Sumphålet

Det ringde på dörren.
Det är lugnt, jag måste gå upp.
Ingen som inte känner mig ordentligt vågar ringa på dörren på det sättet.

Jag var bakfull, halvt finklädd halvt fulklädd med smink på fel ställen.
Min mor hade fått nog.

- Jag vill inte att mitt barn ska bo i ett sumphål.

Det är väl inte ett riktigt ord?

- Nej, det är klart.

3,5 månader av depression påverkar en lägenhet.
Hon har städat här i sammanlagt 10 timmar och kommer tillbaka någon gång nästa vecka igen.

Vi gick in i köket och satte oss en stund. Jag behövde hämta min snusdosa.

- Jag har börjat snusa igen, men det sa jag ja.

- Nej!

Det hade jag visst bara drömt att jag sagt, kom jag på.
Hon såg oväntat förfärad ut. Ännu ett tecken på att jag tappat greppet?

- Men det är ju ändå nästan nyttigare än nikotintuggumin kanske, och billigare!

Hon andades ut igen. Lite resonemang bakom.

Jag var ju inte bara bakfull, mina ögon var dessutom svullna.
Förklarade mig. Förklarade samtidigt de senaste 4-5 månaderna.

Klagovisan live

Hemma från affären. Jag tappade en oöppnad ölburk på knölen man har på sidan om foten, under stortån.
Jag öppnade burken och ölen pöste över.
Hällde upp den i ett odiskat glas med juice i bottnen.
Gud vad jag saknar juice.
Nu är det bara att dricka och avvakta.

Mina jeans luktar lite av det där som kompostpåsen läckte ut.
Kaffesump och mögel.
Efter nästa kraftansamling ska jag plocka upp de jeans från golvet som luktar mest sköljmedel.
Eller kleta en klick sköljmedel på drabbat område på de jeans jag redan har.

Jag drog ett par tag med en rakhyvel mellan ögonbrynen.
Om jag använder deo blir den totala lukten från mig bra.
Mitt ansikte är rödflammigt pga allergisk reaktion på alkohol.
Ett halsband fastnade i mitt örhänge.
Det får väl hänga där ett tag.

Båda snusarna i min mun verkar ha kvar samma styrka.
Hur ska jag då veta vilken jag ska byta ut mot en ny?
En öl till, och snabbt den här gången!
Jag är förhållandevis skitsnygg nu.

Jag har läppstift på mig en gång vart tredje år.
Idag är dagen.
Jag ska ha det på mig så mycket att jag drar på ett nytt lager efter varje klunk.
Närmanden blir då lite mer tveksamma.
Du vill inte avslöja dig som kyssare av mig, och jag vill inte vilja kyssa dig.

Efter det här tredjedels glaset av öl nr 2 ska jag ta ett beslut.
Jag vet vad jag kommer ta för beslut.
Jag har ansträngt mig alldeles för mycket för att sitta hemma.
Varit utomhus redan till och med.

.... Okej? ... Okej.
Let's go

Ohyggligt klipsk

Man lider inte av tankeförmåga medan man sover, mer än av de där väldigt blandade sorters drömmarna man inte behöver tolka. En annan idé är att gå och lägga sig istället för att äta med teorin om att man inte känner hunger medan man sover.

Drömde att jag bredde smör på mackor.

När jag vaknade rev jag av en bit bröd från en limpa och åt som den var. Sen gick jag och lade mig igen för att slippa känna symtomen av restless legs, förkylning eller huvudvärk. Något av det skulle säkert dyka upp inom kort om jag inte hann före, och jag är mycket snabbare och smartare än min kropp.

Vad mer kan behövas än oxytocinet som sägs utsöndras av trycket från kedjetäcken? Det är kärlek det.

Den förbannade, efterlängtade våren

Utökad bordsyta bredvid sängen. Val mellan känslomässigt neutral facklitteratur, en berättelse att fastna i och en politiskt engagerande tidskrift. Fascinerad, rörd, arg.
Anteckningsblock och ritpapper.
Vatten och en burk Stesolid.
Fördragna gardiner och en färgglad ljusslinga kvar från jul.

Tävla med sig själv om att hålla sig vaken en hel dag, men sedan bestämma sig för att det är okej att börja bete sig som om man vore förkyld. För det här börjar se ut som en mildare version av de gamla vårdepressionerna. Bara 5 % av helvetet i huvudet, skulle jag säga. Inget att gnälla över.

