk bara; ett åtkomligt svar på stora frågor kring existens.

Egentligen borde alla vara intresserade av det, egentligen borde jag vara intresserad av det... kanske hade jag varit det om jag bara inte trots mina enormt logiska och vetenskapliga uppfattningar varit så själslig. OCH om jag hade varit en aning mer praktiskt lagd.

    ....Haha, förresten. Här bredvid ligger en Windows 2000-skiva som någon klottrat på på spårsidan med bläck. Det kan väl aldrig vara särskilt bra eller?

Problematik (rent matematiskt)

Det är omöjligt att förklara
något som jag känner till så väl som detta
Alla detaljer har blivit så stora
Det finns så många svängar i labyrinten

Du är konstigt avlägsen
och skrämmer mig när du kommer för nära
Håll dig borta!
Hela sidan blöder ju otäckt
där vi slets isär

Vad finns det för lösning?
Man får antingen sy eller skita i skiten
Jag föreslår ändå infektion
För jag darrar tydligen
jag blev visst helt likblek när vi träffades sist

Hur deprimerade människor gör skolarbeten

När jag kom hem lade jag mig och sov. Hela dagen hade jag fått lite infall, språkliga nu, eftersom jag inte har några fysiska krafter längre. Vissa blev nog övertygade om att jag är väldigt onormal.


   
Jag var hemma vid 3.
Vid klockan 6 klev jag ur sängen igen.
Släpade mig ner till vardagsrummet med ryggsäcken, och så kollapsade jag i soffan.

Sedan kom mamma, när jag nästan sov.
"Jag måste göra ett SO-arbete, kan du få mig att göra det?" sa jag.
Och eftersom hon bryr sig om mina betyg, ofta mer än jag, plågade hon mig med sitt tjat ända tills jag orkade tänka. Som tur var gav hon inte upp.

Hon kollade igenom texterna jag skaffat mig, och allt jag strukit under och sa att om jag gjort allt det här, så måste jag ju kunna en del nu.
"Ja, jag kan allt om New age." sa jag.
Lite överdrivet kanske, men huvudproblemet var ju inte att jag inte kunde nått, utan att jag inte kunde få ner det på papper. Berätta om det muntligt gick bra.

Så tillslut kom vi fram till en lösning: hon fick vara min sekreterare. Jag pratade på, och hon skrev ner.
När det var klart, gick jag upp till mitt rum för att renskriva och formulera om det på datorn. Jag hamnade på golvet i stället, lutad mot sängen halvsovandes.
Mamma kom upp för att titta till mig.
"Ja, jag misstänkte det ja!" utbrast hon. "Arbeta nu!"
Och faktiskt. Ett A4 och lite till om New Age skrivet av Ida i 9B existerar nu. Det är kanske inte mycket, men jag brukar få beröm av min SO-lärare just för att jag kan fatta mig kort och ändå få med det viktigaste. (Skryt, skryt.) I historia en gång skrev jag 1 sida medan andra skrev 7-8, ändå var det mitt arbete hon hade mest positivt att tala om sedan, för de andra hade lyckats flumma iväg och komma in på en massa onödiga smådetaljer.

New Age...
Jag har ju alltid sett mig själv som någon som är fruktansvärt logisk och vetenskaplig, men det kan jag väl egentligen inte helt vara när jag tror att man har svaren på alla livets mysterier i sitt undermedvetna.
Jag är på något sätt ändå av en andlig sort.
Ibland får jag för mig att jag alltid lever i ett alternativt medvetandetillstånd, att det är där jag existerar.
Och jag skulle gärna vilja träffa en sådan där medietyp någon gång, om inte en filosof.. fast Jean Paul Sartre är ju död.

