Ska spika upp en tavla på väggen, ligger den på skrivbordet?
Där ligger ju i alla fall en linjal som jag kan behöva snart.
Men är inte linjalen i det andra rummet bättre?
Jag går nog på toa innan jag hämtar linjalen.
Toan behöver rengöras, var är rengöringsmedlet?
Letar i städskåpet.
Skriver ett sms till mamma och frågar om hon ställt den någon särskild stans.
Går tillbaka till in i rummet där jag skulle spika upp en tavla.
Visst ja! Linjalen.
Går tillbaka in i andra rummet.
Står och tittar ett tag, vad var det nu...
Jag borde nog rengöra min whiteboard.
Letar samtidigt i skåpet efter toarengöringsmedel.
Det var inte där, där har jag redan letat.
Ställer rengöringsmedlet till whiteboarden vid datorn.
Jag höll på att skriva en text på datorn, så jag fortsätter med det.
Ser en linjal. Aha!
Jag vet inte var linjalen ligger nu längre.
Men jag hittade i alla fall hammaren och spikade upp tavlor.
Showing posts with label Övriga psykfenomen. Show all posts
Showing posts with label Övriga psykfenomen. Show all posts
Wednesday, October 16, 2013
Sunday, June 30, 2013
2 dygn utan sömn
En helt förträfflig sömnlöshet. Professionell. Med 3 sorters sedativa blir det rent av skryt att kunna ligga ner i fem timmar utan att tappa medvetandet. Måste ha övat i åratal.
Drick mer kaffe för guds skull, det här kan bli ett mästerverk!
Upplevelsen de där timmarna då jag bara låg vaken var.... Försökte intala mig att det bara handlade om alkoholrester och zopiklonseroquelstesoliden, något som rensas ut av sig självt.
Ibland tror jag att rörelser kan ge mig mer ångest, så jag bestämde mig för att ligga helt stilla i sängen. Tankarna hade blivit så luddiga att de verkade ofrivilliga, kom lite ingenstans ifrån som osammanhängande meningar. Började tro att jag hade ont i huvudet, ångrade mig och trodde att det brummade i öronen, ångrade mig igen och tänkte att obehaget bara var känslan av att ha tankar.
Fick panik över vilken ologisk tanke just den tanken var och klöste tag i madrassen.
Mindes att jag låg helt stilla hemma i min egen säng och andades ut.
Bestämde mig för att jag var på väg in i ett psykiskt helvete och började hyperventilera.
Jaja, nu ligger jag inte ner längre. Skönare att vara sömnstörd när man sitter upp.
Drick mer kaffe för guds skull, det här kan bli ett mästerverk!
Upplevelsen de där timmarna då jag bara låg vaken var.... Försökte intala mig att det bara handlade om alkoholrester och zopiklonseroquelstesoliden, något som rensas ut av sig självt.
Ibland tror jag att rörelser kan ge mig mer ångest, så jag bestämde mig för att ligga helt stilla i sängen. Tankarna hade blivit så luddiga att de verkade ofrivilliga, kom lite ingenstans ifrån som osammanhängande meningar. Började tro att jag hade ont i huvudet, ångrade mig och trodde att det brummade i öronen, ångrade mig igen och tänkte att obehaget bara var känslan av att ha tankar.
Fick panik över vilken ologisk tanke just den tanken var och klöste tag i madrassen.
Mindes att jag låg helt stilla hemma i min egen säng och andades ut.
Bestämde mig för att jag var på väg in i ett psykiskt helvete och började hyperventilera.
Jaja, nu ligger jag inte ner längre. Skönare att vara sömnstörd när man sitter upp.
Thursday, May 9, 2013
Svårigheter att sortera sinnesintryck
Man kan säga att det är autismspektrum-problem, men man kan säkert kalla det mycket annat också.
Föreställ dig hur det skulle vara om din hjärna registrerade en radiopersons röst lika noggrant som rösten hos någon som försöker samtala med dig. Då skulle det vara som om det stod två personer framför dig och pratade om helt olika saker. Dessutom skulle ingen av dem tycka att det var något konstigt med det!
Hon stänger alltid av radion i bilen så fort jag kommer in i den numera, för att hon reagerat på hur mycket svårare jag har att svara på saker hon säger när den står på även efter att volymen dragits ner till en passande nivå.
Jag tror att hon lagt sig till med vanan efter några tillfällen då jag liksom börjat kisa med ögonen för att kunna koncentrera mig, men ändå bara kunnat svara "öööh" fram tills dess att jag skrikigt något tillbaka för att överrösta en halvt viskande röst på P3. Överrösta den så att jag inte hör den själv.
Allt det där blir ju värre när man är stressad förstås. All sorts koncentrationsförmåga försämras av stress. Det är då man får för sig att man lagt mobilen i kylskåpet, och går och tittar där flera gånger trots att man aldrig råkat lägga något i kylskåpet. Sen får man nästan anstränga sig för att motstå lusten att titta där ännu en gång och bli lite smartare i sitt letande istället. Men man kan inte bli smart. Man kan bara bli stegvis dummare och överlycklig när man äntligen hittat saxen på hatthyllan, för det var väl det man letade efter?
Och det är några steg senare som jag till slut måste ta på mig ett par hörselkåpor och en ögonbindel från SAS och lägga mig och sova för att jag inte kan slappna av på något annat sätt.
Opraktiskt om man hade planerat att göra något särskilt, men att försöka göra det ändå är meningslöst. Jag kopplar ifrån vare sig jag vill eller inte. Om jag inte ligger i sängen och sover sitter eller står jag istället någonstans och stirrar ut i tomma intet. Förhoppningsvis är det ingen som ser mig. Om någon gör det försöker jag ta mig ur det igen så fort som möjligt med risken att snart bli sån igen.
Min psykolog förklarade att det är en form av dissociation, men det brukar vara smidigare att kalla det för ett stressammanbrott så förstår andra ungefär vad jag menar.
Föreställ dig hur det skulle vara om din hjärna registrerade en radiopersons röst lika noggrant som rösten hos någon som försöker samtala med dig. Då skulle det vara som om det stod två personer framför dig och pratade om helt olika saker. Dessutom skulle ingen av dem tycka att det var något konstigt med det!
Hon stänger alltid av radion i bilen så fort jag kommer in i den numera, för att hon reagerat på hur mycket svårare jag har att svara på saker hon säger när den står på även efter att volymen dragits ner till en passande nivå.
Jag tror att hon lagt sig till med vanan efter några tillfällen då jag liksom börjat kisa med ögonen för att kunna koncentrera mig, men ändå bara kunnat svara "öööh" fram tills dess att jag skrikigt något tillbaka för att överrösta en halvt viskande röst på P3. Överrösta den så att jag inte hör den själv.
Allt det där blir ju värre när man är stressad förstås. All sorts koncentrationsförmåga försämras av stress. Det är då man får för sig att man lagt mobilen i kylskåpet, och går och tittar där flera gånger trots att man aldrig råkat lägga något i kylskåpet. Sen får man nästan anstränga sig för att motstå lusten att titta där ännu en gång och bli lite smartare i sitt letande istället. Men man kan inte bli smart. Man kan bara bli stegvis dummare och överlycklig när man äntligen hittat saxen på hatthyllan, för det var väl det man letade efter?