Hittar ingen  passande input. Något att följa med lättnad. Något som inte kan förstärka en enda dålig känsla. Kanske en film jag redan sett där jag kan reaktionerna på förhand. Bara behöva härma sig själv.

Isolering. Tillslut ett transliknande tillstånd, och därefter en rastlöshet som bara består av en positiv vilja att bemöta världen utanför dörren igen. Motivation utan nervösa tveksamheter. (Glädje).

De tre dvärgarna Glader, Toker och Butter på mentala äventyr

Ja, jag delar upp mig själv i minst tre personligheter, det verkar nyttigt. Jag har hamnat i ett tydligt men ungefärligt mönster då jag i mindre skala går igenom mina tre stadier på en vecka vardera. Glad, gladare, deppig och sen tillbaka till ett neutralt humör som stegvis går uppåt tills allt är så roligt att det inte kan bli roligare och därför svänger över till det motsatta.

Biverkningarna av den starkaste medicinen blev värre med tiden. Tyvärr kunde jag tillslut inte låta bli att föredra det sjukare.
Läkarna håller inte med om att det här är bättre, men de tycker aldrig att patienters biverkningar är särskilt jobbiga. Vad man vet säkert är att sjukdomar ska behandlas. Om man behöver mediciner för att bota besvär som uppstått av andra mediciner ses det ändå som något att föredra, och jag tänker mig att mina kramper skulle kunna lindras av ett dagligt intag av benzo men det är det nog ingen som vågar rekommendera.
Alltså sänkte jag istället, och nu är de mest framträdande biverkningarna de som kommer ur mitt naturliga tillstånd.

Förra veckan var fantastisk, det pirrade i hjärtat vad jag än hittade på. Jag kände en extrem tillfredsställelse av att gå igenom hyllor och lådor för att organisera i dem, och sov sex timmar varje natt när jag egentligen brukar behöva nio. Ändå hoppade jag upp ur sängen om mornarna för att inte slösa någon tid på att inte spela datorspel och sortera skruvar.

I fredags gick jag från detta tillstånd till att uppvisa alla depressionssymptom tre-fyra timmar senare. Det kändes som om jag varit deprimerad i ett halvår redan, eftersom det inte fanns något positivt kvar i mitt tankesätt. Inget "men jag kommer ju snart må bra igen" som gjorde mig hoppfull.
Jag fastnade i soffan och stirrade panikslaget på människorna i en tv-serie som stod på. När skulle de inse att allting de brydde sig om egentligen inte betyder någonting och utveckla olika psykiska sjukdomar? Vad var det för fel på dem?

Vände på dygnet eftersom kvällar och nätter brukar vara bäst, duschade en gång utan att tvätta håret eftersom jag inte ville ta av mig min iPod - den skrikiga musiken gjorde mig lugn, bytte aldrig kläder, slutade äta färdigmat som krävde bestick när allt blivit smutsdisk. Åt bananer och låg ofta på golvet när jag försökt göra något eftersom jag fick akuta behov av att vila bort ångesten. Slängde nikotintuggummin mot papperskorgen och brydde mig inte om ifall de hamnade i eller utanför. Huvudsaken var att papperskorgen och skräpet var samlade på samma ställe, så mycket mer exakt behövde det inte vara.
Gick omkring med nikotintuggummin under strumporna och snubblade in i väggarna.

Igår kom en liten gnutta glädje som bara kan ha skapats inifrån, och jag försökte hålla kvar vid den och utveckla den genom att dansa hysteriskt.
Kanske kom energin tillbaka snabbare tack vare det, kanske hade den kommit ändå. Jag tvättade håret och städade efter mitt deppjag. Njöt av den ganska stora kontrasten.

Det brukar nog vara en del snabbare pendlingar innan det blir tillfälligt stabilt igen. Jag är lättad och rädd om vartannat. En deppig persons tankar blandas med hur någon som är frisk tänker, och jag kan inte förutse vilka grundläggande attityder och personlighetsdrag jag kommer ha från en dag till en annan.