Dränkt

Att ge ord åt är att erkänna
Det blir en sorts verklighet
som redan finns, men nu också utanför
synlig och sårbar.
Men nu ska jag slappna av, och skita i allting sånt
kanske är det det man behöver
kanske är det det man ska undvika…

Jag kan inte låta bli att älska det sjuka
när det friska bara vore en förklädd sjukdom
De som inte förstår skadar mig
De som förstår skrämmer mig
Jag vågar inte gå för nära avgrunden
men jag behöver den
Jag behöver balansera på kanten
annars ljuger jag
De flesta låtsas så mycket att de inte längre vet
att vilse är det enda man kan vara
Men alla som vet att de vet
är de som hittar vilse först
Och jag försöker undvika att se dem i ögonen

Jag vet inte om jag är en fisk som inte kan leva i luft
eller en människa som inte kan leva i vatten
jag ligger under en yta
och studerar dimmiga figurerna
som fortfarande kan andas
Hur de orkar vet jag inte
En gång gjorde jag det också
men då hade jag ingen aning om att det finns en annan våglängd
och jag tror att
när man har varit där
är det svårt att släppa minnet
känslan av en sanning omringad av lögn

Jag är så fast nu
jag är så övertygad
jag är så dränkt
Hjälp?

Givande debatt med sig själv

Som jag trodde. Det är olidligt. Och SO-arbetet... jag orkar bara dricka mjölkchoklad och ligga i sängen och prata med mig själv på engelska.

Undrar någon varför jag pratar på engelska, så lyckades jag faktiskt komma fram till det, på engelska. Här är en del av samtalet:

-Why do I talk to myself in English? 

- The words are less heavy. They're like strangers in the night: you can't see them, and when you hear them talk you don't recognize their voices. You know what they mean, but yet it feels less real. It's easier to let these words just fly out of your mouth. And of course there's some freedom in speaking English in a country were English is not spoken.

Och det är inte bara att prata på, det blir en liten utmaning också. Jag kan väl prata för mig själv på svenska med, men inte så länge (jag måste ha legat där i över en halvtimme och bara babblat på), för på svenska blir jag fortare uttråkad. Det känns mer meningslöst. Man lär sig ju faktiskt någonting samtidigt, när man pratar på engelska: att prata på engelska.
   
Jag filosoferade mest, om människans ondska och hennes urinstinkter. (Började med nazism och Jean Paul Sartres teorier om att, som jag uttryckte det: "Nazism is born out of the fear of having the power to change society." Och p.g.a. oron över sitt eget ansvar sköt de över skulden på judarna. För att avleda uppmärksamheten, inte behöva ha den över sig själv, föste de över uppmärksamheten (och skulden) på judarna.
Kom fram till det här: "You can never get rid of the evil. Cause human evil is connected with being egoistic. Being egoistic is a matter of survival, and survival is the most basic of our basic instincts."

Små skorpioner

This was the noise that made me awake: (Garbage-associationer)
"drii driiii driiiiiiii.... bEEEEUUUWWwwwww"

En sträng på gitarren gick av, tredje uppifrån. Jag suckade och tänkte att jäklar, vad ska jag nu leva på? Spela gitarr är det enda jag tycker är roligt.
Klockan var väl strax efter 8, jag somnade om. Sedan vaknade jag igen, men ändå inte.
Det är den här äckliga värmen, sommarsjuka. Illamående, dåsighet och dåligt aptit. Under hela sommaren kan man aldrig vara riktigt vaken, det är varmt i hela världen och feberkänsla i kroppen.

