Djupt och ljust

Nu är vi här igen
Sjukligt förutsägbart, mycket sjukligt.
Vi har hittat en helt egen spricka i marken
där vi letat efter hemligheterna, anledningarna, beståndsdelarna,
det minsta, det största, det mest essentiella, bakgrunden, sanningen.
Tänk om jag vetat redan från början att sanningen om mörkret lika gärna kan ersättas med en sanning om ljus.
Och inget av det går att bevisa som mer äkta än det andra när allt baseras på känslor.

Men oj, vad sant det kan kännas
Vad man kan behöva övertyga sig om att ett lidande har en anledning, att det leder någonstans
Vägen man går på måste vara rätt om det inte går att vända
En väg till insikt där målet i slutändan visar sig vara en övertygelse om att man borde dö.

Kontrasten mellan detta och yttervärlden, när man väl märker av den, är skrattretande.
Skratta är allt man kan göra, av förbluffning. Av ett minne man trodde inte fanns kvar.
Hur man till slut märker att någon står och titta ner, undrar vad det är för skoj man tror att man har för sig där nere. Täckt av lera som torkat och krackelerat, grävandes efter jordens mitt.

Minns du hur vi skrattade? Vi skrattade tills vi skrek och grät.
Vi var så utmattade att blodet inte orkade rinna.
De såg oss ligga där, vad konstigt att de hittat vårt gömställe.
Det var som att vända insidan utåt

Man hör efter ett tag vad andra säger och börjar förstå orden.
Om vardagen och ett fortsatt liv.
Som om det fortfarande gällde.
Det var nyss ett mål att leta efter det ondaste onda i de djupaste mörkren och brännas ihjäl på magma
Bara storslagenheter och superlativ.
Vad är livsuppehållande petitesser i jämförelser, och vad kommer det innebära att byta riktning och gå tillbaka mot livet.
Är det ens möjligt?

Japp.
Det visste vi ju egentligen.


Den grupp människor som har hittat sprickan i marken ofta går tillbaka för att kika lite över kanten.
Ramlar huvudlöst ner i något de en gång tyckte var vackert.
Något mörkt och varmt att kura ihop sig i ett tag, fram tills dess att bergväggarna börjar skaka.
Det är vad som är så förutsägbart. Om och om igen är jag i samma situation. Där människor jag valt, de som vet, ramlar ner i detta förjordade djup.

Det finns inte så mycket jag kan göra, det lär man sig till slut.
Jag har satt mig vid kanten av sprickan med en kopp kaffe och följer små livstecken.
Vinkar ibland, du vinkar tillbaka, halvdött.
Det är lönlöst att försöka kasta ner rep, de når aldrig fram. Ropa hjälper inte heller, för du har helt bytt språk och förstår inte ett ord av vad jag säger.

Jag ser fram emot dagen då du får tillbaka det där lilla minnet, och skrattar tills all svart humor och ironi ersätts av gråt och primalskrik.
Skrik för guds skull, skrik alla döva!

Ser du mitt namn där nere?
Jag har ristat in det i bergsväggen, och nu sitter jag här uppe och dricker kaffe som om ingenting.
Världen fanns kvar för mig, och den finns kvar för dig.
Den kommer aldrig att sluta vänta på dig.

Ett ironiskt "tack" till ingen

Du menar att jag är kapabel till detta? Men får aldrig stanna i det.
... Okej

Är det såhär andra är för det mesta eller är det en myt?
Det är ju helt sjukt.
Världen är nästan vacker.

Jag gör saker för att jag vill göra dem,
och mår inte dåligt för att det krävs att jag är vaken när jag gör det.
Att aktivera mig får mig snarare att må bättre.
Sinnessjukt.

Vad är egentligen originalmentaliteten, vad är standard?
Är det här jag när jag är frisk, eller är jag för frisk eller är jag fortfarande för sjuk?

Jag försöker jämföra mig med andra människor och tycker att de verkar bete sig likadant.
De... ja, de gör saker, från morgon till kväll.
De får ju inte direkt panikattacker eller aggressiva utbrott av att behöva vara igång så länge.
Många har till och med heltidsjobb men mår bra... eller okej så långt vågar jag inte gå, de verkar okej ändå.

Vad som gör mig så vansinnig är att det inte finns någon att vara arg på.
Det enda jag kan vara arg på är mitt eget huvud, men det är inte jag, det är en sjukdom.
Det är en sjukdom i min hjärna - den inälva som gör just mig till mig...
Så om min hjärna är jag, och sjukdomen är en del av min hjärna... Ni förstår.
Det leder ingen vart.