Cuttar mig själv some slack och tar det lugnt. Om jag tänker mig att jag kan påverka allting för det med sig en skyldighet att utföra ett ständigt analyserande för att hålla mig steget före mig själv. Analyserande tillsammans med press och skuldkänslor när jag misslyckas gör att jag mår sämre. Det bästa är att gå till handling utan att känna efter, att låtsas som ingenting. Det är vad friska människor brukar föreslå, men jag lovar att det inte alltid är möjligt. Det är det bara om jag nästan mår helt bra, som nu då.

Dagbok fredag till söndag

Jag låg i badkaret och vred på mig som en krokodil som försöker döda sitt byte.
Vad är det för fel på fredagar?
Önskade att jag redan ringt om gratis neuropsykiatriska hjälpmedel och skaffat ett kedjetäcke. 
Provade att lyssna på isochronic och binaural beats vilket först gav mig tics i hela ansiktet, och sedan övergick i en behaglig hypnotiserande effekt. Tror jag. Teorin är att hjärnvågor kan inspireras att ändra på sig med hjälp av ljud i önskade frekvenser. Man kan i alla fall inte tänka på så mycket annat än ljuden medan man lyssnar på det.

När jag tror att något destruktivt vore lugnande handlar det aldrig om impulser. Det är ett noggrant kalkylerande över hur mycket det är värt, vad konsekvenserna kan bli och hur pass långvariga de kommer att vara. Kombinationen av alkohol och tabletter lämnar inga spår. De syns inte dagen efter. Men jag vaknade inte förrän vid tre av att telefonen ringde.
Jag brukar i regel ha hunnit vakna till några gånger om jag sover så länge, så var det inte nu och det skrämde mig.

Jag hade drömt om människor som var inlåsta i stora tågvagnar och höll på att dö av värmeböljan som orsakades av att solen expanderat.
Försökte sedan vakna till genom att titta på en film om en man som utvecklar en psykos under runt 20 år. Testet med en romantisk komedi verkade faktiskt ha en sämre effekt på psyket.


Det verkade inte vara läge att vara social, men jag är inte rädd för att se ut att må dåligt bland folk längre.
Satt på hillbilly-krogen med ett par vänner och drack mestadels bara kaffe för att inte fucka upp kemikalierna mer.
Någon sa att jag såg fruktansvärt arg ut, som om jag var på väg att ställa mig upp och skjuta ner folk.
Någon annan tafsade en hel del, vilket alltid höjer mitt självförtroende vem det än kommer ifrån.

"Jag är inte som andra killar."
"På vilket sätt då?"
"På vilket sätt du vill."

Jag var arg, och det blev värre när det började bli dags att gå hem.
Det är en främmande känsla för mig att vara smått besatt av någon som dessutom är av ett kön jag trodde att jag inte var intresserad av längre. Jag blir arg när jag inte råkar stöta på honom, som om det vore antingen hans eller mitt fel.
Om min ångest delvis består av olycklig förälskelse känner jag mig korkad, men jag förstår det om det egentligen bara handlar om att jag vill kunna ligga och krama på någon, någon som hade kunnat vara nästan vem som helst.


Drömde att jag blev misshandlad med sparkar och basebollträ, och sen mest var stolt över att ha varit i ett ordentligt slagsmål.


Dörrklockan ringde och jag smög mot kikhålet, mycket försiktigt, för att inte råka verka hemma om det vore ett Jehovas vittne eller en försäljare.
Det var min mamma, och jag får inte hjärtklappning av att se henne i fish eye perspektiv längre. Inte sedan jag tog upp det här med mitt obehag över att se henne försöka dölja sina oroliga blickar mot allt stök, och hur hon verkade känna ett tvång att till slut alltid diska min disk innan hon gick.
Vi kom fram till att det ändå alltid ser ut så, hur jag än mår, och därför inte betyder något särskilt.

Man skulle kunna analysera vad stöket består av och därifrån dra slutsatser om mitt humör, men det borde jag inte lära henne. När jag mår bra har jag projekt utspridda över skrivbord, soffan, golvet, sängen. När jag mår dåligt står disken vid sängen istället för vid datorn, skräp ligger utanför istället för i papperskorgar och det ligger kollegieblock här och var som vid närmare granskning innehåller mer svärord än de vanliga påminnelserna.


