De tre dvärgarna Glader, Toker och Butter på mentala äventyr

Ja, jag delar upp mig själv i minst tre personligheter, det verkar nyttigt. Jag har hamnat i ett tydligt men ungefärligt mönster då jag i mindre skala går igenom mina tre stadier på en vecka vardera. Glad, gladare, deppig och sen tillbaka till ett neutralt humör som stegvis går uppåt tills allt är så roligt att det inte kan bli roligare och därför svänger över till det motsatta.

Biverkningarna av den starkaste medicinen blev värre med tiden. Tyvärr kunde jag tillslut inte låta bli att föredra det sjukare.
Läkarna håller inte med om att det här är bättre, men de tycker aldrig att patienters biverkningar är särskilt jobbiga. Vad man vet säkert är att sjukdomar ska behandlas. Om man behöver mediciner för att bota besvär som uppstått av andra mediciner ses det ändå som något att föredra, och jag tänker mig att mina kramper skulle kunna lindras av ett dagligt intag av benzo men det är det nog ingen som vågar rekommendera.
Alltså sänkte jag istället, och nu är de mest framträdande biverkningarna de som kommer ur mitt naturliga tillstånd.

Förra veckan var fantastisk, det pirrade i hjärtat vad jag än hittade på. Jag kände en extrem tillfredsställelse av att gå igenom hyllor och lådor för att organisera i dem, och sov sex timmar varje natt när jag egentligen brukar behöva nio. Ändå hoppade jag upp ur sängen om mornarna för att inte slösa någon tid på att inte spela datorspel och sortera skruvar.

I fredags gick jag från detta tillstånd till att uppvisa alla depressionssymptom tre-fyra timmar senare. Det kändes som om jag varit deprimerad i ett halvår redan, eftersom det inte fanns något positivt kvar i mitt tankesätt. Inget "men jag kommer ju snart må bra igen" som gjorde mig hoppfull.
Jag fastnade i soffan och stirrade panikslaget på människorna i en tv-serie som stod på. När skulle de inse att allting de brydde sig om egentligen inte betyder någonting och utveckla olika psykiska sjukdomar? Vad var det för fel på dem?

Vände på dygnet eftersom kvällar och nätter brukar vara bäst, duschade en gång utan att tvätta håret eftersom jag inte ville ta av mig min iPod - den skrikiga musiken gjorde mig lugn, bytte aldrig kläder, slutade äta färdigmat som krävde bestick när allt blivit smutsdisk. Åt bananer och låg ofta på golvet när jag försökt göra något eftersom jag fick akuta behov av att vila bort ångesten. Slängde nikotintuggummin mot papperskorgen och brydde mig inte om ifall de hamnade i eller utanför. Huvudsaken var att papperskorgen och skräpet var samlade på samma ställe, så mycket mer exakt behövde det inte vara.
Gick omkring med nikotintuggummin under strumporna och snubblade in i väggarna.

Igår kom en liten gnutta glädje som bara kan ha skapats inifrån, och jag försökte hålla kvar vid den och utveckla den genom att dansa hysteriskt.
Kanske kom energin tillbaka snabbare tack vare det, kanske hade den kommit ändå. Jag tvättade håret och städade efter mitt deppjag. Njöt av den ganska stora kontrasten.

Det brukar nog vara en del snabbare pendlingar innan det blir tillfälligt stabilt igen. Jag är lättad och rädd om vartannat. En deppig persons tankar blandas med hur någon som är frisk tänker, och jag kan inte förutse vilka grundläggande attityder och personlighetsdrag jag kommer ha från en dag till en annan.


Cuttar mig själv some slack och tar det lugnt. Om jag tänker mig att jag kan påverka allting för det med sig en skyldighet att utföra ett ständigt analyserande för att hålla mig steget före mig själv. Analyserande tillsammans med press och skuldkänslor när jag misslyckas gör att jag mår sämre. Det bästa är att gå till handling utan att känna efter, att låtsas som ingenting. Det är vad friska människor brukar föreslå, men jag lovar att det inte alltid är möjligt. Det är det bara om jag nästan mår helt bra, som nu då.

