Minus fem

Framför mig ser jag en bild av evolutionen. Hur den går från en amöba i vattnet, till djur som krälar sig fram, till apor som kan bete sig som människor om de vill bara att hjärnan inte hänger med som den ska, till människan, till en av egna substanser hög människa som känner sig som en gud, och sedan samma väg tillbaka.
Jag är ett kräldjur just nu, (ja, jag kryper fram på riktigt emellanåt). Lämnar slemspår.
Vad gjorde jag för fel?

Jag sov inte så mycket, och åt inte så mycket. Var för upptagen med otroligt intressant tankearbete - studerande av hjärnans anatomi. Intelligensen blommade, jag kände en stark lycka i bröstet, jag antecknade idéer på lappar överallt som jag tappade eller lappade ihop på större lappar. Kunde inte sova om jag inte höll i min diktafon, kunde sedan inte sova trots diktafonen.
Mitt huvud var en karneval, jubel och fyverkerier. Tog en zopiklon och somnade tillslut på golvet. Låg långt in på nästa dag kvar på golvet, väldigt utmattad, utrullad som en matta... på golvet.

Barbara Suckfüll, mentalpatient

Någonstans där då jag kände att jag var smartast lärde jag mig att lösa en Rubiks kub. Efter sömnen ägnade jag några dagar nästan enbart åt att öva och pränta in i minnet hur man gör.
När jag så bestämde mig för att det fick vara nog blev det tomt. Efter kuben intet. Jag hade kommit ur fas med allt jag höll på med och nu hade jag inga idéer, ingen inspiration alls. Tittade bland mina lappar och lyckades stressa upp mig rejält över alla anteckningar jag gjort. Ägnade en halv dag åt avslappningsövningar med klassisk musik och rökelser, sedan DIY-KBT med listor över oroliga tankar och förslag till positiva versioner av dem.
Känslan sitter tyvärr kvar.

Vid ett tillfälle var jag så hungrig att jag var rädd att jag skulle börja hallucinera, det har ju hänt tidigare. "Men om jag hallucinerar är det ju bara en ofarlig hallucination" tänkte jag, med ett påföljande alkoholfritt fylleskratt.
Huvudet kändes väldigt spänt, som migrän utan huvudvärk. Hungern var galen och den kunde ha gjort en egen skapelse, ett Frankensteins monster av mina suddiga sinnesintryck. Känslan av att vara nära att bli galen har jag haft tidigare. Hur nära att verkligen bli galen man är när man känner så vore ju intressant att veta.

En gång, sedan jag uppfann min ångest/mani-skala på -5 till +5 för att förenkla kommunikationen om min mentala status har jag befunnit mig på -5.
Min ångest var så stark, och jag kunde så pass lite befinna mig i det att jag trodde min kropp skulle kunna upplösas. För att motverka denna olustiga känsla tog jag på mig orimligt mycket kläder. Jag kunde omöjligt se normal ut, bete mig normalt, och jag hade på den tiden en väldigt hög spärr för att säga till någon att jag mår för jävligt och vill ha hjälp. Dels för att man inte vet vilken hjälp det skulle kunna vara, ingen kan egentligen hjälpa. Nu har jag väl insett att man däremot kan skapa en sorts trygghetszon genom att omge sig med människor som bryr sig om en.
    
Jag tyckte alltså att jag inte kunde be om hjälp, och ville inte ha människor runtomkring mig när det inte gick att dölja hur jag mådde. Så jag stal mina föräldrars ena bil och befann mig när det blivit mörkt parkerad på en liten skogsväg 1,5 timmar därifrån. Eftersom min kropp ännu inte upplösts ändrade min flyktinstinkt perspektiv, och jag blev rädd att världen plötsligt skulle skiftas och bli en annan. En psykotisk värld. Jag stirrade på himlen och var beredd på att den skulle krackelera som ett ägg och liksom skalas av. Bakom skulle något vackrare finnas, som gjorde att jag äntligen skulle kunna slappna av och inte vara rädd längre. Det skulle vara en skyddsmekanism, att hallucinera något som är lugnande för att hjärnan inte klarar av mer ångest. Så tänkte jag.
Tillslut ringde jag i alla fall hem, och lyckades också störtgråtande och hyperventilerade köra hem med mamma i örat.