Jag hade nyss besök av en vän som jag tappat kontakten med men vill ha tillbaka. Det är imponerande hur jag kan arbeta på sånt samtidigt som jag har mer ångest än vad jag vant mig vid att ha. Jag vet att psykologen jag hade senast verkligen påverkade mig i positiv riktning... Tror aldrig jag har yttrat något liknande tidigare. Jag saknar henne. Hon kom fram till att jag är tillräckligt bra på att arbeta med mig själv på egen hand, särskilt sedan jag fått lite nya infallsvinklar. Men jag mår riktigt dåligt ibland igen, och jag vet inte varför. Eller kanske. Eller kanske inte. Jag vet i alla fall inte vad jag ska göra åt det.

Jag började röka för ett par dagar sedan. Till att börja med hjälpte det bättre än Stesolid, sen avtog kickarna och det är väl lika bra det.

Min mamma sa att jag mår bättre än jag gjort på många år. Jag ville bli upprörd och skrika något passande, men tappade mest bara hakan och stirrade in i väggen. För det stämmer ju.

Per varje 50 mg Seroquel tillkommer runt 3,5 kg. Jag är missnöjd över den snabba kroppsliga förändringen, men den psykiska är ju desto bättre.

Min smärttröskel måste ha flyttat på sig. Jag kan ligga i sängen och vrida runt som en mask på en krok av ångest, och samtidigt veta att det bara är en bråkdel av vad jag levt med tidigare.

I "bättre än på många år" ingår förstås perioderna då jag är helt ångestfri.

Hur fan överlevde jag åren innan? Den här depressionen är ett myggbett om de tidigare var som att bli söndertrasad av ett rovdjur.

3 instabila månader

- Har du blekt tänderna?
- Nej, jag har bara borstat dem.

Öl klockan 11 måndag förmiddag.

Ser ca två lättsamma, romantiska komedier om dagen i två veckors tid.

Blir helt utan inkomst och köper ett akvarium.
Fixar ett par veckor senare en ny, dyrare lägenhet och blir tvungen att tömma akvariet igen för att packa ner det.

Rakar halva huvudet och köper ett slags hårpuder som man kan använda för att fluffa till resten av håret. Det blir lite torrare av det också, och ser renare ut längre.

Använder zopiklon som ångestdämpande under dagarna och tänker på en vän jag hade som blev beroende av det på det sättet.

Träffar en annan vän jag saknat i över ett år, trots att vi bor i samma stad. Hon blir riktigt genuint glad av att se mig igen och kramar om mig länge. Hon är lite som en extra mamma. Jag känner mig trygg.

Ligger på golvet i ett släckt litet badrum som är låst i en lägenhet som är tom, och låst, för att det är det mest avslappnande jag vet.

Dricker vodka ensam hemma mitt i veckan. Tänker på min flickväns bipolära mamma som haft alkoholproblem.

Låtsas må bra. Går in i badrummet och stoppar mig själv mitt i ett skärsår med frisörsax. Går ut igen och skriker att jag inte orkar låtsas må bra längre.

Hur man handskas med vardagen med minsta möjliga ansträngning

Jag har nyss vaknat upp ur den senaste spelkoman, Fallout: New vegas, och ser världen igen för första gången på 2 veckor. Det har blivit vår. Blommor som inte brukar räknas bland de allra första har kommit. (Är snödropparna redan döda?)
Jag har givetvis problem när jag försöker gå över från ett slags leverne till ett annat. Ett icke-animerat liv utan muterade skorpioner och eldsprutande myror, men med allt vardagligt som man behöver hålla sig vaken för att ta itu med.

Oidentifierbart objekt i min Pip-boy

Duschandet, städandet, ätandet

Vissa saker blir aldrig klara, hur mycket tid man än ägnar åt det. Som städning, och att duscha. Deprimerade människor tycker därför tillslut att sånt känns meningslöst. Det går ju alltid att ta igen längre fram. Om man inte duschar på en vecka, blir man ändå helren direkt när man väl duschar. Samma sak gäller disk, och golv som inte dammsugits.

Att äta blir man heller aldrig klar med, och det är mer invecklat än egen och rumslig hygien.
Om man inte orkar äta dör man ju tillslut, och om man inte kan sluta äta drar man på sig kilon som sänker den redan låga självkänslan.
Efter en period av för lite mat, eller för dålig mat, får magen svårt att vänja sig vid en hälsosammare kost igen. Man får lida sig igenom magsmärtor och illamående, medan man stegvis töjer ut magsäcken igen, och försöker smälta främmande, nyttiga föremål.