Och det är några steg senare som jag till slut måste ta på mig ett par hörselkåpor och en ögonbindel från SAS och lägga mig och sova för att jag inte kan slappna av på något annat sätt.
Opraktiskt om man hade planerat att göra något särskilt, men att försöka göra det ändå är meningslöst. Jag kopplar ifrån vare sig jag vill eller inte. Om jag inte ligger i sängen och sover sitter eller står jag istället någonstans och stirrar ut i tomma intet. Förhoppningsvis är det ingen som ser mig. Om någon gör det försöker jag ta mig ur det igen så fort som möjligt med risken att snart bli sån igen.
Min psykolog förklarade att det är en form av dissociation, men det brukar vara smidigare att kalla det för ett stressammanbrott så förstår andra ungefär vad jag menar.
Wednesday, April 10, 2013
Naturligt hög
Förra julen i pjäsform, lite sådär ungefär:
Alla springer runt och håller på med matlagning. Jag gjorde sallad men ville plötsligt skrika rakt ut. Satte mig ner ett tag och bara tittade.
- Vad ler du åt?
- Nej jag bara *fniss*...
- Va?
- *Mycket fniss*
- Åh shit, nu har hon fått någon sån där psykgrej.
- Ja, jag ser det!
- Jag ska bala... bara. Hihi.
- Vad fan, haha!
- Ja, vad är det som har hänt nu? Du blir ju sån där ibland!
- Hihi, jag vet!
Mamma skrattar och skakar på huvudet.
- Nädeliksom... haha, vänta, jag måste koncentrera mig. Tääänk... eller vänta, sa jag det högt nu?
- Vad?
- Nej, man behöver ju inte tänka och prata.. på att tänka. Öööh... Du vet? TÄNKA HÖGT.. Gud, jag har inga hjärnceller kvar.
Min familj blir tysta ett tag för att jag skrek till, men rycks tillbaka in i ett muntert humör när jag blir fnissig igen.
- Hur kan det bli sådär egentligen?
Jag tar ett djupt andetag.
- Jag tror att kroppen börjar utsöndra eget morfin eller liknande när jag blir för stressad. Det är som att jag blir hög nästan efter en viss gräns.
- Ja, det ser ut så. Vad häftigt egentligen.
- Hihihi, jaaa!
- Vill du fortsätta med salladen eller ska jag göra den?
- Nääää, jag fixardet. Hihihihi.
- Skär dig inte i fingrarna nu då bara.
Wednesday, June 6, 2012
Superdö
Jag är lite förkyld och började föreställa mig hur jag låg på sjukhus i karantän. Om en panikattack är på gång verkar sådana tankegångar helt logiska. Sen en slags hypokondri över att själva panikattacken var på väg, tillbaka till begynnande symtom som ökad puls och yrsel som kanske inte var pga panikattacken trots allt utan en stroke, tillbaka igen till panik över panikattacken och hur jobbigt det är att få för sig att man är på väg att dö, andningen försvårades vilket berodde på att kombinationen av två mediciner med muskelavslappnande effekt blivit för mycket för mina lungor, och ojdå snart skulle jag ligga på golvet och vilja spontandö för att ångesten var så stark och lida av posttraumatisk stress efteråt i åratal, men först ringa mina föräldrar och åka till akuten helt i onödan eller kanske inte. Undra om vi skulle hinna dit innan jag dött av stroke-andnöd-svininfluensa!
Saturday, May 5, 2012
Existentialistiska overklighetskänslor
Vad existentialism egentligen är har jag aldrig kunnat förklara med egna ord. Det beror antingen på att jag är dum i huvudet när det gäller filosofi, eller på att tankarna är så naturliga för mig att jag inte kan urskilja vad det är som skulle vara teorier. Dessa två förklaringar känns ungefär lika troliga.
Jag läste början av Äcklet i 15års-åldern. Den tråkade ut mig, trots att jag var intresserad av existentialism. När jag började läsa den igen tråkade den ut mig minst lika mycket efter ett tag, men de första sidorna gjorde mig häpen. Det är så min upplevelse av världen ser ut!
Jag iakttar och analyserar allting tills det blir en absurd gröt. Världen känns overklig... men oftare på ett behagligt än ett äckligt sätt. Om jag är närvarande i nuet, är jag inte närvarande i den yttre världen, utan i de reaktioner mitt psyke har på yttervärlden. I tillståndets mest totala form kan varenda detalj orsaka en stark hänförelse. Jag kan se ett löv eller en tillplattad ölburk och vilja stirra på det i evighet. Det fördjupar en upplevelse av meditativ trans, och påminner ibland om hur jag föreställer mig upplysning.
Vad som hindrar mig är helvetet med de andra människorna. Jag vill inte ser galen ut. Därför brukade jag älska att promenera om nätterna, eller att över huvud taget bara vara vaken om natten. Det meditativa får fria tyglar när jag får vara ifred med det, och jag kan följa alla impulser som håller mig kvar i det. Känslorna sinnesintrycken ger blir intensivare, och mörkret förstärker effekten av att det inre och det yttre smälter ihop.
Jag skulle tro att jag har en fet god module i min hjärna, en ganska rejäl förmåga till spirituella upplevelser, men att mitt väldigt analytiska och materialistiska sätt att se på världen krockar med det, och gör att jag omöjligt kan se det som något mer än ett psykologiskt fenomen.
Sartre var antagligen ungefär lika introvert som jag, och om man är fruktansvärt introvert är upplevelsen av världen framförallt en upplevelse av det inre. När något utifrån plötsligt drar en ut ur sig själv, och gör att man ser världen utanför ordentligt, borde upplevelsen av den fysiska världen kännas främmande. Det är verkligheten, men den känns overklig. Och på så sätt skapas då kanske den där underliga känslan jag ofta får som jag inte vet vad jag ska kalla.
Wednesday, March 28, 2012
Tidens tempo - ADHD vs Asperger
Det förra inlägget var ett exempel på vad jag kallar stressammanbrott. Det drabbar mig tyvärr ganska ofta, mestadels i samband med sensory overload. Jag hade kanske klarat mig bättre i en annan tidsålder med ett annat tempo.
Om ADHD skulle underlätta stressen i 2000-talet, är de sidor av autism jag lider av som en motreaktion. Om man ska ta den eskalerande tekniska utvecklingen som exempel, så vägrade jag i många år att ha mobil alls. Jag tyckte inte om tanken på att vara konstant tillgänglig, att det när som helst kunde ringa i fickan. Min första mobil dök upp i ett födelsedagspaket, och jag reagerade till och med genom att säga "Nej!" när jag öppnat paketet.
Nu vägrar jag att ha en mobiltelefon som man kan göra något annat än att ringa och skicka sms med. Jag vill inte tänka på att jag kan fotografera, lyssna på musik, googla och kolla facebook om jag är ute och promenerar i skogen. Bara vetskapen om att allt det där går att göra när jag är i min lägenhet kan göra mig stressad. Information ska helst nå mig långsamt från en källa i taget.