FLOWCHART: Navigating NPR’s Top 100 Science Fiction and Fantasy Books

FLOWCHART: Navigating NPR’s Top 100 Science Fiction and Fantasy Books

Dagbok fredag till söndag

Jag låg i badkaret och vred på mig som en krokodil som försöker döda sitt byte.
Vad är det för fel på fredagar?
Önskade att jag redan ringt om gratis neuropsykiatriska hjälpmedel och skaffat ett kedjetäcke. 
Provade att lyssna på isochronic och binaural beats vilket först gav mig tics i hela ansiktet, och sedan övergick i en behaglig hypnotiserande effekt. Tror jag. Teorin är att hjärnvågor kan inspireras att ändra på sig med hjälp av ljud i önskade frekvenser. Man kan i alla fall inte tänka på så mycket annat än ljuden medan man lyssnar på det.

När jag tror att något destruktivt vore lugnande handlar det aldrig om impulser. Det är ett noggrant kalkylerande över hur mycket det är värt, vad konsekvenserna kan bli och hur pass långvariga de kommer att vara. Kombinationen av alkohol och tabletter lämnar inga spår. De syns inte dagen efter. Men jag vaknade inte förrän vid tre av att telefonen ringde.
Jag brukar i regel ha hunnit vakna till några gånger om jag sover så länge, så var det inte nu och det skrämde mig.

Jag hade drömt om människor som var inlåsta i stora tågvagnar och höll på att dö av värmeböljan som orsakades av att solen expanderat.
Försökte sedan vakna till genom att titta på en film om en man som utvecklar en psykos under runt 20 år. Testet med en romantisk komedi verkade faktiskt ha en sämre effekt på psyket.


Det verkade inte vara läge att vara social, men jag är inte rädd för att se ut att må dåligt bland folk längre.
Satt på hillbilly-krogen med ett par vänner och drack mestadels bara kaffe för att inte fucka upp kemikalierna mer.
Någon sa att jag såg fruktansvärt arg ut, som om jag var på väg att ställa mig upp och skjuta ner folk.
Någon annan tafsade en hel del, vilket alltid höjer mitt självförtroende vem det än kommer ifrån.

"Jag är inte som andra killar."
"På vilket sätt då?"
"På vilket sätt du vill."

Jag var arg, och det blev värre när det började bli dags att gå hem.
Det är en främmande känsla för mig att vara smått besatt av någon som dessutom är av ett kön jag trodde att jag inte var intresserad av längre. Jag blir arg när jag inte råkar stöta på honom, som om det vore antingen hans eller mitt fel.
Om min ångest delvis består av olycklig förälskelse känner jag mig korkad, men jag förstår det om det egentligen bara handlar om att jag vill kunna ligga och krama på någon, någon som hade kunnat vara nästan vem som helst.


Drömde att jag blev misshandlad med sparkar och basebollträ, och sen mest var stolt över att ha varit i ett ordentligt slagsmål.


Dörrklockan ringde och jag smög mot kikhålet, mycket försiktigt, för att inte råka verka hemma om det vore ett Jehovas vittne eller en försäljare.
Det var min mamma, och jag får inte hjärtklappning av att se henne i fish eye perspektiv längre. Inte sedan jag tog upp det här med mitt obehag över att se henne försöka dölja sina oroliga blickar mot allt stök, och hur hon verkade känna ett tvång att till slut alltid diska min disk innan hon gick.
Vi kom fram till att det ändå alltid ser ut så, hur jag än mår, och därför inte betyder något särskilt.

Man skulle kunna analysera vad stöket består av och därifrån dra slutsatser om mitt humör, men det borde jag inte lära henne. När jag mår bra har jag projekt utspridda över skrivbord, soffan, golvet, sängen. När jag mår dåligt står disken vid sängen istället för vid datorn, skräp ligger utanför istället för i papperskorgar och det ligger kollegieblock här och var som vid närmare granskning innehåller mer svärord än de vanliga påminnelserna.