När jag är låg försöker jag hålla liv i utbudet av de matvaror jag klarar mig längst på, och har svårast att leva utan.
Detta är:
Mjölk
Havregryn
Knäckebröd
Ost
Kaffe
Snus

Snus är kanske inte en matvara, men det är ändå något jag förtär med kroppen, därför tycker jag att det passar på listan.
Kaffet behöver man inte säga så mycket om.
Mjölk och havregryn är en bra blandning, en slags snabbgröt. Man behöver inte äta särskilt mycket av blandningen för att bli mätt, eftersom havregrynen sväller i magen.
Ost fungerar utmärkt utan smör, om man smälter det i mikron (på knäckebröd.)

När jag känner att kroppen verkligen suktar efter näring, brukar jag köpa grönsaksjuice på flaska. Man kan låtsas att det är middagen.


Sådär har jag levt ganska länge nu, men jag har inte märkt det, eftersom jag har spelat. När jag slutade insåg jag hur icke-fungerande allting var, och ringde till en secondhand affär för att fråga om jag får hjälpa till där. Tyvärr fick jag inte tag på den jag sökte. Får se om det var en enskild impuls, eller en riktig idé som det kan bli något av.

Ångestrita

Jo, mindre bra. Bott hemma hos mina föräldrar ett tag och ritat. Familjen är väldigt bra i de lägen då det blir för mycket att försöka vara social, och för lite att vara ensam.
Jag gömmer mig i gästrummet, och kommer fram ibland för att skämta om det. Det är svårare att skämta sig glad när man är ensam.

Minus fem

Framför mig ser jag en bild av evolutionen. Hur den går från en amöba i vattnet, till djur som krälar sig fram, till apor som kan bete sig som människor om de vill bara att hjärnan inte hänger med som den ska, till människan, till en av egna substanser hög människa som känner sig som en gud, och sedan samma väg tillbaka.
Jag är ett kräldjur just nu, (ja, jag kryper fram på riktigt emellanåt). Lämnar slemspår.
Vad gjorde jag för fel?

Jag sov inte så mycket, och åt inte så mycket. Var för upptagen med otroligt intressant tankearbete - studerande av hjärnans anatomi. Intelligensen blommade, jag kände en stark lycka i bröstet, jag antecknade idéer på lappar överallt som jag tappade eller lappade ihop på större lappar. Kunde inte sova om jag inte höll i min diktafon, kunde sedan inte sova trots diktafonen.
Mitt huvud var en karneval, jubel och fyverkerier. Tog en zopiklon och somnade tillslut på golvet. Låg långt in på nästa dag kvar på golvet, väldigt utmattad, utrullad som en matta... på golvet.

Barbara Suckfüll, mentalpatient

Någonstans där då jag kände att jag var smartast lärde jag mig att lösa en Rubiks kub. Efter sömnen ägnade jag några dagar nästan enbart åt att öva och pränta in i minnet hur man gör.
När jag så bestämde mig för att det fick vara nog blev det tomt. Efter kuben intet. Jag hade kommit ur fas med allt jag höll på med och nu hade jag inga idéer, ingen inspiration alls. Tittade bland mina lappar och lyckades stressa upp mig rejält över alla anteckningar jag gjort. Ägnade en halv dag åt avslappningsövningar med klassisk musik och rökelser, sedan DIY-KBT med listor över oroliga tankar och förslag till positiva versioner av dem.
Känslan sitter tyvärr kvar.

Vid ett tillfälle var jag så hungrig att jag var rädd att jag skulle börja hallucinera, det har ju hänt tidigare. "Men om jag hallucinerar är det ju bara en ofarlig hallucination" tänkte jag, med ett påföljande alkoholfritt fylleskratt.
Huvudet kändes väldigt spänt, som migrän utan huvudvärk. Hungern var galen och den kunde ha gjort en egen skapelse, ett Frankensteins monster av mina suddiga sinnesintryck. Känslan av att vara nära att bli galen har jag haft tidigare. Hur nära att verkligen bli galen man är när man känner så vore ju intressant att veta.

