(fick diagnosen bipolär sjukdom 3 år senare)
Beskrivning av vad som hände under våren som var.
För det mesta behöver jag ett större lugn än andra. Färre händelser, mindre kontakt med andra människor och stor plats för mental förberedelse när något väl dyker upp i almanackan. Vid många andra tillfällen har jag tvärtom plötsligt blivit fruktansvärt rastlös och tappat tålamod med hur långsamma människor är. Jag avslutar deras meningar, stoppar dem om de är på väg att överförklara något jag redan förstått och tar själv tag i allt praktiskt som ska göras så att det blir snabbare avslutat. Till en början är jag ovanligt sällskaplig och trevlig att ha att göra med, men otåligheten blir allt större och jag börjar tillslut fräsa åt människor och undvika dem igen för att de inte ska sinka mig. Jag låser in mig någonstans och börjar ägna mig åt olika kreativa saker för att ta till vara på alla geniala idéer jag har. Mina tankar och associationer flyter betydligt friare än vanligt, och det går utför och uppför samtidigt.
Speedandet fick mig tillslut att känna att jag befann mig utanför tiden. Jag började få idéer om olika tidsdimensioner där jag tänkte mig att jag alltid befinner mig antingen snäppet under eller snäppet över den där resten av mänskligheten befinner sig. Jag tyckte att jag kunde se världen sakta in, och höra hur alla röster bara blev långsammare och långsammare. Men klockan gick otroligt fort, och jag hade ofta stora problem med att lista ut om tiden var am eller pm. Vid t ex klockan fyra är det ganska mörkt ute både på eftermiddagen och tidig morgon. Ibland glömde jag även bort vad vädret innebar, för det är på samma sätt småslaskigt både vår och höst.
Förvirringen gjorde mig tillslut väldigt rädd. Jag tittade på klockan, den var 12. Jag tittade på klockan en sekund senare, och den var tre. Hade jag ens gjort något under de tre timmarna? Hade jag inte bara gjort just det: att titta bort, och sedan titta tillbaka?
Minnesfunktioner fanns inte. Jag märkte inte vad som hände runtomkring, eller vad jag gjorde, eftersom jag helt och hållet levde i mina tankar. En oändlig tankekedja, hade fått sällskap av ännu en, och ännu en. Utan pauser, överlappade de varandra i ett konstant informationsflöde. Till att börja med hade jag försökt hänga med, anteckna. Det gick inte längre. Jag satte på TV:n, och spelade ett fåtal filmer av sorten jag sett många gånger, om och om igen, för att få en känsla av hur snabbt eller långsamt tiden i verkligheten gick.
När jag fick en tid på sjukhuset chockerades jag över hur min kontaktperson reagerade på mig. Jag hade mycket ångest, men min upprymdhet var ändå vad som mest syntes utåt. Jag hade förväntat mig att energin skulle smitta av sig, att jag skulle sprida glädje. Men han såg på mig med... skräck.
Jag talade med en läkare också, och ville påstå att jag befann mig i ett maniskt tillstånd, men det fick jag inte. Patienter får inte slänga sig med medicinska termer, det är det bara utbildade personer som får.
Några dagar senare var upprymdheten borta, och bara ångesten kvarstod. Det blev en av de värsta ångestperioder jag någonsin haft. Jag bosatte mig hos mina föräldrar, och blev omhändertagen som ett litet barn.
När den var så gott som över tatuerade jag mig, för att minnas att jag överlevt ännu en gång.