Jag vägrar vara arg på mig själv, jag är klar med det.
Jag är klar med hela den där existentiella ramsan.
Jag blir bara aldrig klar med ilskan i sig.

Lättdistraherad med bristande arbetsminne

Ska spika upp en tavla på väggen, ligger den på skrivbordet?
Där ligger ju i alla fall en linjal som jag kan behöva snart.
Men är inte linjalen i det andra rummet bättre?
Jag går nog på toa innan jag hämtar linjalen.

Toan behöver rengöras, var är rengöringsmedlet?
Letar i städskåpet.
Skriver ett sms till mamma och frågar om hon ställt den någon särskild stans.
Går tillbaka till in i rummet där jag skulle spika upp en tavla.
Visst ja! Linjalen.
Går tillbaka in i andra rummet.
Står och tittar ett tag, vad var det nu...
Jag borde nog rengöra min whiteboard.
Letar samtidigt i skåpet efter toarengöringsmedel.
Det var inte där, där har jag redan letat.
Ställer rengöringsmedlet till whiteboarden vid datorn.
Jag höll på att skriva en text på datorn, så jag fortsätter med det.
Ser en linjal. Aha!

Jag vet inte var linjalen ligger nu längre.
Men jag hittade i alla fall hammaren och spikade upp tavlor.

"There is nothing left for us to do but to try to live ordinary decent lives."

Tryckte på paus och stirrade ut i rymden ett tag.
Sög åt mig obehaget.

De ringde hysteriskt på dörren när jag låg och sov, hade varit oroliga.
Jag öppnade, igen bakfull och risig, men helt okej.
Det där kom ingenstans ifrån. Jag förstår inte vad som fick dem att vara oroliga just då av alla möjliga tidpunkter.
Kanske bara att det var söndag, och det är då jag brukar se ut sådär. Men det är ju bara ytan.

14/10

Det skulle vara humoristiskt från och med nu.
Jag hade tänkt skratta mer än vanligt.
Mina mardrömmar är åtminstone fina.
Det värsta som hände i natt var att mjölken var slut, och i verkligheten var den inte det.

11/10

Somnade med en intensiv önskan om att ha en bakgrundsbild på en skäggagam.
Njuter av den återkommande intensiteten i mina synintryck.
En vän gav mig hoppet om att en bit av en banan på marken skulle vara en död mus.
Tänkte att spänningen i huvudet nog var en stroke och fick hjärtklappning.

- Eftersom du aldrig byter gardiner kan det vara bra att ändå ta ner dem och skaka av dem ibland, det samlas jättemycket damm däruppe.
- Ja, det förstår jag ju. Men jag tänkte inte att det var meningen att man skulle bry sig om sånt.

- Inte ens ditt rengöringsmedel luktar gott!

The game of opposites

Läser "A book of surrealist games" - Alastair Brotchie, det är därför.

The game of opposites:
Skriv en mening, sen "write the absolute opposite of this sentence, phrase by phrase, according to any idea of 'opposite'".
"This process may continue as long as the players desire."
Tillägg: Plocka ut och rör ihop resultat av synonymer och motsatsord.

Exempel på slutresultat:

Välkommen till Psykiatriska mottagningen

Lyckligt förd till andliga välkomstfester!
Anmäl dig i receptionen, men säg inget om min existens på andra sidan jorden.
Säg däremot allt inuti din död under det här centrumet av rymden, bortledd från ateistiska vardagsavsked.
Om du uteblir eller avbokar tidigare än minus tre halva nätter efter besöket ges en inbetalning av läkarlönen. Du får en faktura om du anländer senare än tre dagar innan avskedet.

Med vänlig hälsning utan fientliga ignoreringar

Fysiologiska utlämningen

Exquisite corpse

So what? Jag är intresserad av surrealism och tänker föräta mig på Snickers medan jag leker en språklig variant av exquisite corpse för mig själv. Vad gör du som är så himla mycket bättre?

Lekens regler: använd wikipedias slumpgenerator, plocka ut en fras ur varje artikel och pussla ihop dessa fraser till en obegriplig berättelse.


För en ung publik:

En av de elva distrikten i Detroit, det administrativa centrumet för sökmotorer, mottager interstitialvätska från aborterade foster. Dess skelett är relativt mjukt med 22.412 passagerare per dag.
Mördarmysterium och romantik i ett tvåpartisystem!

Fängelset i Karibiska havet, detta försvarssystem med en areal på fyra kvadratkilometer, förstördes under revolten 1916.

En religiös TV-kanal var en av få resterande exempel på småskaliga, utomjordiska världar.
Utmanande teorier som stöder hälsosamt leverne.