Vad man än tror om artikeln ovan så är det en intressant tanke. Jag har verkligen ingen aning om hur det känns att ha ADHD, men när jag träffar någon som har det slår det mig att de verkar kunna hantera både tankar och information utifrån snabbare än andra. Något som måste vara en fördel i den moderna världen.
Jag undrar om det är stressande, att snabbheten och hyperaktivitet kan bli en belastning för psyket, eller om det faktiskt fungerar så bra att det högre tempot bara blir naturligt.
Något jag undrar ännu mer är hur ADHD och Asperger i kombination fungerar. Kan man vara både hyperaktiv och ovanligt stresskänslig, och får man i så fall stressammanbrott bara av att vara sig själv?
Tuesday, March 27, 2012
Panikattacker och hjärtinfarkter
I slutändan kommer jag antagligen dö av en hjärtattack för att jag tror att det bara är en panikattack. Men så kan man ju inte gå omkring och tänka för då får man ju panikattacker och i slutändan en hjärtattack av all oro.
Igår kväll hade jag räknat för mycket på min ekonomi. Hur dåligt jag kommer klara mig under en månad framåt, och hur små chanserna är att situationen kommer förbättras inom de närmsta åren.
Jag hade också drabbats av informationsöverflöd efter att ha sorterat mail och filer på datorn.
Material till panikattack.
Hjärtklappning. Hyperventilation. Vilja krossa skallbenet med en hammare och bryta sig ut ur sitt eget huvud.
Tänkte på att stress ju faktiskt måste vara farligt, eftersom man skyller stroke och hjärtinfarkter på det. Och samtidigt att alla psykologer, böcker och läkare säger att panikattacker är ofarliga. Och samtidigt att min vänstra arm kändes lite konstig, att jag kommer behöva flytta till en billigare lägenhet, att jag kommer tvingas ut i arbetslivet trots läkarutlåtanden om att det vore olämpligt, att jag var på väg att få ett psykosomatiskt krampanfall, att jag borde sluta tänka och bara slappna av, att jag borde sluta tänka på att sluta tänka, att jag borde sluta tänka på att sluta tänka på att sluta tänka.
Nu gäller det att bete sig smart för att inte förvärra ångesten, tänkte jag.
Försökte att röra mig långsamt. Sakta leta efter en ögonbindel och mina hörselkåpor. Sakta lägga mig i sängen och stillsamt rätta till täcken och kuddar.
Det hjälpte inte. Jag bestämde mig för att det berodde på att jag kunde känna min hårddisks och Internets närvaro. All information, alla filer som behöver sorteras.
Jag var tvungen att snabbt, men långsamt, hitta på något annat.
Gick försiktigt in i badrummet och lade mig på golvet.
Jag hörde ingenting, hörselkåpor, men jag hörde ändå för mycket. Av tankarna.
Vad som slutligen lyckades var ett släckt och låst badrum, ligga på golvet med ögonbindel och lyssna på Vladislav Delays "Multila" i ipod.
Försätter mig i en mjuk trans. En av de bästa medicinska upptäckterna jag gjort.
Igår kväll hade jag räknat för mycket på min ekonomi. Hur dåligt jag kommer klara mig under en månad framåt, och hur små chanserna är att situationen kommer förbättras inom de närmsta åren.
Jag hade också drabbats av informationsöverflöd efter att ha sorterat mail och filer på datorn.
Material till panikattack.
Hjärtklappning. Hyperventilation. Vilja krossa skallbenet med en hammare och bryta sig ut ur sitt eget huvud.
Tänkte på att stress ju faktiskt måste vara farligt, eftersom man skyller stroke och hjärtinfarkter på det. Och samtidigt att alla psykologer, böcker och läkare säger att panikattacker är ofarliga. Och samtidigt att min vänstra arm kändes lite konstig, att jag kommer behöva flytta till en billigare lägenhet, att jag kommer tvingas ut i arbetslivet trots läkarutlåtanden om att det vore olämpligt, att jag var på väg att få ett psykosomatiskt krampanfall, att jag borde sluta tänka och bara slappna av, att jag borde sluta tänka på att sluta tänka, att jag borde sluta tänka på att sluta tänka på att sluta tänka.
Nu gäller det att bete sig smart för att inte förvärra ångesten, tänkte jag.
Försökte att röra mig långsamt. Sakta leta efter en ögonbindel och mina hörselkåpor. Sakta lägga mig i sängen och stillsamt rätta till täcken och kuddar.
Det hjälpte inte. Jag bestämde mig för att det berodde på att jag kunde känna min hårddisks och Internets närvaro. All information, alla filer som behöver sorteras.
Jag var tvungen att snabbt, men långsamt, hitta på något annat.
Gick försiktigt in i badrummet och lade mig på golvet.
Jag hörde ingenting, hörselkåpor, men jag hörde ändå för mycket. Av tankarna.
Vad som slutligen lyckades var ett släckt och låst badrum, ligga på golvet med ögonbindel och lyssna på Vladislav Delays "Multila" i ipod.
Försätter mig i en mjuk trans. En av de bästa medicinska upptäckterna jag gjort.
Tuesday, December 7, 2010
Fleeer diagnoser
Mitt siande stämde ganska bra. Jag hamnade strax utanför en aspergerdiagnos. Men jag fick en diagnos ändå, som är av en ganska vag sort. "Atypisk autism". Det låter nästan värre än asperger, för att det har ordet autism i sig, men det är det alltså inte. Det är något som hamnar mellan en aspergerdiagnos och bara s.k. autistiska drag, som inte är en diagnos.
Motiveringen var att de autistiska drag jag har, ändå bedömdes vara äkta på något sätt.
... Mjaaa, jag vet inte jag. För ett år sedan hoppades jag på att få en diagnos, eftersom det skulle förklara en hel del problem som jag dittills inte lyckats förklara. Under tiden jag varit friskare och fungerat bättre, har jag istället önskat fortsätta i spåret mot Det Normala.
Jag har alltid identifierat mig med mina diagnoser på ett ohälsosamt sätt. När jag blivit bipolär gick jag omkring och bara tänkte på själva ordet. "Bipolär.. Bipolär? Bipolär!" För att smälta det på något sätt, och baka in det i min självbild. Jag kan inte undvika att göra samma sak nu, trots att jag försöker. Har känt mig lite nedstämd och borttappad.
Motiveringen var att de autistiska drag jag har, ändå bedömdes vara äkta på något sätt.
... Mjaaa, jag vet inte jag. För ett år sedan hoppades jag på att få en diagnos, eftersom det skulle förklara en hel del problem som jag dittills inte lyckats förklara. Under tiden jag varit friskare och fungerat bättre, har jag istället önskat fortsätta i spåret mot Det Normala.
Jag har alltid identifierat mig med mina diagnoser på ett ohälsosamt sätt. När jag blivit bipolär gick jag omkring och bara tänkte på själva ordet. "Bipolär.. Bipolär? Bipolär!" För att smälta det på något sätt, och baka in det i min självbild. Jag kan inte undvika att göra samma sak nu, trots att jag försöker. Har känt mig lite nedstämd och borttappad.