En helvetisk tid följde. Jag låg vid ett tillfälle i en soffa över båda mina föräldrars knän och kunde inte låta bli att säga att jag ville dö. Jag ångrade mig några sekunder senare, men det hade inte gått att hejda. Mamma såg lugn ut, som om hon varit förberedd. Pappa såg ut att vara på väg att kräkas.

Det var vår, jävla vårar! När det var över impulstatuerade jag in en symbol på underarmen till minne av att jag överlevt den gången också.

Jag mår på inga sätt sjukt dåligt nu. Det här är bara en minus tvåa, och det är.. vet inte riktigt vilket mått jag ska använda, men i alla fall väldigt väldigt långt härifrån till minus fem.
Jag ville skriva "en livstid". Om man är ett barn vanligtvis (normal-naiv) så är man ett orakel med dödsångest vid minus fem.
Att tänka att man är naiv om man mår bra är alldeles för typiskt.


Har förresten kommit på vad läkaren antagligen kallade ett gång underliga krampanfall jag hade en period. "Psykogena" kramper. Man kan läsa om det i samband med epilepsi ibland, det är så jag har hittat det. Som det låter är de här slags kramperna psykosomatiska, men för den skull inte påverkbara med viljan. Hänger ofta ihop med posttraumatiskt stressyndrom. Min läkare sa också att hon trodde att många av mina krampanfall berodde på ojämna nivåer syre och koldioxid (hyperventilation).  Intressant!

Gå i ide

Allt liv är subjektiva upplevelser skilda från varandra, bubblor som studsar in i varandras väggar.
"Andra människor" är en art för sig.
Ångest får hjärnan att krympa, den ger tunnelseende. Precis som en fysisk smärta tränger den bort resten av världen, gör sig själv mest hörd. Lever man med det under lång tid glömmer man bort att det man upplever är pga. en sjukdom, att allting har färgats av den. Man tar den förvrängda bilden av världen för att vara den sanna.

Jag är glad att jag sällan blir lurad numera, att jag minns hur allting har en annan skepnad när jag mår bättre. Oftast kan jag bädda ner mig och lida lugnt, väntandes på det bättre tillståndet som jag är säkert på ska komma.
Att hantera ångest på det här sättet är det viktigaste jag någonsin lärt mig.

Paralys Pölhög

Nu sätts det igång med paralys. Jag sätter mitt eget spott i halsen och slår huvudet i bordet när jag ligger på golvet och äter middag somnar baklänges i soffan överpåklädd vaknar med fötterna i papperskorgen. Musklerna slappnar av mitt i rörelser och faller över tangentbordet, tappar pennan får mig att trilla ihop på golvet och kräla till en hörna som ser bra ut att ligga i med näsan tryckt mot golvet och försöka somna med dammet resandes in och ut genom näshåren.

Söka kontakt och sedan sitta tyst.

Skrika och köra

- Det har försvunnit flera snapsflaskor här.
- Jag har tagit dem.
- Men du får ju inte ta vår sprit.
- Nej.
- Och man dricker inte hur som helst, du kan ju dricka på helgerna.
- Jag bryr mig inte om sånt eftersom jag dricker för att dämpa ångesten.
- Ja, det var det jag var rädd för. Det finns ju andra saker, som motion.
- Ja.
- Men du får inte ta vår sprit.

Några dagar senare började jag utan att riktigt veta vad jag gjorde packa en väska. Fort, fort. Jag gick ner i köket, tog bilnycklarna. Satte mig i bilen och skrek rakt ut. Körde.
Jag körde i en timme. Parkerade i en helt annan stad, lade mig i baksätet och försökte sova. Det var för kallt, och jag var inte tillräckligt ensam. Alltså fortsatte jag att köra och parkerade en bit in på en skogsväg. Jag ställde mig utanför, lutad mot bilen. Rökte och snusade. Jag skulle inte lyckas somna i bilen. Ringde tveksam hem.
- Jag mår skitdåligt.
Jag hyperventilerade.
- Så ja, så ja... lugn. Var är du?
- Jag är i en skog någonstans.