Jag hade nyss besök av en vän som jag tappat kontakten med men vill ha tillbaka. Det är imponerande hur jag kan arbeta på sånt samtidigt som jag har mer ångest än vad jag vant mig vid att ha. Jag vet att psykologen jag hade senast verkligen påverkade mig i positiv riktning... Tror aldrig jag har yttrat något liknande tidigare. Jag saknar henne. Hon kom fram till att jag är tillräckligt bra på att arbeta med mig själv på egen hand, särskilt sedan jag fått lite nya infallsvinklar. Men jag mår riktigt dåligt ibland igen, och jag vet inte varför. Eller kanske. Eller kanske inte. Jag vet i alla fall inte vad jag ska göra åt det.

Superdö

Jag är lite förkyld och började föreställa mig hur jag låg på sjukhus i karantän. Om en panikattack är på gång verkar sådana tankegångar helt logiska. Sen en slags hypokondri över att själva panikattacken var på väg, tillbaka till begynnande symtom som ökad puls och yrsel som kanske inte var pga panikattacken trots allt utan en stroke, tillbaka igen till panik över panikattacken och hur jobbigt det är att få för sig att man är på väg att dö, andningen försvårades vilket berodde på att kombinationen av två mediciner med muskelavslappnande effekt blivit för mycket för mina lungor, och ojdå snart skulle jag ligga på golvet och vilja spontandö för att ångesten var så stark och lida av posttraumatisk stress efteråt i åratal, men först ringa mina föräldrar och åka till akuten helt i onödan eller kanske inte. Undra om vi skulle hinna dit innan jag dött av stroke-andnöd-svininfluensa!

Förändra saker till det bättre? Nej, det vet jag inte.

Det ligger något i bakhuvudet som stör och leder till ihållande ångest. Insikt, och en känsla av att jag är mer av ett hopplöst fall än jag trodde. Jag behöver vända på det.
Insikt är första steget till förändring... den tanken är inte heller tröstande eftersom den innehåller krav. Jag brukar må bra av att ha listat ut vad jag mår dåligt över, men då handlar det om saker som jag kan ta tag i och lösa relativt snabbt. Det här handlar om att förändra hela det sätt jag lever på.

Mitt liv är inrutat, och jag gör allting för att behålla en känsla av trygghet. Eftersom väldigt små saker kan göra mig orolig smyger jag omkring för att inte skrämma mig själv i många situationer där det inte alls verkar finnas någon risk för att man ska börja må dåligt. Ibland finns inte risken för mig heller, men jag tar det säkra före det osäkra. Jag sätter på mig ett mentalt bilbälte när jag bara rör mig till fots, utifall att jag skulle krocka med en eller annan otäck känsla.

Förflyttning av olika slag verkar vara bland det mest skrämmande, tillsammans med att rikta min uppmärksamhet mot nya saker. Om informationen som når min hjärna är främmande kan det leda till att jag börjar tänka på något helt nytt! Och man vet ju inte om det kommer vara något uppmuntrande eller något deprimerande. Bäst att tänka på sånt man kan de psykologiska konsekvenserna av.

Om man bara anstränger sig riktigt noga finns det alltid något att hitta att oroa sig över. Jag är lite som ett virusprogram som ständigt står på och scannar, hittar mängder av virus men tar inte bort dem utan ser till att aktivera dem så att allting bli infekterat.
Det är lika bra att springa oron till mötes så att den inte överrumplar mig! Då tror jag att det är jag som bestämmer.

Existentialistiska overklighetskänslor

Vad existentialism egentligen är har jag aldrig kunnat förklara med egna ord. Det beror antingen på att jag är dum i huvudet när det gäller filosofi, eller på att tankarna är så naturliga för mig att jag inte kan urskilja vad det är som skulle vara teorier. Dessa två förklaringar känns ungefär lika troliga.