Wednesday, May 27, 2009
Asperger?
Att jag ofta pratar mer när jag är ensam än när jag är med andra är kanske ett dåligt tecken, men ändå ett hälsotecken. Man kan gärna småskämta med sig själv och dra ordvitsar för att lätta på stämningen. Att spontansjunga är ännu bättre, bland de säkraste tecknen på ickedepression.
Igår krälade jag runt på golvet och hyperventilerade, idag hittade jag på en egen låt i bilen, på väg till sjukhuset. Man vet aldrig hur det tänker svänga, särskilt inte om man är manodepressiv, men inte annars heller kanske?
Jag är i den 2-3åriga väntelistan till en neuropsykiatriskt utredning, för att jag uppvisar vissa aspergerdrag. I remissen nämndes dålig ögonkontakt, fattigt kroppsspråk, underliga intressen och intensiva samlarinstinkter.
Det faller väl på att jag förstår sociala regler, tänker jag mig. Men en av de fantastiska insikter jag fått nyligen, är att jag alltid analyserar väldigt mycket innan jag öppnar munnen. Att det bland annat är det som gör mig tystlåten. Jag inte hinner tänka ut vad som passar sig att säga förrän tillfället är förbi. Andra verkar kunna vara spontana utan att det går fel, medan jag har en tendens att vara onödigt ärlig om jag inte håller koll på mig själv.
Hur känslig jag är för sinnesintryck varierar kraftigt, men jag har 30talet par öronproppar i lägenheten, vilket är en merit i det här fallet.
Igår krälade jag runt på golvet och hyperventilerade, idag hittade jag på en egen låt i bilen, på väg till sjukhuset. Man vet aldrig hur det tänker svänga, särskilt inte om man är manodepressiv, men inte annars heller kanske?
Jag är i den 2-3åriga väntelistan till en neuropsykiatriskt utredning, för att jag uppvisar vissa aspergerdrag. I remissen nämndes dålig ögonkontakt, fattigt kroppsspråk, underliga intressen och intensiva samlarinstinkter.
Jag har läst på om Asperger på senaste tiden, och förutspår att jag hamnar precis utanför den diagnosen, och missar tillhörande rättigheter. Som att få gå i en aspergerklass. Vad jag än är, låter beskrivningarna av de klasserna som min drömbild av en skolmiljö.
Det faller väl på att jag förstår sociala regler, tänker jag mig. Men en av de fantastiska insikter jag fått nyligen, är att jag alltid analyserar väldigt mycket innan jag öppnar munnen. Att det bland annat är det som gör mig tystlåten. Jag inte hinner tänka ut vad som passar sig att säga förrän tillfället är förbi. Andra verkar kunna vara spontana utan att det går fel, medan jag har en tendens att vara onödigt ärlig om jag inte håller koll på mig själv.Hur känslig jag är för sinnesintryck varierar kraftigt, men jag har 30talet par öronproppar i lägenheten, vilket är en merit i det här fallet.
Alla bilder är hämtade bland köpbara prylar från I love a child with autism"Temporary tattoos for people with autism" är bäst!!
Det finns tydligen egna färgkombinationer och symboler för autism-pride. Det är så mycket man ska vara stolt över. Jag får göra en regnbågsfärgad pusselbit, med en glad och en ledsen mask på.
Det finns tydligen egna färgkombinationer och symboler för autism-pride. Det är så mycket man ska vara stolt över. Jag får göra en regnbågsfärgad pusselbit, med en glad och en ledsen mask på.
Sunday, August 3, 2008
Baklänges
Hittade inte diskproppen - diskade i en stor skål. Diskproppen töade stegvis fram ur en hög bestick. Vad mer kan ha hänt de senaste timmarna?
Det har varit ett svårt minnespussel att hålla igång min humörkartläggning. Jag minns vad jag har gjort, men inte om det var samma dag eller en annan. Om något hände på en dag eller en natt är lättare att minnas, det är en väsentlig skillnad på dagar och nätter och då pratar jag inte om ljus och mörker. På dagarna kan man ha kontakt med människor man känner och utnyttja samhällets utbud av varor, tjänster, telefonköer och transporter, på nätterna får man klara sig själv. Dag/natt-statusen på tillvaron formar alltså i stor grad vad man får för sig att ta sig till.
För att få överblick över mig själv och tiden, så att jag kan applicera ångestskalan över alltihop, skrev jag en kronologiskt bakvänd berättelse.
- lördag var nyss
- innan dess sov jag
- gick och lade mig 5 på eftermiddagen
- innan dess var jag vaken en natt och en dag
- på dagen var jag i ett naturreservat, på Lidl, mixtrade med bloggar och försökte få mig att gå och lägga mig
- på natten såg jag på en dokumentär om (Stephen) Hawkings paradox, letade andra dokumentärer, började laga mitt skrivbord och organisera påminnelselistor i en pärm
För att få utmattningen att vinna över sömnfobin där vid näst sista punkten gav jag mig först ut i skogen och plockade blåbär. När affärerna öppnat tänkte jag tvinga mig att gå runt tills jag hittat något jag ville ha som var mer onödigt och glädjande och mindre av en vanlig praktisk inköpsdetalj. Om jag hitta gör-dina-egna-pins-maskinen som brukade finnas i leksaksaffären kanske, men nej, någon klassisk nöjesshoppingen blev det inte. Det slutade på Lidl där jag gjorde så gott jag kunde, vilket inte var särskilt dåligt faktiskt. Jag hittade saker jag aldrig ätit, och köpte sådant jag annars väljer bort för att det är för onödigt, onyttigt eller lyxigt.
Det var gnocchi - italienska små potatisbollar, fortune cookies, rödbetssallad, tomatjuice, müsli, helt vanliga cornflakes (åratal sedan jag åt det), sorbet, en grekisk olivtvål och jordnötter med tsatsikismak.
Wednesday, July 9, 2008
Psychonaut
I diktafon, 05:15:
Jag ligger i en fåtölj jag dragit fram till datorn och försöker sövas av defragmenterarens procentmätare. Att titta på något som går väldigt långsamt sänker min puls. Datorns arbetsljud är också lugnande, det låter som om jag har något viktigt för mig där.
Jag är tillbaka i psykäventyret, det oförutsägbara underlandet där man aldrig vet vilken dag eller tid på dygnet det är, och vad man kommer ha missat nästa gång man vaknar till. Regelbundenheten hos hungern är en främmande rytm.
Jag känner mig hemma här, och välkomnad tillbaka, varmt omfarmnad av ett gäng lustiga figurer.
Hastigheten på defragmenteringen ligger på 4% i timmen.
Jag har lagt mig i min säng nu istället, jämte ett paket kex.
Jag ligger i en fåtölj jag dragit fram till datorn och försöker sövas av defragmenterarens procentmätare. Att titta på något som går väldigt långsamt sänker min puls. Datorns arbetsljud är också lugnande, det låter som om jag har något viktigt för mig där.