Hon tyckte att jag skulle komma hem och sova där.
Eftersom möjligheten att finna en ordentlig trygghet är som störst hemma körde jag. Sakta sakta, skakandes i hela kroppen, medan hon pratade med mig för att distrahera mig lite från min ångest.

När jag kom hem hade hon lagat middag till mig, 11 på kvällen.
Jag lade mig i soffan i TV-rummet, och hon pussade mig på kinden innan hon gick och lade sig. Det gör hon bara när det är kris, och jag blev otroligt lugnad av att hon förstod att det är kris.

Jag sov bättre än på länge, med kläderna på. Ångesten har övergått i en harmonisk sorg.
Hon har kommit med olika förslag på hur en helningsprocess kan läggas upp.
Träning.
Mina föräldrar drog upp pappas gamla träningsbänk i rummet utanför mitt gamla rum, och ja, det fungerar till viss del att styrketräna. Komma bort från psyket, bli kroppslig.
Jag ritade ett hjärta i tusch på mitt vänstra bröst, så att jag tydligt skulle kunna se att det fanns där. En viss kärlek till allt.

Monster

Kanske förstår inte hjärnan riktigt varför ett hot skulle komma inifrån. Efter en viss gräns kommer en paranoia då jag tror att det är något utifrån som är på väg att anfalla mig.
Jag satt i TV-rummet och trodde med jämna mellanrum att en nära-döden-upplevelse var på väg. Hade andnöd. Därefter kom en plötsligt skräck typisk för barn om att något under soffan ville slita av mig vristerna.
Det var mitt på dagen, ljust. Jag hoppade upp i soffan, stirrade ner mot golvet, hyperventilerade.

Kanske en överdos av tragiska böcker och filmer? Det lugnar mig till att börja med, att se att andra har ångest också. Men efter ett tag verkar hela världen vara full av det och jag behöver motsatsen. Glad, klassisk musik och My little pony. Jag är på väg dit nu - jobbiga böcker till klassisk musik.

Måste göra vad som känns bäst för varje enskild minut. Nu vill jag blunda med sänglampan tänd, riktad mot ansiktet.

odödligheten är det enda
som är på riktigt
snälla


Jag spyr. (Det är en reflexmening)
Det är död och galenskap på repeat
Men jag kan ju inte urskilja hypokondrin

Jag har nått det perfekta flow:et
Näsblod

Blodsprängt och vitt är samma färg
Efter en hel tidsålder av slumpvist växlande mellan mörker och ljus
Att vakna upp i en större säng, en hård soffa,
en mjuk soffa, en mindre säng,
en stökig säng,
på en madrass eller på ett golv.
Ensam eller inte ensam.
Lugn, skräckslagen eller överlycklig

Det händer att jag vaknar upp på en väg, på väg mot ett enormt, glödande klot

Och nu sitter du här med mig tillslut
Genom en vårvärld av damm

Du kan inte dö

Du får fan i mig inte gå och dö



Hör du mig?

Spara energi till stunder då man måste verka oapatisk

Apati sedan några dagar tillbaka. Suttit och stirrat. Behövde ta upp någonting från golvet och lägga på skrivbordet.
"Ta upp den.. ta upp den nu! Rör på dig förihelvete!"
Ingenting händer automatiskt.

Jag pratar för mig själv nästan hela tiden. Eftersom jag sitter så still och förstelnad men ändå behöver stimulans. Då finns pratet kvar, och jag finns kvar.
Jag vill vara ensam för det är bara mig jag pratar med.

Så fort någon annan är hemma måste jag tvinga mig att verka normal. Äta, göra någonting. Det gör mig aggressiv och jag får lust att gråta av att låtsas på det sättet. Det är så ansträngande.
Jag gick och duschade bara för att kunna gråta utan att någon märkte det, men när jag var ensam och fick se deprimerad ut igen försvann behovet.

Jag ligger på golvet i mitt rum och halvsover. Jag har tänkt ut en syssla jag kan sätta igång med om någon kommer upp på övervåningen. Då sätter jag igång med den och lägger mig ner direkt igen när de börjar gå nerför trappan.