Jag läste början av Äcklet i 15års-åldern. Den tråkade ut mig, trots att jag var intresserad av existentialism. När jag började läsa den igen tråkade den ut mig minst lika mycket efter ett tag, men de första sidorna gjorde mig häpen. Det är så min upplevelse av världen ser ut!
Jag iakttar och analyserar allting tills det blir en absurd gröt. Världen känns overklig... men oftare på ett behagligt än ett äckligt sätt. Om jag är närvarande i nuet, är jag inte närvarande i den yttre världen, utan i de reaktioner mitt psyke har på yttervärlden. I tillståndets mest totala form kan varenda detalj orsaka en stark hänförelse. Jag kan se ett löv eller en tillplattad ölburk och vilja stirra på det i evighet. Det fördjupar en upplevelse av meditativ trans, och påminner ibland om hur jag föreställer mig upplysning. 

Vad som hindrar mig är helvetet med de andra människorna. Jag vill inte ser galen ut. Därför brukade jag älska att promenera om nätterna, eller att över huvud taget bara vara vaken om natten. Det meditativa får fria tyglar när jag får vara ifred med det, och jag kan följa alla impulser som håller mig kvar i det. Känslorna sinnesintrycken ger blir intensivare, och mörkret förstärker effekten av att det inre och det yttre smälter ihop.

Jag skulle tro att jag har en fet god module i min hjärna, en ganska rejäl förmåga till spirituella upplevelser, men att mitt väldigt analytiska och materialistiska sätt att se på världen krockar med det, och gör att jag omöjligt kan se det som något mer än ett psykologiskt fenomen.
Sartre var antagligen ungefär lika introvert som jag, och om man är fruktansvärt introvert är upplevelsen av världen framförallt en upplevelse av det inre. När något utifrån plötsligt drar en ut ur sig själv, och gör att man ser världen utanför ordentligt, borde upplevelsen av den fysiska världen kännas främmande. Det är verkligheten, men den känns overklig. Och på så sätt skapas då kanske den där underliga känslan jag ofta får som jag inte vet vad jag ska kalla.

Sunkigheten

Jag har slutat snusa och börjat röka, vilket helt osökt får mig att tänka på den där gången då jag slutade röka och började snusa. Fördelen med cigaretter är att jag kan släppa min tandköttshypokondri, och få trevliga flashbacks till nudelknastrande studentlägenheter.
Nackdelen kommer att bli KOLhypokondri. Den har inte kommit än.

För att fortsätta i ett sunkigt spår har teorierna om mal-infestationens ursprung landat i sängen. Min moder tvingade mig att låta henne köpa en ny säng åt mig. Jag försöker upprätthålla en känsla av vuxendom, men det har varit omöjligt på socialbidrag. För den närmsta månaden har jag 59 kr att köpa knäckebröd för, och då har man inte lyxen att bry sig om att det är troligt att man sover på hemmet till hundratals insektsbebisar.
Jag har blivit så bra på att fånga malar att jag kan ta dem med handen i luften.

När jag provade en säng som är mycket mjukare än vad jag är van vid sa expediten att min ryggrad inte krokade sig när jag låg på sidan längre. Min teori om varför jag gärna sover på ännu hårdare underlag än min hårda säng om jag har svårt att sova, är att det inte finns så många ställningar som fungerar. När man väl hittat en är det bäst att ligga still. Kommer jag oftare eller mindre ofta ha lust att sova på golvet när jag äger en mjuk säng?

Vuxna människor i träd

Ibland får jag en våldsam lust att klättra i träd, men som vuxen känner jag mig hindrad att följa många av mina impulser. En 27-åring i ett träd ser galet ut. En 6-åring i ett träd är naturligt. Jag är avundsjuk på alla barn.
Dagar då jag är glad får jag i regel alltid någon impuls om jag är ute och promenerar som jag känner mig tvingad att kväva.
Vuxen spontanitet är att hälsa på någon utan förvarning och fråga om man får komma in på en kopp kaffe. Barnslig spontanitet är att börja gå längs mönster på vägen eller att se en fin sten och plocka upp den. Jag får oftare lust att plocka sten än att hälsa på någon.