En tragikomisk berättelse.
En återvinningsavgift för elektroniskt skräp större än min kropp.
Den äldste sonen började med illegala droger som ecstasy och kokain.
Sanningen ligger latent i varje människas medvetande, omgivet av sand.

Möjliga tecken på självdisciplin

Jag skulle kunna ha en bänkdiskmaskin, men har tänkt på det som ett fusk.
Disken har vuxit till något mycket mer än disk, den har blivit en metafor.
Den är en livskamp.
När all disk är ren vet jag att jag klarar av vad som helst.

Nu kan jag se framför mig hur möjligheten till ordentlig matlagning uppstår av ren disk, och hur denna återkommande uppgift kan ersätta disken.
Mat går till och med att nörda in sig på, bli lite inspirerad och stundvis glad av.
Jag hade tyckt att diskandet var roligare om det fanns så pass mycket information bakom det att man kunde läsa böcker om det. Utvecklas som diskare.
Eftersom man kan utvecklas som kock ser jag detta som en bättre typ av måste.

Man behöver ju inte envisas med att gå när man har cykel, och det gör jag verkligen inte. Vad är skillnaden? Att gå är lika svårt som att diska för mig.
Det är okej att underlätta vardagen för sig själv, man blir inte bortskämd eller lat av det... alltid.
Om man vill kan man hitta något annat skitjobbigt att göra som samtidigt känns mer meningsfullt...
Från och med nu kan det vara ett mål att jag ska börja träna när jag har slutat diska.

Kylskåpspoesi

13 timmar. 13 timmars städande av min lägenhet utfört av moder.

Tidigare hände det ingenting för att jag var apatisk. Nu, efter en medicinförändring, händer det ingenting för att jag är stirrig, stressad över ingenting och går och lägger mig för att inte få panikattacker eller något annat tokigt.

Alltid tillbaka till sängen.

Getingboet

- Om du städar ute på balkongen får du inte slänga getingboet, jag ska ta in det sen!
- Japp, spara getingbo.

Inte tillstymmelse till förvåning.
Vi är roliga.

Jag har en hylla i mitt vitrinskåp tillägnad naturvetenskapen. Men precis innan jag somnade, då när man tänker som allra bäst, kom jag på tanken att sätta upp det i taket.
Man får göra sånt när man är vuxen, bor själv och redan räknas som lite underlig.
Det vore intressant att se om man någonsin kommer ifrån sina försvarsinstinkter när man ser ett getingbo. Jag kan behöva plötsliga inslag av fight or flight i dimman. Bli skrämd ibland så jag vaknar till.

Att ta ner det där getingboet är något jag sett fram emot så länge att jag inte vill göra det. Jag vill fortsätta att se fram emot det. Det sitter så stabilt att det inte bara går att rycka ner lite snabbt, jag kommer behöva använda en kniv. Det kommer bli fantastiskt.

Sumphålet

Det ringde på dörren.
Det är lugnt, jag måste gå upp.
Ingen som inte känner mig ordentligt vågar ringa på dörren på det sättet.

Jag var bakfull, halvt finklädd halvt fulklädd med smink på fel ställen.
Min mor hade fått nog.

- Jag vill inte att mitt barn ska bo i ett sumphål.

Det är väl inte ett riktigt ord?

- Nej, det är klart.

3,5 månader av depression påverkar en lägenhet.
Hon har städat här i sammanlagt 10 timmar och kommer tillbaka någon gång nästa vecka igen.

Vi gick in i köket och satte oss en stund. Jag behövde hämta min snusdosa.

- Jag har börjat snusa igen, men det sa jag ja.

- Nej!

Det hade jag visst bara drömt att jag sagt, kom jag på.
Hon såg oväntat förfärad ut. Ännu ett tecken på att jag tappat greppet?

- Men det är ju ändå nästan nyttigare än nikotintuggumin kanske, och billigare!

Hon andades ut igen. Lite resonemang bakom.

Jag var ju inte bara bakfull, mina ögon var dessutom svullna.
Förklarade mig. Förklarade samtidigt de senaste 4-5 månaderna.

De är tre. Du är den äldsta.
Du är den äldsta av de som fortfarande kan påverka mig så pass mycket.
Jag trodde jag dog av lycka när jag förstod att du känner likadant.
Jag dog av lycka över hur sorgligt det är.
Att du tycker det också.
Vi kunde ha haft det bättre.
Jag är så glad över att du har haft det lika dåligt som jag.