Jag är tillbaka i psykäventyret, det oförutsägbara underlandet där man aldrig vet vilken dag eller tid på dygnet det är, och vad man kommer ha missat nästa gång man vaknar till. Regelbundenheten hos hungern är en främmande rytm.
Jag känner mig hemma här, och välkomnad tillbaka, varmt omfarmnad av ett gäng lustiga figurer.
Det finns två slags lyckotillstånd. Lyckan då jag gett efter helt för det kaos all min ångest leder fram till, och lyckan då jag kan hålla det på avstånd utan att anstränga mig.
Det var efter ett ovanligt långt och oavbrutet mellanläge jag bestämde mig för att prova trappa ner medicinen på eget bevåg i vintras. Det slutade med att jag var rädd även för de människor jag står närmast. Om det var värt det är svårt att säga. Jag fick en kreativ kick och skrev intensivt i ett par veckor. Strax efter tog det nervösa över, och jag har rester kvar av de neuroser som bildades då fortfarande. Å andra sidan; spänningen över att få se vad omskakningarna i kemikalierna skulle leda till förhöjde mitt humör avsevärt i ett par månader. Det går på ett ut.
Jag försöker klura ut hur jag ska ta kontakt med vården för att få det jag vill. För att de ska hålla med mig om att det jag vill är det jag behöver. Diagnoser, utredningar, ordentliga intervjuer. Jag skulle vilja ha en riktig diagnos att slänga fram när någon undrar varför jag inte jobbar och har mig som alla andra.
Tuesday, January 2, 2007
Famlande
Jag spiller honung på skrivbordet. Famlar i mörkret efter en dosa, hittar en skruvmejsel. Det kommer inte förrän om en timme, som en halv svimning, så än så länge är det bara min naturliga fumlighet.
Restless legs kan bero på en för låg halt av dopamin i hjärnan. För att inte ha oroliga muskler som håller mig vaken om natten, behöver jag alltså höja min dopaminhalt. De tabletter jag ibland sover på förvärrar problemen. Det gäller alltså att somna fort innan bieffekterna sätter in. Allt sånt här är i högsta grad en vetenskap med egna sorters beräkningar. Jag har beräknat när jag ska ta medicinen, i förhållande till när jag tänkt gå och lägga mig. Och medan jag väntar på verkningarna, dricker jag så mycket kaffe, och äter så mycket havregryn som möjligt. Kaffe höjer dopaminhalten, men att havregryn skulle hjälpa, har jag ännu inte några vetenskapliga belägg för.
Restless legs kan bero på en för låg halt av dopamin i hjärnan. För att inte ha oroliga muskler som håller mig vaken om natten, behöver jag alltså höja min dopaminhalt. De tabletter jag ibland sover på förvärrar problemen. Det gäller alltså att somna fort innan bieffekterna sätter in. Allt sånt här är i högsta grad en vetenskap med egna sorters beräkningar. Jag har beräknat när jag ska ta medicinen, i förhållande till när jag tänkt gå och lägga mig. Och medan jag väntar på verkningarna, dricker jag så mycket kaffe, och äter så mycket havregryn som möjligt. Kaffe höjer dopaminhalten, men att havregryn skulle hjälpa, har jag ännu inte några vetenskapliga belägg för.
Monday, November 27, 2006
Overkligheten
Soma-semester. Somnande, drömmande och vaknande, somnande, drömmande, vaknande om och om igen.
Ett flygplan kraschade jämte mig, och en hinna i min mun läkte fel, så att jag tillslut inte hade någon mun kvar.
I en följande dröm berättade jag om den här drömmen för två drömda personer.
När jag sedan cyklade fram och tillbaka till det som finns kvar av posten, var det fortfarande som i en dröm. Som att promenera i naturen om natten då det känns som om man svävar för att man inte ser marken och inte så mycket annat heller.
Overklighetskänslor är för det mesta obehagliga, men när de är behagliga blir jag euforisk över hur nyskapande jag känner mig bara genom att uppleva mina sinnen.
Jag vet att jag låter knarkig nu, men jag pratar inte om knark. Utan ett tillstånd man hamnar i när man har sömnstörningar.
I mina försök att sova genom tiderna har jag sovit ett halvår på en ullig heltäckningsmatta, med gula hörselproppar eller kanal 8 på låg volym, med taklampor tända och/eller mössa nerdragen över ögonen. Jag har försökt nollställa hjärnan genom att fokusera på starka dofter från rökelser och haft oräkneliga omgångar av olika sorters ordlekar för mig själv.
När jag finner mig själv sömnlös, behöver jag därför inte bli förskräckt i första taget, jag har ju en lång rad beprövade knep att ta till innan skräcken behöver sättas in.
Jag insåg detta, och pustade ut.
Ett flygplan kraschade jämte mig, och en hinna i min mun läkte fel, så att jag tillslut inte hade någon mun kvar.
I en följande dröm berättade jag om den här drömmen för två drömda personer.
När jag sedan cyklade fram och tillbaka till det som finns kvar av posten, var det fortfarande som i en dröm. Som att promenera i naturen om natten då det känns som om man svävar för att man inte ser marken och inte så mycket annat heller.
Overklighetskänslor är för det mesta obehagliga, men när de är behagliga blir jag euforisk över hur nyskapande jag känner mig bara genom att uppleva mina sinnen.
Jag vet att jag låter knarkig nu, men jag pratar inte om knark. Utan ett tillstånd man hamnar i när man har sömnstörningar.
I mina försök att sova genom tiderna har jag sovit ett halvår på en ullig heltäckningsmatta, med gula hörselproppar eller kanal 8 på låg volym, med taklampor tända och/eller mössa nerdragen över ögonen. Jag har försökt nollställa hjärnan genom att fokusera på starka dofter från rökelser och haft oräkneliga omgångar av olika sorters ordlekar för mig själv.
När jag finner mig själv sömnlös, behöver jag därför inte bli förskräckt i första taget, jag har ju en lång rad beprövade knep att ta till innan skräcken behöver sättas in.
Jag insåg detta, och pustade ut.
Wednesday, December 10, 2003
Recept på snabb upplysning
Barn ser på världen med andra ögon, förundrade och entusiastiska. Jag försöker använda det som en metod. Om jag är så pass deprimerad att jag blivit paralyserad kan jag komma ut ur det ibland genom att bara stirra på något. Stirra på det tills det blir allt jag är medveten om. Det växer sig stort, blir intressant och tillslut vackert. Det kan handla om nästan vad som helst, och när det väl har blivit vackert finns det en bra känsla att fokusera på som kan göra mig smått lycklig. Till och med extremt lycklig om jag har tur.
Exempel:
Jag gick i nian och det var tänkt att jag skulle på en gympalektion. Jag gick över till byggnaden vi hade gymnastik i men kom inte så mycket längre. Jag satte mig i omklädningsrummet och var så mentalt slutkörd att jag fastnade där.
När jag var själv kvar i rummet satte jag mig lutad in mot ett hörn på golvet, och satt i samma position i en timme.