En gång, sedan jag uppfann min ångest/mani-skala på -5 till +5 för att förenkla kommunikationen om min mentala status har jag befunnit mig på -5.
Min ångest var så stark, och jag kunde så pass lite befinna mig i det att jag trodde min kropp skulle kunna upplösas. För att motverka denna olustiga känsla tog jag på mig orimligt mycket kläder. Jag kunde omöjligt se normal ut, bete mig normalt, och jag hade på den tiden en väldigt hög spärr för att säga till någon att jag mår för jävligt och vill ha hjälp. Dels för att man inte vet vilken hjälp det skulle kunna vara, ingen kan egentligen hjälpa. Nu har jag väl insett att man däremot kan skapa en sorts trygghetszon genom att omge sig med människor som bryr sig om en.
    
Jag tyckte alltså att jag inte kunde be om hjälp, och ville inte ha människor runtomkring mig när det inte gick att dölja hur jag mådde. Så jag stal mina föräldrars ena bil och befann mig när det blivit mörkt parkerad på en liten skogsväg 1,5 timmar därifrån. Eftersom min kropp ännu inte upplösts ändrade min flyktinstinkt perspektiv, och jag blev rädd att världen plötsligt skulle skiftas och bli en annan. En psykotisk värld. Jag stirrade på himlen och var beredd på att den skulle krackelera som ett ägg och liksom skalas av. Bakom skulle något vackrare finnas, som gjorde att jag äntligen skulle kunna slappna av och inte vara rädd längre. Det skulle vara en skyddsmekanism, att hallucinera något som är lugnande för att hjärnan inte klarar av mer ångest. Så tänkte jag.
Tillslut ringde jag i alla fall hem, och lyckades också störtgråtande och hyperventilerade köra hem med mamma i örat.

En helvetisk tid följde. Jag låg vid ett tillfälle i en soffa över båda mina föräldrars knän och kunde inte låta bli att säga att jag ville dö. Jag ångrade mig några sekunder senare, men det hade inte gått att hejda. Mamma såg lugn ut, som om hon varit förberedd. Pappa såg ut att vara på väg att kräkas.

Det var vår, jävla vårar! När det var över impulstatuerade jag in en symbol på underarmen till minne av att jag överlevt den gången också.

Jag mår på inga sätt sjukt dåligt nu. Det här är bara en minus tvåa, och det är.. vet inte riktigt vilket mått jag ska använda, men i alla fall väldigt väldigt långt härifrån till minus fem.
Jag ville skriva "en livstid". Om man är ett barn vanligtvis (normal-naiv) så är man ett orakel med dödsångest vid minus fem.
Att tänka att man är naiv om man mår bra är alldeles för typiskt.


Har förresten kommit på vad läkaren antagligen kallade ett gång underliga krampanfall jag hade en period. "Psykogena" kramper. Man kan läsa om det i samband med epilepsi ibland, det är så jag har hittat det. Som det låter är de här slags kramperna psykosomatiska, men för den skull inte påverkbara med viljan. Hänger ofta ihop med posttraumatiskt stressyndrom. Min läkare sa också att hon trodde att många av mina krampanfall berodde på ojämna nivåer syre och koldioxid (hyperventilation).  Intressant!

Hjärnaktivitet vid hypomani och depression

Gå i ide

Allt liv är subjektiva upplevelser skilda från varandra, bubblor som studsar in i varandras väggar.
"Andra människor" är en art för sig.
Ångest får hjärnan att krympa, den ger tunnelseende. Precis som en fysisk smärta tränger den bort resten av världen, gör sig själv mest hörd. Lever man med det under lång tid glömmer man bort att det man upplever är pga. en sjukdom, att allting har färgats av den. Man tar den förvrängda bilden av världen för att vara den sanna.

Jag är glad att jag sällan blir lurad numera, att jag minns hur allting har en annan skepnad när jag mår bättre. Oftast kan jag bädda ner mig och lida lugnt, väntandes på det bättre tillståndet som jag är säkert på ska komma.
Att hantera ångest på det här sättet är det viktigaste jag någonsin lärt mig.

