Pages

Sunday, May 12, 2013

Den förbannade, efterlängtade våren

Utökad bordsyta bredvid sängen. Val mellan känslomässigt neutral facklitteratur, en berättelse att fastna i och en politiskt engagerande tidskrift. Fascinerad, rörd, arg.
Anteckningsblock och ritpapper.
Vatten och en burk Stesolid.
Fördragna gardiner och en färgglad ljusslinga kvar från jul.

Tävla med sig själv om att hålla sig vaken en hel dag, men sedan bestämma sig för att det är okej att börja bete sig som om man vore förkyld. För det här börjar se ut som en mildare version av de gamla vårdepressionerna. Bara 5 % av helvetet i huvudet, skulle jag säga. Inget att gnälla över.

Hittar ingen  passande input. Något att följa med lättnad. Något som inte kan förstärka en enda dålig känsla. Kanske en film jag redan sett där jag kan reaktionerna på förhand. Bara behöva härma sig själv.

Isolering. Tillslut ett transliknande tillstånd, och därefter en rastlöshet som bara består av en positiv vilja att bemöta världen utanför dörren igen. Motivation utan nervösa tveksamheter. (Glädje).

Den snabbaste årstiden

Det går alltid för snabbt. Är det inte den snabbaste årstiden?
Den får mig att pendla minst lika snabbt.
Allting är redan nytt och det finns ingen ordentlig vila i det.
Stimulans och energi tillsammans med en mental kramp som säger att det här är lika mycket ett liv som en avsaknad.
Inget förflutet. Halvt. Halverat pga en oförmåga att hålla kvar i människor i 20 år och kunna säga att de vet vem jag är och hur jag har formats. Veta vilka problem de hade i mitten av 90-talet. Varit där och delat något som gör att en tröst betyder något mer.

Men å andra sidan, alla dessa bilder om vem jag inte längre är, en form av förvridning.
För det är slut med henne.
Jag vill inte tatuera över hennes ärr, men jag vill samtidigt inte att hon ska återuppstå.
Något som rör sig framåt är största tecknet på liv. Det är kanske bättre att inte stå still än att aldrig ha bytt ut de stackars människorna.

Thursday, May 9, 2013

Svårigheter att sortera sinnesintryck

Man kan säga att det är autismspektrum-problem, men man kan säkert kalla det mycket annat också.
Föreställ dig hur det skulle vara om din hjärna registrerade en radiopersons röst lika noggrant som rösten hos någon som försöker samtala med dig. Då skulle det vara som om det stod två personer framför dig och pratade om helt olika saker. Dessutom skulle ingen av dem tycka att det var något konstigt med det!

Hon stänger alltid av radion i bilen så fort jag kommer in i den numera, för att hon reagerat på hur mycket svårare jag har att svara på saker hon säger när den står på även efter att volymen dragits ner till en passande nivå.
Jag tror att hon lagt sig till med vanan efter några tillfällen då jag liksom börjat kisa med ögonen för att kunna koncentrera mig, men ändå bara kunnat svara "öööh" fram tills dess att jag skrikigt något tillbaka för att överrösta en halvt viskande röst på P3. Överrösta den så att jag inte hör den själv.

Allt det där blir ju värre när man är stressad förstås. All sorts koncentrationsförmåga försämras av stress. Det är då man får för sig att man lagt mobilen i kylskåpet, och går och tittar där flera gånger trots att man aldrig råkat lägga något i kylskåpet. Sen får man nästan anstränga sig för att motstå lusten att titta där ännu en gång och bli lite smartare i sitt letande istället. Men man kan inte bli smart. Man kan bara bli stegvis dummare och överlycklig när man äntligen hittat saxen på hatthyllan, för det var väl det man letade efter?

Och det är några steg senare som jag till slut måste ta på mig ett par hörselkåpor och en ögonbindel från SAS och lägga mig och sova för att jag inte kan slappna av på något annat sätt.
Opraktiskt om man hade planerat att göra något särskilt, men att försöka göra det ändå är meningslöst. Jag kopplar ifrån vare sig jag vill eller inte. Om jag inte ligger i sängen och sover sitter eller står jag istället någonstans och stirrar ut i tomma intet. Förhoppningsvis är det ingen som ser mig. Om någon gör det försöker jag ta mig ur det igen så fort som möjligt med risken att snart bli sån igen.
Min psykolog förklarade att det är en form av dissociation, men det brukar vara smidigare att kalla det för ett stressammanbrott så förstår andra ungefär vad jag menar.

Wednesday, May 8, 2013

Enkelriktat?

- Det var enkelriktat här egentligen.

Jag hade planerat att vara helt oberörd när hon såg på mig på det där sättet.

- Oj.

Jag hade planerat att han skulle vara helt oberörd när jag såg på honom på det där sättet.

- Tittade du om det var någon bakom nu när du bytte fil?

- Klart jag inte gjorde.