Hela den tiden stirrade jag på det slumpmässiga reliefmönstret på väggen, och letade vägar fram i det som i en labyrint med blicken. Det var det mest intressanta jag upplevt på hela veckan, och stunden då jag var som gladast. För det var något otroligt vackert i faktumet att ingen del av väggen var den andra lik. Den var full av överraskningar, och så är det ju med allting.
En enkel insikt, men en upplevelse som påminde om en religiös upplysning. Det var som om jag såg hela världen på en gång i huvudet, limmet av orsak och verkan som ändå är oförutsägbart, och till skillnad mot vad jag tänkt om den bara en timme tidigare var det rakt igenom fint bara pga. sin existens.
Exempel:
Jag gick i nian och det var tänkt att jag skulle på en gympalektion. Jag gick över till byggnaden vi hade gymnastik i men kom inte så mycket längre. Jag satte mig i omklädningsrummet och var så mentalt slutkörd att jag fastnade där.
När jag var själv kvar i rummet satte jag mig lutad in mot ett hörn på golvet, och satt i samma position i en timme.
Hela den tiden stirrade jag på det slumpmässiga reliefmönstret på väggen, och letade vägar fram i det som i en labyrint med blicken. Det var det mest intressanta jag upplevt på hela veckan, och stunden då jag var som gladast. För det var något otroligt vackert i faktumet att ingen del av väggen var den andra lik. Den var full av överraskningar, och så är det ju med allting.
En enkel insikt, men en upplevelse som påminde om en religiös upplysning. Det var som om jag såg hela världen på en gång i huvudet, limmet av orsak och verkan som ändå är oförutsägbart, och till skillnad mot vad jag tänkt om den bara en timme tidigare var det rakt igenom fint bara pga. sin existens.
Thursday, July 13, 2000
Jag vet inte varför jag inte sover
Jag vet inte riktigt varför jag inte går och lägger mig. Klockan är över tre. Jag letar efter någonting, men jag vet inte vad. Citat. Något komplett. Något sammanfattande av allting. Jag vet inte vad jag hade tänkt mig. Svaret på hela frågan livet, eller kanske försöker jag fånga något som är borta.
Något som var förr, som jag nästan har glömt. Inte vet jag. Vad jag gör.
Jag saknar förr. Inte för att det var bättre då, man saknar bara det man tappat bort. Jag har tappat bort min förra värld. Och om den är något att sörja vet jag egentligen inte. Jag vet inte hur jag ska beskriva den heller, eller vad jag skulle kalla det här. Det är bara något som inte är som då. Men så är det ju alltid. Igår är inte ens idag.
Nu vill jag skapa. Någonting vackert, eller någonting som betyder något. Betydelse ja. Något med mening någonstans. Men jag är trött och i morgon är en ny dag då. Som vanligt. Bara vanligt, och ingen mening. Som vanligt.
Troligtvis finns inte ens mening, bara vissa saker som är viktigare än andra. Som känns viktigare än andra. Men vad det är har jag ingen aning om. Jag skulle vilja veta.
Ska jag sova i TV-rummet?... Jag ska i alla fall sova med kläderna på, det gör jag ofta nuförtiden. Antingen för att jag är för lat för att ta av mig dem, eller för att jag inte är riktigt säker på att jag vill sova, och det känns som om jag sover lite mindre om jag bara lägger mig som jag är.
Något som var förr, som jag nästan har glömt. Inte vet jag. Vad jag gör.
Jag saknar förr. Inte för att det var bättre då, man saknar bara det man tappat bort. Jag har tappat bort min förra värld. Och om den är något att sörja vet jag egentligen inte. Jag vet inte hur jag ska beskriva den heller, eller vad jag skulle kalla det här. Det är bara något som inte är som då. Men så är det ju alltid. Igår är inte ens idag.
Nu vill jag skapa. Någonting vackert, eller någonting som betyder något. Betydelse ja. Något med mening någonstans. Men jag är trött och i morgon är en ny dag då. Som vanligt. Bara vanligt, och ingen mening. Som vanligt.
Troligtvis finns inte ens mening, bara vissa saker som är viktigare än andra. Som känns viktigare än andra. Men vad det är har jag ingen aning om. Jag skulle vilja veta.
Ska jag sova i TV-rummet?... Jag ska i alla fall sova med kläderna på, det gör jag ofta nuförtiden. Antingen för att jag är för lat för att ta av mig dem, eller för att jag inte är riktigt säker på att jag vill sova, och det känns som om jag sover lite mindre om jag bara lägger mig som jag är.
Thursday, July 6, 2000
Sömnlös vakenhet
5:04: Jag lade mig, jag gick upp igen. Det regnade så jag kände för att gå ut. Jag hämtade en fotboll och dribblade runt med i trädgården, sparkade in i väggen på det där huset vi har som är det mellanstora av 3st här uppe på toppen av det lilla berget.
3 hus. Och 3 datorer. På den ena är jag ute på internet, på den andra grejsar jag med min hemsida och på den tredje gör jag allt annat.
Förtjänar jag verkligen det? 3 datorer? Förtjänar jag alla dessa satellitkanaler eller ens en video? Vad är det jag har gjort, och vad är det så många andra inte har gjort?
Jag kanske skulle vara lyckligare som asket.
Innan jag dör ska jag ha hunnit finna den eländigaste platsen på hela jorden. Dit ska jag släpa allt jag äger, och när jag dör ska människorna få göra en skinnjacka av min hud.
Hade jag bara lyckats tro att det fanns en gud så hade jag kanske blivit nunna. Planterat mina små rosa tulpaner i en klosterträdgård i 10 centimeters djup, i stället för i silvriga och gröna lerkrukor.
.... Jag spelade fotboll ja. Det är säkrast att göra vid en sån här tid, så ingen ser. Alla vet att jag hatar fotboll.
Och min dåliga kondition skrämmer mig nästan. (Det är så man egentligen inte borde våga kliva ur sängen, för man riskerar att få en hjärtattack av bara det.)
Jag irrade runt i regnet och alla grannar sov. Alla grannar som lever där precis nedanför men som man aldrig ser.
Jag satte mig på en gunga som hänger i den där uråldriga eken där nånstans bakom allt annat. Tänkte sjunga Heartshaped box, men det gick inte. För det var för tyst, och jag själv hade varit för tyst alldeles för länge.
... Det är så skönt med nätter, att veta att ingen finns där och att man kan göra vad man vill (bara det att det inte finns någonting att göra).
3 (3 igen!) små varelser stod i en bur och stirrade. Betydligt mycket oskyldigare än vilken oskyldigt fängslad människa som helst.
Varelsernas enda brott är att de bär fjädrar som min syster anser vara dekorativa...
Påfåglarna tyckte jag synd om. Det var dem och jag. Sen var det ingen mer.
Inte ens en Lukas-katt.
Tänkte att jag kanske var lika barnsligt liten som jag kände mig. För att testa det bytte jag namn till Alice och föll baklänges ner i gräset.
Varenda vattendroppe där uppe bland ekbladen föll och träffade mig i ansiktet.
"Nu är jag i underlandet."
Sen räckte inte fantasin till mer, och inledningen hade ändå inte varit särskilt övertygande.
Det hade varit lättare att leka American Psycho. Så är det bara.