Apati

Vaknade upp i november förra året, hade gått och lagt mig i september. De flesta minnen från två månader tillbaka var bara drömmar.
Apati har fortsatt vara mitt vanligaste sinnestillstånd, om än inte lika allvarligt som då.
När jag pratade med min gamla kontaktperson bestämde jag mig för att det var det jag i första hand ville ha hjälp med, skaffa energi. Kanske prova en ny medicin med nya bieffekter.

Exempel på psykologisk kartläggning

2005 bodde jag hemma hos mina föräldrar och hade en svår vårdepression. Det är hälsosamt att förmedla hur man mår, upprätthålla kommunikation. Eftersom jag inte orkade förklara hur jag mådde hela tiden uppfann jag ångestskalan (på bild här ovan). Istället för målande bilder räckte det nu att säga siffror. Sedan dess har jag då och då fortsatt kartlägga mina humörsvängningar på detta sätt, främst för att kunna se behov av medicinförändringar eller hur medicinförändringarna fungerat.

Jag skrattade åt ett skämt i senaste Futurama-filmen idag, då passade jag på att ta mig själv på bar gärning och utbrista: "Du är inte alls helt apatisk!"
Denna hårda dom fick mig att vackla ut ur lägenheten efter ett dygns sömn och införskaffa varor för överlevnad. När jag kommit hem bytte jag sängkläder och plockade upp de sex pennor jag tappat i glipan mellan sängen och väggen de senaste veckorna.

I brist på vattentank

Typiskt. Jag och mina sätt att hantera ångest. Särskilt när stress är orsaken råkar det ibland bevittnas av andra, eftersom jag oftare blir stressad när det är människor runtomkring än när jag är ensam.
Hon kom tillbaka in, och jag tänkte att det var bäst att visa mig så att hon inte blev orolig. Jag kravlade mig fram och lade huvudet lite på tröskeln till badrummet, där jag suttit lutad mot väggen med lyset släckt.
Det finns inte så många alternativ i sådana situationer, och definitivt inga normala beteenden att välja bland. Sätter jag mig själv i rörelse blir det destruktiva rörelser, börjar jag prata slutar det med att jag skriker. Botemedlet är att stänga av så många sinnen och så mycket verksamhet som möjligt. Det gör man lättast på ett bekvämt tyst och mörkt ställe. En sån där vattentank för supermeditation vore inte fel att ha.

Jaja, nu är det för mycket komprimerad depression här, jag har varit glad ibland också. Jag har fyllt år, öppnat presenter och ett brev jag skrev till mig själv när jag var 18. Det är det onda med det goda med det söta med det sura.

Ett sött var dagen när jag bara varit borta en kort stund, kom tillbaka in i vardagsrummet och kom på Sune med försöka hinna smygläsa mina böcker.

AC var hos mig då också, om det kan ha någon betydelse för historien.

Skrika och köra

- Det har försvunnit flera snapsflaskor här.
- Jag har tagit dem.
- Men du får ju inte ta vår sprit.
- Nej.
- Och man dricker inte hur som helst, du kan ju dricka på helgerna.
- Jag bryr mig inte om sånt eftersom jag dricker för att dämpa ångesten.
- Ja, det var det jag var rädd för. Det finns ju andra saker, som motion.
- Ja.
- Men du får inte ta vår sprit.

Några dagar senare började jag utan att riktigt veta vad jag gjorde packa en väska. Fort, fort. Jag gick ner i köket, tog bilnycklarna. Satte mig i bilen och skrek rakt ut. Körde.
Jag körde i en timme. Parkerade i en helt annan stad, lade mig i baksätet och försökte sova. Det var för kallt, och jag var inte tillräckligt ensam. Alltså fortsatte jag att köra och parkerade en bit in på en skogsväg. Jag ställde mig utanför, lutad mot bilen. Rökte och snusade. Jag skulle inte lyckas somna i bilen. Ringde tveksam hem.
- Jag mår skitdåligt.
Jag hyperventilerade.
- Så ja, så ja... lugn. Var är du?
- Jag är i en skog någonstans.

Hon tyckte att jag skulle komma hem och sova där.
Eftersom möjligheten att finna en ordentlig trygghet är som störst hemma körde jag. Sakta sakta, skakandes i hela kroppen, medan hon pratade med mig för att distrahera mig lite från min ångest.

När jag kom hem hade hon lagat middag till mig, 11 på kvällen.
Jag lade mig i soffan i TV-rummet, och hon pussade mig på kinden innan hon gick och lade sig. Det gör hon bara när det är kris, och jag blev otroligt lugnad av att hon förstod att det är kris.