Jag har legat i sängen och läst. Dagens höjdpunkt var när miniatyrmonstret, en liten krabba, trillade ner från någonstans och landade på det vita lakanet mitt framför ögonen på mig.  Ca 2 mm lång är den, och jag har sett sådana där förut i mitt rum, krälandes på väggarna.
Jag fångade den i en liten knappnålsburk och visade den för mamma. Hon kände igen den. Sa att den heter nått med klo och/eller skorpion. Klorna den har ser ut som skorpinionsvansar.
Jag frågade vad den hade i mitt rum att göra, och hon sa att den väl antagligen käkade damm och kvalster i min heltäckningsmatta, eller papper och fjädrar.
Blev rätt förskräckt av tanken på att jag skulle ha fullt med djur som kröp omkring och käkade på mina Manics-bilder och fjäderboor. Det är väl antagligen det de gör, eftersom jag de gånger jag skymtat någon sett dem på väggen. På väggen finns fullt av papper, och en svart fjäderboa. Så hänger det en vit fjäderboa runt min skrivbordstol, och jag har nyligen dekorerat en hylla med påskfjädrar.... Är helt säker på att det är nått som ger sig på fjädrar i alla fall. För en påskfjädertoffs från förra året som legat på blompiedestalen jag har vid spegeln blev nermald. När man lyfte på den föll den i bitar. Jag slängde ut den bara för några dagar sedan.
Kanske borde jag dammsuga lite oftare.
    Efter flera timmars fångenskap har jag nu släppt ut odjuret på altanräcket. Han heter Erik, bestämde jag mig halvt omedvetet för. Och om han sedan inte är en han är ett problem jag inte har lust att gå djupare in på.
    Äcklige lille Erik är fri, och själv är jag snart inne i fångenskapen igen. Skolan börjar i morgon, och med denna otroliga avsaknad av några som helst krafter förstår jag inte riktigt hur jag ska klara av det.

21:35: Nu har jag varit ute på barfotapromenad i min gröna sidenpyjamas som av någon anledning luktar honung. Jag skulle kolla om Erik var kvar på altanräcket. Det var han inte. Sedan fick jag för mig att jag skulle gå en runda. Jag var och tittade på växthuset, sen började jag gå ner mot skogen över en åker, men så kom jag på att på det här landet där jag bor riskerar man att kliva i fårskit. Så jag gick tillbaka.
    Sådana här promenadinfall får jag ofta på söndagar. Och söndagsångesten är väl aldrig större än dagen innan skolan börjar efter ett lov... som i en protest liksom. Protest mot sömnen och morgondagen, ett försök att dra ut på tiden.
Åtminstone är jag lite svalare nu. Särskilt om fötterna.

sid. 43

Persienner eller solglasögon

Kom på att man ignorerar vädret bäst genom att sätta på sig solglasögon. Om man drar ner persiennerna blir det bara falskt, man ser genom glipor vad som döljer sig där bakom. Och det är ansträngande att veta att man ska behöva dra upp dem igen så småningom igen. Det är mycket mindre besvärligt att bara ta av och på ett par solglasögon.

Klev i stort sett inte upp ur sängen idag förrän strax efter 18.00. Vaknade av att jag låg på ett par solglasögon.

Hälla ut mjölk på golvet

Innan man av allmän frustration avsiktligt häller ut mellanmjölk på golvet ska man helst försöka sätta sig in i hur det skulle kännas att kliva i den.
Om man inte tror att man skulle tycka det vore så obehagligt kan det vara okej.
Jag var barfota, och blev bara på bättre humör av hur fötterna klibbade fast mot golvet när jag gick.

Fallgrop

Det är inte längre i en känd våglängd. Det är en plats som jag fått för mig att bara jag känner till.
Det är ett djup, och efter att ha bekantat mig med dimman har jag insett att det inte finns någon direkt botten. Så det handlar väl egentligen bara om hur mycket man tål.

Om nu ytan existerar är det en bild, en bild av något vardagligt; kanske folkmassan på torget, eller människorna i affären, där det inte finns några kollektiva tankar och ingen förståelse. Ingen som känner. Där det inte finns några verkliga ord. Orden flyger bara förbi, inget att lägga märke till.

Något nödvändigt. Bara det nödvändiga. Det är ytan.