Det är riktigt deppigt.
All mat är äcklig. Jag var vaken hela natten, bland annat för att jag var för hungrig för att sova, men för trött för att orka äta något.


M ligger och stirrar i taket.
"Fy fan!" viskar jag för mig själv.
Det är inte bara jag, det ligger en viss stämning över hela huset. Och alla låtsas som ingenting.

2000

Jag har legat här ett tag nu och blivit vän med tapeten
På något sätt byggde en distans upp sig och skärmade av mig från allt annat.
Jag har stängt av kroppen för att ge mer kraft åt mina tankar.
Min kropp kittlar och värker medan den äter upp sig själv.

Något som kan tänkas vara vanföreställningar har förstärkts
Det finns två varelser, två krafter som genomsyrar allt
De drar mig åt olika håll och viskar i öronen om två helt olika livsåskådningar

Min nya säng är tillräckligt långt hemifrån
Jag ställer mig upp och rörelser känns så främmande att jag sätter mig ner på golvet
Solen skiner genom persiennerna och det känns som det vackrast jag någonsin sett

Jag tar på mig kläder och sätter upp mitt smutsiga hår i en tofs
Det var så längesedan jag höll i en nyckel
Jag börjar gå och gå utan att tänka på vart jag är på väg
Natten gör mig lugn och luften blir tjockare
Jag har bestämt mig
Varje cell i min kropp ler tillbaka mot mig

Men jag råkar se mig omkring för vad jag tror är bland de sista gångerna
Några människor promenerar under gatlyktorna
Jag betraktar dem skyddad av mörkret
Hur de lever
Efter att ha följt halva dammen runt närmar jag mig sjukhuset
Jag börjar skratta åt det, sen blir jag så allvarlig att jag kallsvettas

Allting blir verkligt igen
Rädslan skakar om mig, hur döden är på riktigt, och prickar flyger omkring framför ögonen

Jag kommer tillbaka, lägger mig i en soffa och hyperventilerar
Vågar inte blunda
Och tillslut gråter jag faktiskt

Jag somnar ändå
Jag vaknar ändå


Befinner mig några dagar senare på platsen jag trodde att jag hatade
Det var våldsamt, skrikigt och lugnande
Jag hölls i stort sett fängslad och var fullkomligt vansinnig
Men när jag säger tack finns det inget mer tack som någonsin kan bli så viktigt

Vi ligger och sover i varsina rum mitt på dagen, båda är deprimerade och för inåtvända för att kunna prata med varandra om något av det. Jag vill slå sönder speglar, glasflaskor, fönster. Välta bordet i mitt rum. Det skulle bryta allt det otroligt tysta.

Står i köket och tittar på henne när hon går fram och tillbaka mellan spisen och diskbänken. Hon tittar inte upp och säger ingenting.
Går och lägger mig igen.

Under vatten

Jag kan aldrig sluta tänka, när jag träffar andra (ser dem) att den där gråheten trots allt inte har försvunnit än. Det hänger något över deras huvuden som åskmoln som ingen annan verkar störas av. Hur kan medvetenheten om det inte vara medfött?

Att se det handlar om ett byte av filter. Filtret är plastigt och ogenomträngligt, det förvränger allting så att träden och husen ser ut att vara under vatten. De blir grå och grumliga. Det blöta tränger igenom och gör åskådaren kall och tung.
Ljud uppfattas inte alltid, därför blir kontakten svår med människor på andra sidan.

Den kanske mest märkbara skillnaden är hur tyngdkraften är mycket starkare. Benen blir klumpigare och bröstkorgen sjunker ner någonstans i tarmsystemet.

Dagar i den andra dimensionen, om man kan kalla den det, består mycket av att man inte vet vad man ska göra av sina insikter. Väggarna stirrar på en, och man vet att man inte kan stirra tillbaka, för väggar har egentligen inga ögon. I stället slår man på dem, bankar huvudet i dem. Det dödar hjärnceller och är då egentligen ett sätt att motarbeta större kunskap, men det kan vara ett måste, vissa dagar.

