2001

Jag samlade allt hår i handen och klippte över lillfingret
Mitt rum var inte mer än en naken glödlampa då
Och husfärgsångorna som steg från huden

Sjukhuset hade krockat med vardagsrummet
Allt dränktes i mörk överlycka och öppenhet
Vilken känsla som helst fick mig att gråta

Det var energin, som återvände med en smäll
Det gällde att fly i ologiska mönster
Den som sover har ingen kontroll
Lät virvelvindarna styra mig framåt

När jag så till sist somnade fastnade jag där
I lakan tillsammans med regniga och svarta fönster
Tills en panik växt sig febrig
Och allt började om från början.

2000

Jag har legat här ett tag nu och blivit vän med tapeten
På något sätt byggde en distans upp sig och skärmade av mig från allt annat.
Jag har stängt av kroppen för att ge mer kraft åt mina tankar.
Min kropp kittlar och värker medan den äter upp sig själv.

Något som kan tänkas vara vanföreställningar har förstärkts
Det finns två varelser, två krafter som genomsyrar allt
De drar mig åt olika håll och viskar i öronen om två helt olika livsåskådningar

Min nya säng är tillräckligt långt hemifrån
Jag ställer mig upp och rörelser känns så främmande att jag sätter mig ner på golvet
Solen skiner genom persiennerna och det känns som det vackrast jag någonsin sett

Jag tar på mig kläder och sätter upp mitt smutsiga hår i en tofs
Det var så längesedan jag höll i en nyckel
Jag börjar gå och gå utan att tänka på vart jag är på väg
Natten gör mig lugn och luften blir tjockare
Jag har bestämt mig
Varje cell i min kropp ler tillbaka mot mig

Men jag råkar se mig omkring för vad jag tror är bland de sista gångerna
Några människor promenerar under gatlyktorna
Jag betraktar dem skyddad av mörkret
Hur de lever
Efter att ha följt halva dammen runt närmar jag mig sjukhuset
Jag börjar skratta åt det, sen blir jag så allvarlig att jag kallsvettas

Allting blir verkligt igen
Rädslan skakar om mig, hur döden är på riktigt, och prickar flyger omkring framför ögonen

Jag kommer tillbaka, lägger mig i en soffa och hyperventilerar
Vågar inte blunda
Och tillslut gråter jag faktiskt

Jag somnar ändå
Jag vaknar ändå


Befinner mig några dagar senare på platsen jag trodde att jag hatade
Det var våldsamt, skrikigt och lugnande
Jag hölls i stort sett fängslad och var fullkomligt vansinnig
Men när jag säger tack finns det inget mer tack som någonsin kan bli så viktigt

Förebygga sammanbrott med sammanbrott

Jag bestämde mig för att fylla en anteckningsbok med vad som helst, bara den fylldes. Det har kommit in på en oerhört svart bana.
Jag är inte galnare nu än jag var förra veckan, i somras eller förra året, jag bestämde mig bara för att släppa ut saker. De senaste två åren har jag sminkat över allting. Sandpapprat, förfinat, dolt, pressat undan. Det har börjat skrämma mig nu, bristen på något äkta och ohämmat.

Jag var inte särskilt beredd på vad som skulle komma ut. Medan jag skriver, ritar och klistrar är det okej, men när jag tar pauser och ser på det mår jag genast dåligt. Jag blir darrig och det börjar brusa i huvudet när jag får tid att tänka. "Var fan kommer det där ifrån?"

Men jag kan inte bara sluta nu, jag tror det skulle vara mer ohälsosamt än att gräva i det.
Det är möjligt att jag får ett stort sammanbrott, men om jag fortsätter att censurera mig för både mig själv och andra kommer det antagligen bli ett ännu större sådant senare.

"Jag mår illa när du ler..."

När hon öppnar dörren säger hon "wöuw" för att mitt hår är skitkort, grönt och blått.

Vi kör iväg i S40. Det är halt på vägarna, slabbsnö.

Jag är halvsocial till att börja med, men blir mer och mer sluten. Tillslut sitter jag bara och stirrar autistiskt. Svarar på de enstaka frågor jag får. Ser troligtvis olidligt deprimerad ut. Det är jag egentligen inte, bara bedövad.

Mitt sätt att umgås 2000-2001: snabbt skiftande manodepressivt. Först runtspringandes, hojtandes, uppmärksamhetskrävandes, 10 minuter senare tyst och ensam i ett hörn, 10 min efter det tillbaka i centrum.