Kanske vill de flesta egentligen fortfarande klättra i träd. Och om vi skulle bestämma oss för att det är okej att vuxna också klättrar i träd, skulle alla plötsligt sitta där uppe, lättade och glada.

Scott Hove - Tårtor med tänder

Läs artikeln...

Recept:

Scott Hoves hemsida: http://www.mshove.com/

Tidens tempo - ADHD vs Asperger

Läs artikeln...

Det förra inlägget var ett exempel på vad jag kallar stressammanbrott. Det drabbar mig tyvärr ganska ofta, mestadels i samband med sensory overload. Jag hade kanske klarat mig bättre i en annan tidsålder med ett annat tempo.

Om ADHD skulle underlätta stressen i 2000-talet, är de sidor av autism jag lider av som en motreaktion. Om man ska ta den eskalerande tekniska utvecklingen som exempel, så vägrade jag i många år att ha mobil alls. Jag tyckte inte om tanken på att vara konstant tillgänglig, att det när som helst kunde ringa i fickan.  Min första mobil dök upp i ett födelsedagspaket, och jag reagerade till och med genom att säga "Nej!" när jag öppnat paketet.

Nu vägrar jag att ha en mobiltelefon som man kan göra något annat än att ringa och skicka sms med. Jag vill inte tänka på att jag kan fotografera, lyssna på musik, googla och kolla facebook om jag är ute och promenerar i skogen. Bara vetskapen om att allt det där går att göra när jag är i min lägenhet kan göra mig stressad. Information ska helst nå mig långsamt från en källa i taget.

Vad man än tror om artikeln ovan så är det en intressant tanke. Jag har verkligen ingen aning om hur det känns att ha ADHD, men när jag träffar någon som har det slår det mig att de verkar kunna hantera både tankar och information utifrån snabbare än andra. Något som måste vara en fördel i den moderna världen.
Jag undrar om det är stressande, att snabbheten och hyperaktivitet kan bli en belastning för psyket, eller om det faktiskt fungerar så bra att det högre tempot bara blir naturligt.
Något jag undrar ännu mer är hur ADHD och Asperger i kombination fungerar. Kan man vara både hyperaktiv och ovanligt stresskänslig, och får man i så fall stressammanbrott bara av att vara sig själv?

Panikattacker och hjärtinfarkter

I slutändan kommer jag antagligen dö av en hjärtattack för att jag tror att det bara är en panikattack. Men så kan man ju inte gå omkring och tänka för då får man ju panikattacker och i slutändan en hjärtattack av all oro.

Igår kväll hade jag räknat för mycket på min ekonomi. Hur dåligt jag kommer klara mig under en månad framåt, och hur små chanserna är att situationen kommer förbättras inom de närmsta åren.
Jag hade också drabbats av informationsöverflöd efter att ha sorterat mail och filer på datorn.
Material till panikattack.
Hjärtklappning. Hyperventilation. Vilja krossa skallbenet med en hammare och bryta sig ut ur sitt eget huvud.

Tänkte på att stress ju faktiskt måste vara farligt, eftersom man skyller stroke och hjärtinfarkter på det. Och samtidigt att alla psykologer, böcker och läkare säger att panikattacker är ofarliga. Och samtidigt att min vänstra arm kändes lite konstig, att jag kommer behöva flytta till en billigare lägenhet, att jag kommer tvingas ut i arbetslivet trots läkarutlåtanden om att det vore olämpligt, att jag var på väg att få ett psykosomatiskt krampanfall, att jag borde sluta tänka och bara slappna av, att jag borde sluta tänka på att sluta tänka, att jag borde sluta tänka på att sluta tänka på att sluta tänka.

