Overkligheten

Soma-semester. Somnande, drömmande och vaknande, somnande, drömmande, vaknande om och om igen.
Ett flygplan kraschade jämte mig, och en hinna i min mun läkte fel, så att jag tillslut inte hade någon mun kvar.
I en följande dröm berättade jag om den här drömmen för två drömda personer.

När jag sedan cyklade fram och tillbaka till det som finns kvar av posten, var det fortfarande som i en dröm. Som att promenera i naturen om natten då det känns som om man svävar för att man inte ser marken och inte så mycket annat heller.
Overklighetskänslor är för det mesta obehagliga, men när de är behagliga blir jag euforisk över hur nyskapande jag känner mig bara genom att uppleva mina sinnen.
Jag vet att jag låter knarkig nu, men jag pratar inte om knark. Utan ett tillstånd man hamnar i när man har sömnstörningar.

I mina försök att sova genom tiderna har jag sovit ett halvår på en ullig heltäckningsmatta, med gula hörselproppar eller kanal 8 på låg volym, med taklampor tända och/eller mössa nerdragen över ögonen. Jag har försökt nollställa hjärnan genom att fokusera på starka dofter från rökelser och haft oräkneliga omgångar av olika sorters ordlekar för mig själv.
När jag finner mig själv sömnlös, behöver jag därför inte bli förskräckt i första taget, jag har ju en lång rad beprövade knep att ta till innan skräcken behöver sättas in.
Jag insåg detta, och pustade ut.

I brist på vattentank

Typiskt. Jag och mina sätt att hantera ångest. Särskilt när stress är orsaken råkar det ibland bevittnas av andra, eftersom jag oftare blir stressad när det är människor runtomkring än när jag är ensam.
Hon kom tillbaka in, och jag tänkte att det var bäst att visa mig så att hon inte blev orolig. Jag kravlade mig fram och lade huvudet lite på tröskeln till badrummet, där jag suttit lutad mot väggen med lyset släckt.
Det finns inte så många alternativ i sådana situationer, och definitivt inga normala beteenden att välja bland. Sätter jag mig själv i rörelse blir det destruktiva rörelser, börjar jag prata slutar det med att jag skriker. Botemedlet är att stänga av så många sinnen och så mycket verksamhet som möjligt. Det gör man lättast på ett bekvämt tyst och mörkt ställe. En sån där vattentank för supermeditation vore inte fel att ha.

Jaja, nu är det för mycket komprimerad depression här, jag har varit glad ibland också. Jag har fyllt år, öppnat presenter och ett brev jag skrev till mig själv när jag var 18. Det är det onda med det goda med det söta med det sura.

Ett sött var dagen när jag bara varit borta en kort stund, kom tillbaka in i vardagsrummet och kom på Sune med försöka hinna smygläsa mina böcker.

AC var hos mig då också, om det kan ha någon betydelse för historien.

Raggarbarn

Jag hade ett samtal med två lokala småpojkar genom ventilen till tvättstugan.
- Är du svensk?
- Ja.
- Gillar du Ultima Thule?
(Hjälp, rasistbarn, tänker jag)
- Nej.
- Gillar du Eddie Meduza?
(Aha, det är bara raggarbarn.)
- Nej.
- Vad gillar du då?
- Öööh.... Björk.
- Va?
- Björk, det är en tjej från Island.

De försvinner från fönstret och jag hör att de smyger in och mot mig. "Freeze" skriker en och siktar på mig med en sax.
- Är du lebb?
- Vadå, ser jag ut att vara det?
- Nej, jag bara frågar.
- Känner du någon bög?
- Inte vad jag vet.
- Du är bög, säger den ena killen till den andra.
- Nää!

När vi gått ut och jag är på väg hem ropar de:
- Har du legat naken med någon?
- Vilken fråga, det säger jag inte! skriker jag tillbaka och rundar hörnet till mitt hus.
Jag ser mig om, för att kolla om de följer efter mig.
Det gör de inte.
Utandning.

Moi marsu!

För jag har en finsk mailkompis sedan -99. Jämnårig, sympatisk tjej som samlar på piercingar och husdjur. Alltså ville hon vet mer om mitt nya husdjur, marsvinet Moije. Jag skickade bilder i ett separat mail med titeln "moije".
Men vänta, något slår nu, mig kände jag då... moi är hej på finska. Så jag ändrade titeln till "moi(je)".

