Den största stackaren

Ett smygporträtt av den största stackaren, killen med mest ångest.
Ritat i en fåtölj jämte en snäll amfetaminmissbrukare.

Gå i ide

Allt liv är subjektiva upplevelser skilda från varandra, bubblor som studsar in i varandras väggar.
"Andra människor" är en art för sig.
Ångest får hjärnan att krympa, den ger tunnelseende. Precis som en fysisk smärta tränger den bort resten av världen, gör sig själv mest hörd. Lever man med det under lång tid glömmer man bort att det man upplever är pga. en sjukdom, att allting har färgats av den. Man tar den förvrängda bilden av världen för att vara den sanna.

Jag är glad att jag sällan blir lurad numera, att jag minns hur allting har en annan skepnad när jag mår bättre. Oftast kan jag bädda ner mig och lida lugnt, väntandes på det bättre tillståndet som jag är säkert på ska komma.
Att hantera ångest på det här sättet är det viktigaste jag någonsin lärt mig.

Döda sniglar

"Man kan inte ha roligt alltid."
Hatcitat.

Jag har börjat undra om jag skulle kunna utveckla en fobi mot mördar- och skogssniglar. En äldre kvinna berättade en gång för mig att hon trodde att ursprunget till hennes gnagarfobi var att det ofta brukade följa med råttor upp på hinken i en brunn hennes familj hade när hon var barn. Överraskningsmoment. Jag har också hört ordet "krylla" uttalas med äckel när det gäller vissa djur. Jag skulle vilja säga att både momentet krylla och överraskning finns med när det gäller min upplevelse av sniglar just nu.
Jag stirrar väldigt mycket ner i marken när jag går, och jag har en buddhistisk idé om att jag inte vill döda djur i onödan. Att ta sig fram vissa fuktiga dagar är som att befinna sig i ett tv-spel som går ut på att undvika hinder i vägen för ens rymdskepp eller racerbil.

Sniglars brist på självbevarelsedrift skrämmer mig, det här gäller mest sniglar med skal, de mindre. Att de kryper upp på väggar och torkar ihjäl där. Jag har aldrig sett någon mördar/skogssnigel dö på det viset, men i natt när jag kom hem såg jag att en stor svart tagit sig in i trapphuset och satt därinne högt uppe på dörren till proppskåpsrummet. Jag började med en rysning tänka på invasioner, och på den här snigelns framtida död. Att behöva se den död där några dagar senare. Död genom dumhet.