Nu gäller det att bete sig smart för att inte förvärra ångesten, tänkte jag.
Försökte att röra mig långsamt. Sakta leta efter en ögonbindel och mina hörselkåpor. Sakta lägga mig i sängen och stillsamt rätta till täcken och kuddar.
Det hjälpte inte. Jag bestämde mig för att det berodde på att jag kunde känna min hårddisks och Internets närvaro. All information, alla filer som behöver sorteras.

Jag var tvungen att snabbt, men långsamt, hitta på något annat.
Gick försiktigt in i badrummet och lade mig på golvet.
Jag hörde ingenting, hörselkåpor, men jag hörde ändå för mycket. Av tankarna.

Vad som slutligen lyckades var ett släckt och låst badrum, ligga på golvet med ögonbindel och lyssna på Vladislav Delays "Multila" i ipod.
Försätter mig i en mjuk trans. En av de bästa medicinska upptäckterna jag gjort.

Jag började röka för ett par dagar sedan. Till att börja med hjälpte det bättre än Stesolid, sen avtog kickarna och det är väl lika bra det.

Min mamma sa att jag mår bättre än jag gjort på många år. Jag ville bli upprörd och skrika något passande, men tappade mest bara hakan och stirrade in i väggen. För det stämmer ju.

Per varje 50 mg Seroquel tillkommer runt 3,5 kg. Jag är missnöjd över den snabba kroppsliga förändringen, men den psykiska är ju desto bättre.

Min smärttröskel måste ha flyttat på sig. Jag kan ligga i sängen och vrida runt som en mask på en krok av ångest, och samtidigt veta att det bara är en bråkdel av vad jag levt med tidigare.

I "bättre än på många år" ingår förstås perioderna då jag är helt ångestfri.

Hur fan överlevde jag åren innan? Den här depressionen är ett myggbett om de tidigare var som att bli söndertrasad av ett rovdjur.

Kallpratsmiss

Jag var 14 och satt i ett hörn på Apoteket med en kopp kaffe, dubbelsidig lunginflammation och 39 graders feber. Hela familjen var där, av någon anledning.
Farmor dök upp och frågade mig hur det stod till.
Tveka inte, då syns det att du har ångest, tänkte jag.
- Jo, det är bara bra.
Med ett brett leende.
Det slog mig inte ens att jag kanske hade en fysisk sjukdom som det var helt okej att nämna.

Farmor gick vidare till mina föräldrar, och kom senare tillbaka, irriterad.
- Du har ju lunginflammation!

Lärdom: Det är okej att erkänna att man har lunginflammation.
Om det är okej att erkänna att man har ångest förblir svårbedömt med många variabler att ta hänsyn till vid varje tillfälle.

Soffan framför datorn

Soffan är vänd mot datorn, och i den lever jag nu.
Runtomkring, utöver den vanliga mängden koppar, påminnelselappar och pennor, ligger olika sorters nikotinfritt snus, böckerna "Dekorativ antikmålning", Vetenskapens världs "Solsystemet" och "Electronics projects for dummies", uträkningar av konverteringar mellan ljusår och kilometer, utskrivna mallar för tillverkning av egna teckensnitt och artiklar om studier av ögonrörelsers betydelse i kroppsspråk.

Jag är stolt över att ha återuppväckt en önskan om intellektuell utveckling, samtidigt som jag vet att jag är en informationsknarkare som lätt snöar in på saker och kanske ignorerar resten av vardagen på ohälsosamma sätt.

Mest av allt är jag förlamande överuppmärksam på beteenden som kan vara ohälsosamma. Jag är rädd för att vara både ledsen och glad, och försöker eftersträva någon slags superneutralitet i humöret som jag aldrig varit kapabel till.

Hjärta?

Skola/Sjukhus

Det här är en ny typ av skola jag vill föreslå. En institution med lektioner på de nedre våningarna, och mentalsjukhus/fängelse på de övre där de elever som bryter ihop hamnar.