Lyfter man på mattan upptäcker man att små djur, livet, har ätit sig igenom träet. Tusentals hål, alla olika stora och olika djupa. Människornas fallgropar. Som andra människor gräver, som samhället gräver, som slentrianen och cirkusen, nätterna och det förutsägbara gräver. Som de gräver åt sig själva.
Min fallgrop råkar bara ha blivit lite väl djup nu.

Hur vi umgås

Vi åt knäckebröd som vanligt. L1&2, J och jag.

J frågade om vi inte skulle göra någonting, eller åtminstone prata, och L2 fick förklara hur det ligger till:
Vi gör aldrig någonting när vi "är". Att "vara" för oss innebär att just bara vara i samma rum, att existera tillsammans, lyssna på musik. Pratar gör vi inte direkt. Andra tonårstjejer har antagligen långa diskussioner, främst om sig själva och sina känslor och upplevelser, skvallrar.

När vi väl pratar berättar vi om olika konstiga idéer vi har, om saker vi skulle vilja göra eller bara funderingar om saker och ting, filosofier.  Det är aldrig några samtal med någon röd tråd i, inget sammanhängande. Någon säger vad hon tänker på just då. Sedan säger någon annan vad hon tänker på just då, något som handlar om något helt annat. När det är som värst blir det till monologer vi har i olika hörn av ett rum.

Jag undrar hur det ser ut utifrån när andra i vår ålder umgås.

Såhär äter man

Det enda komiska nuförtiden är mina matvanor.

Middag - Såhär gör man:

Ät först två skedar oboypulver
öppna sen en burk vita bönor och häll ut det i en spaghetti-sil för att få bort onödigt tomatslajm
lägg upp drygt hälften på en tallrik
ta 2 nävar redan kokade pastarör från kylskåpet och lägg i en kopp
ta fram ett halvt glas juice som stått och mognat sedan frukosten
krydda bönorna med chillipeppar och aromat
ät ett digestivkex medan du gör en ostsmörgås med aromat på
ät upp hälften på vägen till datorn
ät resten vid datorn

Vattenpistoler och russin

Jag försökte skriva ett arbete om Lennart Jirlow. Det gick inte. Det går inte. Jag orkar det så lite att jag inte kan. Och jag blev arg. Jag fick ett utbrott. Jag bråkade med min syster och rev ner böcker på golvet, och så ramlade jag omkull för att jag halkade på mattan och det måste ha sett jävligt roligt ut så jag började gapskratta fast jag helst ville gråta. 
Jag ringde till L.
"Får jag komma till dig."
"Ja."
"Tack, hejdå." Och så lade jag på innan hon han säga nått.

Jag var ute och sprang i ett par träskor för att hitta en chaufför. Sparkade på stenar och ropade. Ingen. När jag kom tillbaka in var de plötsligt där igen.
Tur.

Jag fick vara med i ett krig med vattenpistoler i ett kök, och äta russin.

I en kvart förvirrade jag omkring med en stor pensel i näven. Sedan gick jag ner till mamma och sa: "Kan jag få ett jä...ttestort papper?" (Sa nästan "jävla papper".)   Jag fick ett A3. Det tejpade jag upp på väggen på ett konstigt sätt, skreksjöng till Nirvana och strök på lite vattenfärg här och lite vattenfärg där.
Så får man utlopp för vansinne. Helst hade jag velat slå sönder hela mitt rum eller nått annat lite mer våldsamt. Men det här är mer sansat, mer disciplinerat, det är så man ska göra.

Resultatet: lite cerise, grönt och blått, svart i kanterna, en spindel, några kryss och några ringar, en klocka, ganska många An av någon anledning, en rutig fisk och nått annat konstigt djur, en 7a och en 4a, en hattliknande figur i bakgrunden, ett förbudsmärke i gult, lite prickar, ett brett rött streck.... sedan kan jag nog inte identifiera så mycket mer.  Den heter "Utlopp".

Jag skulle inte vilja vilja
vad det nu är jag vill
Du kan fråga mig om mycket
men svaren på de enklaste frågorna är bortflugna