Jag gick in. Målade dit en flyende röd mun på min svarta mask. (Flyende = ivägrinnande.) Sen tänkte jag att jag skulle baka. Chokladbollar. Chokladbollar á la målarfärg och lacknafta.
Huvudgrejen var bara att jag ville känna mig nyttig. Men vad är egentligen nyttigt? Vilken nyttighet skulle jag kunna utföra här, där ingen är i behov av min produktivitet? Här produceras det i överflöd. Här skulle vi lätt kunna äta ihjäl oss på chokladbollar.
Allt jag gjorde i stället var att bara gå runt. Öppna alla lådor och skåp som jag öppnat så många gånger innan, i jakt på något nytt. Något jag inte sett innan. Någon minsta lilla överraskning.
Men jag hittade knappast en vit elgitarr bland glasstrutarna och burkarna med mandarin.
Och myrorna krigade på både ettan, tvåan och fyran. Och på P3 pratade Bosse Löthén bara om vädret som vilken engelsman eller pensionär som helst.
... Det är svårt att inte inse att allt i grund och botten är gränslös tristess och djup meningslöshet.
sluta irra, slappna av, det finns ingenting att förstå ändå.
3 hus. Och 3 datorer. På den ena är jag ute på internet, på den andra grejsar jag med min hemsida och på den tredje gör jag allt annat.
Förtjänar jag verkligen det? 3 datorer? Förtjänar jag alla dessa satellitkanaler eller ens en video? Vad är det jag har gjort, och vad är det så många andra inte har gjort?
Jag kanske skulle vara lyckligare som asket.
Innan jag dör ska jag ha hunnit finna den eländigaste platsen på hela jorden. Dit ska jag släpa allt jag äger, och när jag dör ska människorna få göra en skinnjacka av min hud.
Hade jag bara lyckats tro att det fanns en gud så hade jag kanske blivit nunna. Planterat mina små rosa tulpaner i en klosterträdgård i 10 centimeters djup, i stället för i silvriga och gröna lerkrukor.
.... Jag spelade fotboll ja. Det är säkrast att göra vid en sån här tid, så ingen ser. Alla vet att jag hatar fotboll.
Och min dåliga kondition skrämmer mig nästan. (Det är så man egentligen inte borde våga kliva ur sängen, för man riskerar att få en hjärtattack av bara det.)
Jag irrade runt i regnet och alla grannar sov. Alla grannar som lever där precis nedanför men som man aldrig ser.
Jag satte mig på en gunga som hänger i den där uråldriga eken där nånstans bakom allt annat. Tänkte sjunga Heartshaped box, men det gick inte. För det var för tyst, och jag själv hade varit för tyst alldeles för länge.
... Det är så skönt med nätter, att veta att ingen finns där och att man kan göra vad man vill (bara det att det inte finns någonting att göra).
3 (3 igen!) små varelser stod i en bur och stirrade. Betydligt mycket oskyldigare än vilken oskyldigt fängslad människa som helst.
Varelsernas enda brott är att de bär fjädrar som min syster anser vara dekorativa...
Påfåglarna tyckte jag synd om. Det var dem och jag. Sen var det ingen mer.
Inte ens en Lukas-katt.
Tänkte att jag kanske var lika barnsligt liten som jag kände mig. För att testa det bytte jag namn till Alice och föll baklänges ner i gräset.
Varenda vattendroppe där uppe bland ekbladen föll och träffade mig i ansiktet.
"Nu är jag i underlandet."
Sen räckte inte fantasin till mer, och inledningen hade ändå inte varit särskilt övertygande.
Det hade varit lättare att leka American Psycho. Så är det bara.
Jag gick in. Målade dit en flyende röd mun på min svarta mask. (Flyende = ivägrinnande.) Sen tänkte jag att jag skulle baka. Chokladbollar. Chokladbollar á la målarfärg och lacknafta.
Huvudgrejen var bara att jag ville känna mig nyttig. Men vad är egentligen nyttigt? Vilken nyttighet skulle jag kunna utföra här, där ingen är i behov av min produktivitet? Här produceras det i överflöd. Här skulle vi lätt kunna äta ihjäl oss på chokladbollar.
Allt jag gjorde i stället var att bara gå runt. Öppna alla lådor och skåp som jag öppnat så många gånger innan, i jakt på något nytt. Något jag inte sett innan. Någon minsta lilla överraskning.
Men jag hittade knappast en vit elgitarr bland glasstrutarna och burkarna med mandarin.
Och myrorna krigade på både ettan, tvåan och fyran. Och på P3 pratade Bosse Löthén bara om vädret som vilken engelsman eller pensionär som helst.
... Det är svårt att inte inse att allt i grund och botten är gränslös tristess och djup meningslöshet.
sluta irra, slappna av, det finns ingenting att förstå ändå.
Wednesday, July 5, 2000
En typisk natt
(Undviker ett ämne med flit.)
För att inte väcka någon annan och få igång det där tjafset om att man ska vara vaken på dagarna och inte på nätterna, installerade jag mig i syrummet. Det står en säng där.
Jag läste Hamlet, alla dog utan Horatio och jag, och sedan smög jag upp på mitt rum och hämtade några tulpanlökar jag köpte en gång när jag tänkte att jag skulle bli en trädgårdsmänniska.
Vid klockan tre stod jag ute i växthuset där jag vanligtvis aldrig sätter min fot och planterade två av dessa lökar, som ska planteras utomhus mellan september och november i 10 centimeters djup, i en silvrig och en grön lerkruka.
Jag hade inga tefat att ställa under krukorna, så jag skulle gå ut i boden och leta rätt på några. Först var jag dock tvungen att leta reda på en ficklampa, och jag hittade en hel balja full med trasiga ficklampor, men inte en enda som var vid liv.
Så jag tände ett stearinljus och höll i det med lite folie så att jag inte skulle få stearin på mig.
Sen stod jag där ute, bland rostiga gamla verktyg, olja och målarfärg, och sjöng Sankta Lucia (svårt att låta bli liksom).
Glömde snabbt bort vad det var jag egentligen var där för när jag hittade de där underbara tallrikarna. Den ena grön och formad som en fisk, och den andra vit med en gädda på... Jag gillar fiskar, om något djur, om några varelser. De är tysta och mystiska. Hemlighetsfulla. Och de lever under vattnet, i en annan värld som verkar så mycket mer fridfull än den här.
Jag tog de där tallrikarna, och sedan började jag leta efter andra fina saker som jag inte tyckte borde stå där ute och ruttna bort i ovärdig glömska. Hittade en vas och en skål i grönt glas, en plasttallrik med frukter på, en kruka i form av en groda och en kopp med ett två gröna äpplen på. Lade ner det i en cykelkorg, gick ut, fick för mig att gå till lekstugan, gick till lekstugan, gick in i lekstugan.
Det var längesedan jag var där inne sist, och jag blev förvånad över vilken himla dum möblering det var: Mitt framför dörren stod en leksaksspis, och bakom den ett skåp utan dörrar med hyllorna vända in mot väggen.
