Existentialistiska overklighetskänslor

Vad existentialism egentligen är har jag aldrig kunnat förklara med egna ord. Det beror antingen på att jag är dum i huvudet när det gäller filosofi, eller på att tankarna är så naturliga för mig att jag inte kan urskilja vad det är som skulle vara teorier. Dessa två förklaringar känns ungefär lika troliga.

Jag läste början av Äcklet i 15års-åldern. Den tråkade ut mig, trots att jag var intresserad av existentialism. När jag började läsa den igen tråkade den ut mig minst lika mycket efter ett tag, men de första sidorna gjorde mig häpen. Det är så min upplevelse av världen ser ut!
Jag iakttar och analyserar allting tills det blir en absurd gröt. Världen känns overklig... men oftare på ett behagligt än ett äckligt sätt. Om jag är närvarande i nuet, är jag inte närvarande i den yttre världen, utan i de reaktioner mitt psyke har på yttervärlden. I tillståndets mest totala form kan varenda detalj orsaka en stark hänförelse. Jag kan se ett löv eller en tillplattad ölburk och vilja stirra på det i evighet. Det fördjupar en upplevelse av meditativ trans, och påminner ibland om hur jag föreställer mig upplysning. 

Vad som hindrar mig är helvetet med de andra människorna. Jag vill inte ser galen ut. Därför brukade jag älska att promenera om nätterna, eller att över huvud taget bara vara vaken om natten. Det meditativa får fria tyglar när jag får vara ifred med det, och jag kan följa alla impulser som håller mig kvar i det. Känslorna sinnesintrycken ger blir intensivare, och mörkret förstärker effekten av att det inre och det yttre smälter ihop.

Jag skulle tro att jag har en fet god module i min hjärna, en ganska rejäl förmåga till spirituella upplevelser, men att mitt väldigt analytiska och materialistiska sätt att se på världen krockar med det, och gör att jag omöjligt kan se det som något mer än ett psykologiskt fenomen.
Sartre var antagligen ungefär lika introvert som jag, och om man är fruktansvärt introvert är upplevelsen av världen framförallt en upplevelse av det inre. När något utifrån plötsligt drar en ut ur sig själv, och gör att man ser världen utanför ordentligt, borde upplevelsen av den fysiska världen kännas främmande. Det är verkligheten, men den känns overklig. Och på så sätt skapas då kanske den där underliga känslan jag ofta får som jag inte vet vad jag ska kalla.

Sunkigheten

Jag har slutat snusa och börjat röka, vilket helt osökt får mig att tänka på den där gången då jag slutade röka och började snusa. Fördelen med cigaretter är att jag kan släppa min tandköttshypokondri, och få trevliga flashbacks till nudelknastrande studentlägenheter.
Nackdelen kommer att bli KOLhypokondri. Den har inte kommit än.

För att fortsätta i ett sunkigt spår har teorierna om mal-infestationens ursprung landat i sängen. Min moder tvingade mig att låta henne köpa en ny säng åt mig. Jag försöker upprätthålla en känsla av vuxendom, men det har varit omöjligt på socialbidrag. För den närmsta månaden har jag 59 kr att köpa knäckebröd för, och då har man inte lyxen att bry sig om att det är troligt att man sover på hemmet till hundratals insektsbebisar.
Jag har blivit så bra på att fånga malar att jag kan ta dem med handen i luften.

När jag provade en säng som är mycket mjukare än vad jag är van vid sa expediten att min ryggrad inte krokade sig när jag låg på sidan längre. Min teori om varför jag gärna sover på ännu hårdare underlag än min hårda säng om jag har svårt att sova, är att det inte finns så många ställningar som fungerar. När man väl hittat en är det bäst att ligga still. Kommer jag oftare eller mindre ofta ha lust att sova på golvet när jag äger en mjuk säng?

Vuxna människor i träd

Ibland får jag en våldsam lust att klättra i träd, men som vuxen känner jag mig hindrad att följa många av mina impulser. En 27-åring i ett träd ser galet ut. En 6-åring i ett träd är naturligt. Jag är avundsjuk på alla barn.
Dagar då jag är glad får jag i regel alltid någon impuls om jag är ute och promenerar som jag känner mig tvingad att kväva.
Vuxen spontanitet är att hälsa på någon utan förvarning och fråga om man får komma in på en kopp kaffe. Barnslig spontanitet är att börja gå längs mönster på vägen eller att se en fin sten och plocka upp den. Jag får oftare lust att plocka sten än att hälsa på någon.

Kanske vill de flesta egentligen fortfarande klättra i träd. Och om vi skulle bestämma oss för att det är okej att vuxna också klättrar i träd, skulle alla plötsligt sitta där uppe, lättade och glada.