Mamma och jag var på storhandling några dagar senare. Jag berättade om denna fantastiska ordlek och hon skrattade artigt.

Jag hittar tyvärr inget bra finskt avskedsord som kan låta som namnet på det andra marsvinet jag kanske köper. Men om det heter marsvin på finska (marsu) kan jag säga "moi marsu" när jag kommer hem, och samtidigt heja på och tilltala båda.

Det kan vara lika bra att tömma ämnet så gott jag kan här på en gång, jag känner att det är risk för tjatighet.

Marsvin:

Den vilda sortens marsvin bor i Sydamerika och äts friskt av den mänskliga befolkningen. De är ena små hjälplösa stackare med flykten som enda räddning, därför bits inte heller tamdjur sägs det. De är mer fokuserade på att vara stirriga, och reagera på hastiga rörelser.
Mitt marsvin bits i alla möjliga situationer och på flera olika sätt, både när han är rädd och energisk på ett glatt, busig sätt.

Marsvin är superhjältar för att:
1) Ibland springer de så snabbt att det ser ut som när Superman i Smallville-serien springer.
2) De ser 10 st fler bilder per sekund än människor, vilket innebär att TV:n för dem visar stillbilder efter varandra.
3) De kan göra helt sjuka hopp rakt upp i luften från stillastående utgångsläge. Som Max Guevara i Dark Angel.. mmm... Jessica Alba..

Antihjälteinformation:
De sysslar också med en sorts idisslande anpassat för enmagsdjur - de äter sitt eget bajs.

Jamen okej, jag förklarar marsvinsämnet avslutat.

Protokollkast

Ha! Sitter här och formulerar protokoll. När jag tittade tillbaka löd slutet av en paragraf:
"vid detta illfälle"
Jag beslöt mig för att illfälle kan vara ett trevligt ord för "illa valt tillfälle".

Inget förhöjer pricksäkerheten mer än stoltheten efter avslutat arbete?
Jag knycklade ihop protokollkladden, kastade den med vänster hand i riktning mot papperskorgen för brännbart avfall.
Tussen landade på bordet, men fortsatte glida och hade tillräcklig fart för att övervinna avståndet som sedan kom mellan bordskanten och papperskorgen.

Ursäkta, jag måste bara lägga in en bild jag tog här från datorstolen:

Tillfällig filatelist

Jag har sorterat frimärken de tre senaste veckorna, om någon undrar. Ganska snart insåg jag att jag behövde lära mig saker om frimärken för att kunna sälja dem. Bibliotekschefen hittade en bok åt mig, som jag demonstrativt suckande började bläddra i.
"Men det är ju så trååkigt!" gnällde jag.

Några dagar senare uppfinner jag filatelistiska segerrop när en 11 år gammal trött fråga besvaras. Magyar posta är Ungerns postservice!
Nya frågor uppstår, som vad i helsike är Shqiperia för land (Albanien visar det sig) och vad ska allt som står på olika sorters kyrilliska betyda.
Detektivarbetet har efterhand visat sig vara en riktig mysrysare.


Några timmar senare:

I somras skulle jag börja med slips. Jag köpte 4 stycken under loppet av en vecka, varav ingen blivit använd. För att kompensera detta misslyckande med något har jag köpt en hatt.

Första dagen jag kom in på biblioteket med hatten, kände jag mig på något vis så skyldig att förklara mig. Så fort jag kommit inom hörhåll erkände jag det för min chef.
- Jag har börjat med hatt!
- Ja, jag ser det.

Jag läser en bok om översättningsarbete nu. Första kapitlet gav mig framtidsvisioner, andra kapitlet gjorde mig nedslagen. Det handlade om det här med research. Man kan behöva hitta människor att intervjua för att sätta sig in i specialområden, och jag känner för det mesta stark motvilja, vid tanken på kontakt med främmande människor.

Ska ändå göra ett test. Idén är att jag väljer en engelsk bok som finns översatt till svenska, översätter en bit, och sedan jämför med den redan gjorda översättningen. Beroende på hur jag tycker att min version är jämfört med den andra, kommer jag sedan förklara experimentet som antingen ett slöseri med tid eller som ett hopp om kompetens.