Nu är jag likadan, men lägena är normalsocial och zombie. Aldrig hyper.

L och H gör sig inordning inför en förfest. De står och diskuterar klädkombinationer, och H vänder sig plötsligt om mot mig och utbrister:

- Vad fjollig jag känner mig nu när du bara står där!
Jag blir... rofylld. Av att veta att jag är minst fåfäng. Jag ville bry mig mindre, och det gör jag.

Snöslasket tränger in i mina gymnastikskor och upp längs byxbenen.

L och jag slår på varandra, det hör till. Skönt med ordlös kommunikation.

Jag berättade för min syster om helgen när jag kom hem. Hon tycker att jag ska vara med alla andra som jag är med henne, att jag kan vara ganska intressant då.
Får komplimanger och okomplimanger.
"Du är den enda person jag känner som har ett roligt minspel."
"Du är falsk när det kommer släktingar hit. Jag mår illa när du ler åt alla skämt."

För det finns energi i rött

Min fantasivärld är för verklig för mig.
Glöm inte att tvätta håret, vara vaken, tända lampor och låsa upp dörrar för att maskera min passivitet, äta.
Var inte så svart, bli röd.

Recept på snabb upplysning

Barn ser på världen med andra ögon, förundrade och entusiastiska. Jag försöker använda det som en metod. Om jag är så pass deprimerad att jag blivit paralyserad kan jag komma ut ur det ibland genom att bara stirra på något. Stirra på det tills det blir allt jag är medveten om. Det växer sig stort, blir intressant och tillslut vackert. Det kan handla om nästan vad som helst, och när det väl har blivit vackert finns det en bra känsla att fokusera på som kan göra mig smått lycklig. Till och med extremt lycklig om jag har tur.

Exempel:

Jag gick i nian och det var tänkt att jag skulle på en gympalektion. Jag gick över till byggnaden vi hade gymnastik i men kom inte så mycket längre. Jag satte mig i omklädningsrummet och var så mentalt slutkörd att jag fastnade där.
När jag var själv kvar i rummet satte jag mig lutad in mot ett hörn på golvet, och satt i samma position i en timme.

Hela den tiden stirrade jag på det slumpmässiga reliefmönstret på väggen, och letade vägar fram i det som i en labyrint med blicken. Det var det mest intressanta jag upplevt på hela veckan, och stunden då jag var som gladast. För det var något otroligt vackert i faktumet att ingen del av väggen var den andra lik. Den var full av överraskningar, och så är det ju med allting.
En enkel insikt, men en upplevelse som påminde om en religiös upplysning. Det var som om jag såg hela världen på en gång i huvudet, limmet av orsak och verkan som ändå är oförutsägbart, och till skillnad mot vad jag tänkt om den bara en timme tidigare var det rakt igenom fint bara pga. sin existens.

Censur tills ingenting återstår

Jag har faktiskt upplevt ett liv baserat på passion. Inte brytt mig om trygghet, pengar, var jag ska sova någonstans nästa natt. Bara gjort vad jag för tillfället vill, och tänka att allting kommer lösa sig vilken situation jag än hamnar i.
En sån kontrast!
Mitt humör växlade snabbt mellan himmel och helvete, men till stor del var det som om jag gick på droger hela tiden. På ett positivt sätt. Jag var förstås full åtminstone tre dagar i veckan, men även nykter var livet finare än det någonsin varit innan. Nästan perfekt.

Det står mycket i vägen mellan mig och det där nu. En mängd rädslor. Jag är inte mig själv, den personen har jag censurerat bort. Mina tankar är bara delvis sanna, och inget av vad som kommer ut ur mig är det. Jag har en underlig idé om att alla recenserar mig efter varje mening jag säger, och kan genomskåda varenda liten nyans av känslorna bakom det.
Jag är så fruktansvärt försiktig, rädd för varje risk att hamna på något mentalt mörkt ställe, att jag förnekar allt som är för verkligt. Jag har övertygat mig att den person jag är på riktigt alltid kommer att vara en fara för sig själv.

Alltså har jag valt en neutral mellanväg som är full av missnöje.
Vad som är så skrämmande är att det kanske bara krävs väldigt lite för att förändra allting, och att det skulle kunna visa sig gå hur bra som helst.