Jag sov bättre än på länge, med kläderna på. Ångesten har övergått i en harmonisk sorg.
Hon har kommit med olika förslag på hur en helningsprocess kan läggas upp.
Träning.
Mina föräldrar drog upp pappas gamla träningsbänk i rummet utanför mitt gamla rum, och ja, det fungerar till viss del att styrketräna. Komma bort från psyket, bli kroppslig.
Jag ritade ett hjärta i tusch på mitt vänstra bröst, så att jag tydligt skulle kunna se att det fanns där. En viss kärlek till allt.

Bakhåll

Mantran ska vara lugnande. |||: Jag blir galen :|||
Det blir man när allt varit för lugn. Man förväntar sig inte ett anfall utan tror att det är vapenvila, men pang  - ett bakhåll.

Kroppen slingrar sig runt sig själv, huvud bankas, ansikte rivs, hår dras.
Du är för arg för att vilja äta.
Ljuset mobbas genom att reflektera allting så att inget går att ignorera.

Det blir ingen teleportering idag. Inga glada överraskningar, inga snabba vändningar.
Jag har brottat samman, brottat ner mig själv.


Gud vad jag hatar det här stället. Vem är det som bor här!!!

Monster

Kanske förstår inte hjärnan riktigt varför ett hot skulle komma inifrån. Efter en viss gräns kommer en paranoia då jag tror att det är något utifrån som är på väg att anfalla mig.
Jag satt i TV-rummet och trodde med jämna mellanrum att en nära-döden-upplevelse var på väg. Hade andnöd. Därefter kom en plötsligt skräck typisk för barn om att något under soffan ville slita av mig vristerna.
Det var mitt på dagen, ljust. Jag hoppade upp i soffan, stirrade ner mot golvet, hyperventilerade.

Kanske en överdos av tragiska böcker och filmer? Det lugnar mig till att börja med, att se att andra har ångest också. Men efter ett tag verkar hela världen vara full av det och jag behöver motsatsen. Glad, klassisk musik och My little pony. Jag är på väg dit nu - jobbiga böcker till klassisk musik.

Måste göra vad som känns bäst för varje enskild minut. Nu vill jag blunda med sänglampan tänd, riktad mot ansiktet.

Monstruösa adrenalinhav

Sova snart, monstruösa adrenalinhav. Och vakna upp till ljuset och kylan och ångest och städa och förstöra och köra iväg i för hög hastighet. Dö vid vägen eller anlända och försöka vara ett trevligt sällskap.
Jag vill döda det, vad det nu är. Nä skämt åsido. Stycka det långsamt och pynta väggarna med köttslamsor.
Täcker hemförsäkringen det om jag slår sönder alla fönster och kastar datorer från balkongen?
Kontroll.
Måste isolera fram en trygghet.
Jag behöver en burk lugnande och möjlighet att spänna fast mig själv i sängen. Allt annat vore vansinne.

What’s this new mesmerising sound, is it black or white
Will it swallow me whole, should I prepare to fight
The tunes restart a waiting that has turned into rust
It’s the sum of my thoughts, the revival of lust

Confusion runs in smaller circles, you’re a powerful force
What’s your offer and what’s your source?

I ignored the physical world to dwell in the dark
The beautiful deep dimensions with a painful spark
All I could find was cby a disorder
And it’s answers led across the outer border

Ever since I returned I’ve been searching for another kind of truth
What’s the right question to unlook the proof?

I've begged and kneeled in front of an emptiness.
Praising, screaming, laughing, offending
Someday it's face will appear and give me peace
I've loved, hated and waited for it
as I'm loving, hating and waiting for myself

It opens up my long lost romance, innocent joy
A child in green grass playing with it's favourite toy
When the present was now, and the past soothingly embraced
Who knew how successfully it could be erased

Piece by piece maturing into a predesigned life
All in the hands of others
My heart chose anarchy and my head madness
For a bit of logic and comfort
I looked for you everywhere without knowing a thing about you

As you’re coming close I realise you mean no harm
You were harmony, I used to sleep on your arm
You never really left I just got to ill to see
There’s will enough left in my blood, cause you’re still a part of me