Superdö

Jag är lite förkyld och började föreställa mig hur jag låg på sjukhus i karantän. Om en panikattack är på gång verkar sådana tankegångar helt logiska. Sen en slags hypokondri över att själva panikattacken var på väg, tillbaka till begynnande symtom som ökad puls och yrsel som kanske inte var pga panikattacken trots allt utan en stroke, tillbaka igen till panik över panikattacken och hur jobbigt det är att få för sig att man är på väg att dö, andningen försvårades vilket berodde på att kombinationen av två mediciner med muskelavslappnande effekt blivit för mycket för mina lungor, och ojdå snart skulle jag ligga på golvet och vilja spontandö för att ångesten var så stark och lida av posttraumatisk stress efteråt i åratal, men först ringa mina föräldrar och åka till akuten helt i onödan eller kanske inte. Undra om vi skulle hinna dit innan jag dött av stroke-andnöd-svininfluensa!

Förändra saker till det bättre? Nej, det vet jag inte.

Det ligger något i bakhuvudet som stör och leder till ihållande ångest. Insikt, och en känsla av att jag är mer av ett hopplöst fall än jag trodde. Jag behöver vända på det.
Insikt är första steget till förändring... den tanken är inte heller tröstande eftersom den innehåller krav. Jag brukar må bra av att ha listat ut vad jag mår dåligt över, men då handlar det om saker som jag kan ta tag i och lösa relativt snabbt. Det här handlar om att förändra hela det sätt jag lever på.

Mitt liv är inrutat, och jag gör allting för att behålla en känsla av trygghet. Eftersom väldigt små saker kan göra mig orolig smyger jag omkring för att inte skrämma mig själv i många situationer där det inte alls verkar finnas någon risk för att man ska börja må dåligt. Ibland finns inte risken för mig heller, men jag tar det säkra före det osäkra. Jag sätter på mig ett mentalt bilbälte när jag bara rör mig till fots, utifall att jag skulle krocka med en eller annan otäck känsla.

Förflyttning av olika slag verkar vara bland det mest skrämmande, tillsammans med att rikta min uppmärksamhet mot nya saker. Om informationen som når min hjärna är främmande kan det leda till att jag börjar tänka på något helt nytt! Och man vet ju inte om det kommer vara något uppmuntrande eller något deprimerande. Bäst att tänka på sånt man kan de psykologiska konsekvenserna av.

Om man bara anstränger sig riktigt noga finns det alltid något att hitta att oroa sig över. Jag är lite som ett virusprogram som ständigt står på och scannar, hittar mängder av virus men tar inte bort dem utan ser till att aktivera dem så att allting bli infekterat.
Det är lika bra att springa oron till mötes så att den inte överrumplar mig! Då tror jag att det är jag som bestämmer.