Nätterna är betydligt bättre. Mörker är mjukare mot den inre aktiviteten, och det finns inga krav när man förväntas sova. Skogspromenader blir som att befinna sig i en lugn dröm där man möter bitar av ursprunget och sanningen. Jag söker mig dit för att sanningen är vad jag lever för, och hoppas alltid på något litet fragment av visdom.

Originalvärlden är vacker, visst. Det är det enda jag kan säga när världen ändå inte förstår det andra språket jag har. Så fort jag öppnar munnen skyndas det med att kodas om och slipas till. Orden byter betydelse, och inget av det jag säger är det jag egentligen ville ha sagt.

Det är så stor skillnad på vad vi anser är viktigt och oviktigt, jag tror att det är där det skär sig.
Jag söker inte värme och tröst från andra mänskliga varelser. Att tröstas av tom fientlighet stärker karaktären, och oberoende och kyla är ett måste i min kamp att hålla ögonen öppna.

Vad betyder kärlek? Se på ordets uppbyggnad; en kär lek. Något på låtsas som vi älskar att leka, som dessutom innebär att vi leker med de mest vitala delarna av oss själva. Ibland står livet på spel, och ändå är det detta som är meningen med allting. Att slänga sig in i någonting där man satsar hela sin existens.

Kärlek är det som gör oss sårbara, och blev därför det första jag gjorde mig av med.
Jag stängde av en känsloström och rusade därifrån. Inget romantiserande och ingen nostalgi. Inga behov.
Att vara sann är på bekostnad av så mycket annat.
Jag vill inte låta andra lägga mig på minnet och bry sig. Det är precis så jag ville ha det, eller hur?

Ibland sticker det till i ett hjärta jag inte trodde fanns.
Jag vill skrika och hoppas att det finns något i alla som förstår vilken del av människan skriket kom ifrån.
De lever som de måste i så många lögner som möjligt. Jag behöver inte leva så, och tänker inte på några villkor göra det.
    
Det enda som kunde göra världen rakt igenom fin är om det fanns en kärlek som var osårbar, och om det fanns en oändlighet.
Alla medvetanden, alla filosofier och den moral vi arbetat upp krossas som ett glas som slängs våldsamt i ett stengolv. Vi dör och informationen samlades inte någonstans för alltid. Om Gud hade funnits hade han räddat oss där.
Det var det han skulle ha behövts till, att vara oändlig.

Förtvivlan kommer när vi tänker: ”Det kan ju aldrig hända att ingenting någonsin kommer hända.” Och fortsätter vänta.
Det väntas på någonting som aldrig kommer i sin renast form. Som, om man har tur, dyker upp lite flyktigt och snabbt försvinner igen.

Jag vill sätta stopp för människors väntande. Jag vill att någon ska ge dem det dem vill ha, och att ingen någonsin ska behöva tvivla så som jag har tvivlat.
Ge dem ett hopp på något som utan tvekan finns.
Något vars betydelsefullhet inte går att debattera.
Och som kommer stanna kvar även om allt annat försvinner.

Dränkt

Att ge ord åt är att erkänna
Det blir en sorts verklighet
som redan finns, men nu också utanför
synlig och sårbar.
Men nu ska jag slappna av, och skita i allting sånt
kanske är det det man behöver
kanske är det det man ska undvika…

Jag kan inte låta bli att älska det sjuka
när det friska bara vore en förklädd sjukdom
De som inte förstår skadar mig
De som förstår skrämmer mig
Jag vågar inte gå för nära avgrunden
men jag behöver den
Jag behöver balansera på kanten
annars ljuger jag
De flesta låtsas så mycket att de inte längre vet
att vilse är det enda man kan vara
Men alla som vet att de vet
är de som hittar vilse först
Och jag försöker undvika att se dem i ögonen

Jag vet inte om jag är en fisk som inte kan leva i luft
eller en människa som inte kan leva i vatten
jag ligger under en yta
och studerar dimmiga figurerna
som fortfarande kan andas
Hur de orkar vet jag inte
En gång gjorde jag det också
men då hade jag ingen aning om att det finns en annan våglängd
och jag tror att
när man har varit där
är det svårt att släppa minnet
känslan av en sanning omringad av lögn

Jag är så fast nu
jag är så övertygad
jag är så dränkt
Hjälp?