Tog mig tillbaka till bostaden. Och inte förrän jag kommit in i köket kom jag ihåg att det jag egentligen gett mig ut efter var 2 krukfat.
Så jag fick gå ut igen och hämta det.
På vägen tillbaka tog jag en omväg. Kollade in påfåglarna på nära håll för första gången, slängde en blick på soluppgången och plockade en series blomma som jag slängde igen.
Sen gick jag in och diskade grejerna jag hittat. Klockan var då 4 på morgonen. När jag diskade krukgrodan flagnade den svarta färgen på ögonen bort. Men det blev jag inte på dåligt humör av, ingenting tycktes kunna reta upp mig just då. Jag målade bara gladeligen om dem med samma svarta husfärg som jag målat den där masken med.
Sen gick jag och lade mig i sängen i syrummet med kläderna på.
Var vaken lite då och då. Blev alltid lika förvånad över var jag befann mig.
Syster hade tagit fram min telefonsvarare ur garderoben. Som inte funkar som den ska... Jag sa åt henne att ställa in den igen, men det gjorde hon inte. Så vi kopplade in den, lyssnade på de 0 meddelandena som fanns och sen kunde hon gå med på att ställa in den igen.
Min hjärna är lika sovande som den var då jag sov. Men snart är det natt igen, då ska jag vakna på riktigt.
Som alla andra vampyrer.
"Jag ska skada henne, men på ett underhållande sätt."
- Carl-Einar Häckner
För att inte väcka någon annan och få igång det där tjafset om att man ska vara vaken på dagarna och inte på nätterna, installerade jag mig i syrummet. Det står en säng där.
Jag läste Hamlet, alla dog utan Horatio och jag, och sedan smög jag upp på mitt rum och hämtade några tulpanlökar jag köpte en gång när jag tänkte att jag skulle bli en trädgårdsmänniska.
Vid klockan tre stod jag ute i växthuset där jag vanligtvis aldrig sätter min fot och planterade två av dessa lökar, som ska planteras utomhus mellan september och november i 10 centimeters djup, i en silvrig och en grön lerkruka.
Jag hade inga tefat att ställa under krukorna, så jag skulle gå ut i boden och leta rätt på några. Först var jag dock tvungen att leta reda på en ficklampa, och jag hittade en hel balja full med trasiga ficklampor, men inte en enda som var vid liv.
Så jag tände ett stearinljus och höll i det med lite folie så att jag inte skulle få stearin på mig.
Sen stod jag där ute, bland rostiga gamla verktyg, olja och målarfärg, och sjöng Sankta Lucia (svårt att låta bli liksom).
Glömde snabbt bort vad det var jag egentligen var där för när jag hittade de där underbara tallrikarna. Den ena grön och formad som en fisk, och den andra vit med en gädda på... Jag gillar fiskar, om något djur, om några varelser. De är tysta och mystiska. Hemlighetsfulla. Och de lever under vattnet, i en annan värld som verkar så mycket mer fridfull än den här.
Jag tog de där tallrikarna, och sedan började jag leta efter andra fina saker som jag inte tyckte borde stå där ute och ruttna bort i ovärdig glömska. Hittade en vas och en skål i grönt glas, en plasttallrik med frukter på, en kruka i form av en groda och en kopp med ett två gröna äpplen på. Lade ner det i en cykelkorg, gick ut, fick för mig att gå till lekstugan, gick till lekstugan, gick in i lekstugan.
Det var längesedan jag var där inne sist, och jag blev förvånad över vilken himla dum möblering det var: Mitt framför dörren stod en leksaksspis, och bakom den ett skåp utan dörrar med hyllorna vända in mot väggen.
Tog mig tillbaka till bostaden. Och inte förrän jag kommit in i köket kom jag ihåg att det jag egentligen gett mig ut efter var 2 krukfat.
Så jag fick gå ut igen och hämta det.
På vägen tillbaka tog jag en omväg. Kollade in påfåglarna på nära håll för första gången, slängde en blick på soluppgången och plockade en series blomma som jag slängde igen.
Sen gick jag in och diskade grejerna jag hittat. Klockan var då 4 på morgonen. När jag diskade krukgrodan flagnade den svarta färgen på ögonen bort. Men det blev jag inte på dåligt humör av, ingenting tycktes kunna reta upp mig just då. Jag målade bara gladeligen om dem med samma svarta husfärg som jag målat den där masken med.
Sen gick jag och lade mig i sängen i syrummet med kläderna på.
Var vaken lite då och då. Blev alltid lika förvånad över var jag befann mig.
Syster hade tagit fram min telefonsvarare ur garderoben. Som inte funkar som den ska... Jag sa åt henne att ställa in den igen, men det gjorde hon inte. Så vi kopplade in den, lyssnade på de 0 meddelandena som fanns och sen kunde hon gå med på att ställa in den igen.
Min hjärna är lika sovande som den var då jag sov. Men snart är det natt igen, då ska jag vakna på riktigt.
Som alla andra vampyrer.
"Jag ska skada henne, men på ett underhållande sätt."
- Carl-Einar Häckner
Sunday, March 26, 2000
Klockan 03:30
Mamma kan inte sova för att jag springer omkring och knarrar i dörrar. Hon vajar ut från sitt sovrum, blänger ut i det obehagliga ljuset och utbrister argsint:
"Hur mycket sover du egentligen??!!"
Jag? Sömn? Äh, jag vet inte, det har jag aldrig tänkt på. Är det natt nu?
Jag sover när jag är trött och är vaken när jag är pigg bara, helt enkelt. Jag för inget schema, och jag lägger sällan sånt på minnet. Men dagarna jag inte är i skolan brukar jag nog sova till runt halv 10, gå och lägga mig en stund vid 1-2, och en stund vid 5-6. Sedan halvsover jag lite vid 8 och gör sedan allt det som jag tänkt att jag skulle göra under dagen.
Det börjar bli sent nu, söndagskväll, men jag låtsas om att jag inte ska till skolan i morgon. Det går, om man flänger runt och gör massa saker hela tiden.
Dagens dummaste replik:
"När jag var liten trodde jag att vi var norrmän." - syster
Mamma kan inte sova för att jag springer omkring och knarrar i dörrar. Hon vajar ut från sitt sovrum, blänger ut i det obehagliga ljuset och utbrister argsint:
"Hur mycket sover du egentligen??!!"
Jag? Sömn? Äh, jag vet inte, det har jag aldrig tänkt på. Är det natt nu?
Jag sover när jag är trött och är vaken när jag är pigg bara, helt enkelt. Jag för inget schema, och jag lägger sällan sånt på minnet. Men dagarna jag inte är i skolan brukar jag nog sova till runt halv 10, gå och lägga mig en stund vid 1-2, och en stund vid 5-6. Sedan halvsover jag lite vid 8 och gör sedan allt det som jag tänkt att jag skulle göra under dagen.
Det börjar bli sent nu, söndagskväll, men jag låtsas om att jag inte ska till skolan i morgon. Det går, om man flänger runt och gör massa saker hela tiden.
Dagens dummaste replik:
"När jag var liten trodde jag att vi var norrmän." - syster
Subscribe to:
Posts (Atom)