Jag antar att vi tog en taxi senare.
Jag låg lutad mot min väns huvud och tårarna rann nerför näsan.
Hade klämt in ett:
"Du tror att problemet här är att jag är feminist?" strax innan ett par poliser dök upp och förde ut en stökig individ därifrån.
Jag trodde att det var Sercuritas först.

Hon sa att det inte var mitt fel.

"Jag brukade tänka att jag var släktens svarta får."
"Jag med, om mig."
"Men det var inte vi, det var omvärlden."
"Jag vet."

Pessimistens visa

Jag har ångest. Det tål att sägas oräkneliga gånger.

Bakdäcket på min cykel är punkterat.
Kompostpåsen läckte.
Det är fruktflugor här.
Min kanin är uttråkad.

Min gycklare är i Stockholm.
Jag varken kan eller får städa hans bil.
Jag har ingen Jägermeister.
Jag har inga vindruvor.

Jag svettas när jag sover.
Jag har två dagars underkläder kvar
Jag får inte plats med mer på skrivbordet.
Jag tappade väckarklockan i golvet.

Datorspelet har börjat bli jobbigt svårt.
Jag fryser ofta om händer och fötter.
Det finns inga kanaler på min TV.
Jag har inte råd att köpa både en ny cykel och en ny dator.

Jag riskerar att snubbla över en nätverkskabel.
Jag har ingen micromat kvar.
Den där boken i förra inlägget var ju slut snart också.
Jag kan inte koncentrera mig när jag läser.

Jag har ångestfinnar.
Mina pupiller är för stora.
Mina ögonbryn har vuxit ihop.
Jag glömmer att betala räkningar.

Jag kan inte vattna blommorna och samtidigt vara säker på att jag inte spiller på viktiga papper.
Jag har känslor för andra som jag vill bli av med, både bra och dåliga.
Det är minst en halv kilometer till närmsta matbutik. Kanske lite mindre.
Om jag bara har kaffe och nikotin kommer jag inte gå dit.
Ska jag äta knäckebröd till middag eller!?

Jag vill ha en ny taklampa och en ny datormus.
Jag köpte en ny taklampa, men den hänger inte i taket.
Jag köpte en ny datormus också, men den är inte inkopplad.
Det finns varken juice eller juicen i konservburkar med ananasringar i kvar.
Det finns inga ananasringar heller i de saknade konservburkarna.

Jag får hjärtklappning av att ha kanske-planer för ikväll.
Mina närmsta vänner har flyttat till andra städer.
Jag klev in ett häftstift i foten en gång.
Jag slog i huvudet i en hylla för några veckor sedan.

Alla jag kan ligga och bara krama om är frånvarande.
Det är jobbigt att vara så populär att det finns flera av dem.
Det är jobbigt att ha ett sånt självförtroende i kombination med en så usel självkänsla.

Att bara ha en timme på sig att bestämma om man ska riskera att göra ett stort misstag.

Klagovisan live

Hemma från affären. Jag tappade en oöppnad ölburk på knölen man har på sidan om foten, under stortån.
Jag öppnade burken och ölen pöste över.
Hällde upp den i ett odiskat glas med juice i bottnen.
Gud vad jag saknar juice.
Nu är det bara att dricka och avvakta.

Mina jeans luktar lite av det där som kompostpåsen läckte ut.
Kaffesump och mögel.
Efter nästa kraftansamling ska jag plocka upp de jeans från golvet som luktar mest sköljmedel.
Eller kleta en klick sköljmedel på drabbat område på de jeans jag redan har.

Jag drog ett par tag med en rakhyvel mellan ögonbrynen.
Om jag använder deo blir den totala lukten från mig bra.
Mitt ansikte är rödflammigt pga allergisk reaktion på alkohol.
Ett halsband fastnade i mitt örhänge.
Det får väl hänga där ett tag.

Båda snusarna i min mun verkar ha kvar samma styrka.
Hur ska jag då veta vilken jag ska byta ut mot en ny?
En öl till, och snabbt den här gången!
Jag är förhållandevis skitsnygg nu.

Jag har läppstift på mig en gång vart tredje år.
Idag är dagen.
Jag ska ha det på mig så mycket att jag drar på ett nytt lager efter varje klunk.
Närmanden blir då lite mer tveksamma.
Du vill inte avslöja dig som kyssare av mig, och jag vill inte vilja kyssa dig.

Efter det här tredjedels glaset av öl nr 2 ska jag ta ett beslut.
Jag vet vad jag kommer ta för beslut.
Jag har ansträngt mig alldeles för mycket för att sitta hemma.
Varit utomhus redan till och med.

.... Okej? ... Okej.
Let's go