Pages

Wednesday, March 28, 2012

Tidens tempo - ADHD vs Asperger



Det förra inlägget var ett exempel på vad jag kallar stressammanbrott. Det drabbar mig tyvärr ganska ofta, mestadels i samband med sensory overload. Jag hade kanske klarat mig bättre i en annan tidsålder med ett annat tempo.

Om ADHD skulle underlätta stressen i 2000-talet, är de sidor av autism jag lider av som en motreaktion. Om man ska ta den eskalerande tekniska utvecklingen som exempel, så vägrade jag i många år att ha mobil alls. Jag tyckte inte om tanken på att vara konstant tillgänglig, att det när som helst kunde ringa i fickan.  Min första mobil dök upp i ett födelsedagspaket, och jag reagerade till och med genom att säga "Nej!" när jag öppnat paketet.

Nu vägrar jag att ha en mobiltelefon som man kan göra något annat än att ringa och skicka sms med. Jag vill inte tänka på att jag kan fotografera, lyssna på musik, googla och kolla facebook om jag är ute och promenerar i skogen. Bara vetskapen om att allt det där går att göra när jag är i min lägenhet kan göra mig stressad. Information ska helst nå mig långsamt från en källa i taget.

Vad man än tror om artikeln ovan så är det en intressant tanke. Jag har verkligen ingen aning om hur det känns att ha ADHD, men när jag träffar någon som har det slår det mig att de verkar kunna hantera både tankar och information utifrån snabbare än andra. Något som måste vara en fördel i den moderna världen.
Jag undrar om det är stressande, att snabbheten och hyperaktivitet kan bli en belastning för psyket, eller om det faktiskt fungerar så bra att det högre tempot bara blir naturligt.
Något jag undrar ännu mer är hur ADHD och Asperger i kombination fungerar. Kan man vara både hyperaktiv och ovanligt stresskänslig, och får man i så fall stressammanbrott bara av att vara sig själv?

Tuesday, March 27, 2012

Panikattacker och hjärtinfarkter

I slutändan kommer jag antagligen dö av en hjärtattack för att jag tror att det bara är en panikattack. Men så kan man ju inte gå omkring och tänka för då får man ju panikattacker och i slutändan en hjärtattack av all oro.

Igår kväll hade jag räknat för mycket på min ekonomi. Hur dåligt jag kommer klara mig under en månad framåt, och hur små chanserna är att situationen kommer förbättras inom de närmsta åren.
Jag hade också drabbats av informationsöverflöd efter att ha sorterat mail och filer på datorn.
Material till panikattack.
Hjärtklappning. Hyperventilation. Vilja krossa skallbenet med en hammare och bryta sig ut ur sitt eget huvud.

Tänkte på att stress ju faktiskt måste vara farligt, eftersom man skyller stroke och hjärtinfarkter på det. Och samtidigt att alla psykologer, böcker och läkare säger att panikattacker är ofarliga. Och samtidigt att min vänstra arm kändes lite konstig, att jag kommer behöva flytta till en billigare lägenhet, att jag kommer tvingas ut i arbetslivet trots läkarutlåtanden om att det vore olämpligt, att jag var på väg att få ett psykosomatiskt krampanfall, att jag borde sluta tänka och bara slappna av, att jag borde sluta tänka på att sluta tänka, att jag borde sluta tänka på att sluta tänka på att sluta tänka.

Nu gäller det att bete sig smart för att inte förvärra ångesten, tänkte jag.
Försökte att röra mig långsamt. Sakta leta efter en ögonbindel och mina hörselkåpor. Sakta lägga mig i sängen och stillsamt rätta till täcken och kuddar.
Det hjälpte inte. Jag bestämde mig för att det berodde på att jag kunde känna min hårddisks och Internets närvaro. All information, alla filer som behöver sorteras.

Jag var tvungen att snabbt, men långsamt, hitta på något annat.
Gick försiktigt in i badrummet och lade mig på golvet.
Jag hörde ingenting, hörselkåpor, men jag hörde ändå för mycket. Av tankarna.

Vad som slutligen lyckades var ett släckt och låst badrum, ligga på golvet med ögonbindel och lyssna på Vladislav Delays "Multila" i ipod.
Försätter mig i en mjuk trans. En av de bästa medicinska upptäckterna jag gjort.

Thursday, March 15, 2012

Jag började röka för ett par dagar sedan. Till att börja med hjälpte det bättre än Stesolid, sen avtog kickarna och det är väl lika bra det.

Min mamma sa att jag mår bättre än jag gjort på många år. Jag ville bli upprörd och skrika något passande, men tappade mest bara hakan och stirrade in i väggen. För det stämmer ju.

Per varje 50 mg Seroquel tillkommer runt 3,5 kg. Jag är missnöjd över den snabba kroppsliga förändringen, men den psykiska är ju desto bättre.

Min smärttröskel måste ha flyttat på sig. Jag kan ligga i sängen och vrida runt som en mask på en krok av ångest, och samtidigt veta att det bara är en bråkdel av vad jag levt med tidigare.

I "bättre än på många år" ingår förstås perioderna då jag är helt ångestfri.

Hur fan överlevde jag åren innan? Den här depressionen är ett myggbett om de tidigare var som att bli söndertrasad av ett rovdjur.

Saturday, March 10, 2012

Kallpratsmiss

Jag var 14 och satt i ett hörn på Apoteket med en kopp kaffe, dubbelsidig lunginflammation och 39 graders feber. Hela familjen var där, av någon anledning.
Farmor dök upp och frågade mig hur det stod till.
Tveka inte, då syns det att du har ångest, tänkte jag.
- Jo, det är bara bra.
Med ett brett leende.
Det slog mig inte ens att jag kanske hade en fysisk sjukdom som det var helt okej att nämna.

Farmor gick vidare till mina föräldrar, och kom senare tillbaka, irriterad.
- Du har ju lunginflammation!

Lärdom: Det är okej att erkänna att man har lunginflammation.
Om det är okej att erkänna att man har ångest förblir svårbedömt med många variabler att ta hänsyn till vid varje tillfälle.