Och så motsatsen

En sammanfattning av vad jag sa kan låta ungefär såhär:
"Det är bra med mig sedan nyss då jag satt vaken hela natten, käkade morötter och fick insikter som kommer att förändra mitt liv."
Ändå blev jag förvånad när hon började gå igenom vad som kunde räknas som tecken på mani. Jag var ju inte orolig själv, och jag blir väldigt lätt orolig för det.

"Så du har inte sovit i natt?"

"Nej."

"Alls?"

"... Nej."

"Det är inte bra."

"Inte?... Jag menar, det är klart det inte är, men bara en natt oroar mig inte. Det är något jag är van vid händer då och då."

"Är du trött nu då?"

"Nej, jag är ju pigg förstås... och ändå trött på sätt och vis... men väldigt pigg."

"Så ska det inte vara. När sov du sist?"

"Det var väl.... ja, inte i natt då..."

Hon väntade, ville ha ett tydligt svar.

"Mm.. det... ah! Jo, jag gick ju upp vid elva då, efter förra natten, lydde väckarklockan för en gångs skull."

"Så det var över ett dygn sedan."

"Oj... ja, det var det ju."

Kunde hon sluta se så orolig ut?

"Men jag brukar inte börja oroa mig förrän jag varit vaken i två nätter."

"Nej, då ska man ju verkligen bli orolig!"

"Jaså? ... Jo, men det brukar jag ju bli."

"Har det blivit mer så på senaste, att du är vaken hela nätter?"

"Det vet jag inte... det är väl något som brukar hända ibland bara."

"Sedan när?"

"Sedan.. alltid."

"Kommer du gå och lägga dig nu efter att du kommit hem?"

"Antagligen inte."

"Man kan använda sömnen för att påverka hur man mår. Om du fortsätter sova för mycket fortsätter du att vara deppig, och om du är vaken om nätterna blir du gladare."

"Mhmm!!"

"Men det visst du ju redan."

"Ja, det var inte så jag menade [bli irriterad för att hon skulle sagt något uppenbart] men jag använder det på det sättet. Att välja att vara en hel natt påminner om hur det känns när jag bestämmer mig för att sitta och dricka Jägermeister för mig själv."

"Ja, båda kan ge ett rus."

"... Äter du?"

"Jag har varit väldigt sugen på morötter just ett tag, haha, vet inte vad det är, men det har blivit mest det."

"Kokta eller råa?"

Haha, vilken fråga.


Men det är lugnt. Att höja ssri:n satte igång humörsvängningar. De är bättre än det jämngråa, men jag låter mig inte fastna i något av tillstånden, särskilt inte det som går för mycket uppåt.

Tidens tempo - ADHD vs Asperger

Läs artikeln...

Det förra inlägget var ett exempel på vad jag kallar stressammanbrott. Det drabbar mig tyvärr ganska ofta, mestadels i samband med sensory overload. Jag hade kanske klarat mig bättre i en annan tidsålder med ett annat tempo.

Om ADHD skulle underlätta stressen i 2000-talet, är de sidor av autism jag lider av som en motreaktion. Om man ska ta den eskalerande tekniska utvecklingen som exempel, så vägrade jag i många år att ha mobil alls. Jag tyckte inte om tanken på att vara konstant tillgänglig, att det när som helst kunde ringa i fickan.  Min första mobil dök upp i ett födelsedagspaket, och jag reagerade till och med genom att säga "Nej!" när jag öppnat paketet.

Nu vägrar jag att ha en mobiltelefon som man kan göra något annat än att ringa och skicka sms med. Jag vill inte tänka på att jag kan fotografera, lyssna på musik, googla och kolla facebook om jag är ute och promenerar i skogen. Bara vetskapen om att allt det där går att göra när jag är i min lägenhet kan göra mig stressad. Information ska helst nå mig långsamt från en källa i taget.

Vad man än tror om artikeln ovan så är det en intressant tanke. Jag har verkligen ingen aning om hur det känns att ha ADHD, men när jag träffar någon som har det slår det mig att de verkar kunna hantera både tankar och information utifrån snabbare än andra. Något som måste vara en fördel i den moderna världen.
Jag undrar om det är stressande, att snabbheten och hyperaktivitet kan bli en belastning för psyket, eller om det faktiskt fungerar så bra att det högre tempot bara blir naturligt.
Något jag undrar ännu mer är hur ADHD och Asperger i kombination fungerar. Kan man vara både hyperaktiv och ovanligt stresskänslig, och får man i så fall stressammanbrott bara av att vara sig själv?

Problemfria problembarn

Träffade en läkare igår som kommer att skriva ett intyg som jag kan söka socialbidrag på fram till dess att jag antagligen får aktivitetsersättning och är tillbaka där jag började.
Han var ny, och jag kommer bara ha honom året ut. Vart tar alla läkare vägen egentligen?
Behövde svara på frågor om hela historien, igen.

"Några psykiska sjukdomar i släkten?"
"Nej."
"Har du genomgått något trauma som gjort att du blivit rädd för andra människor. Misshandel?"
"Nej."
"... psykisk misshandel?"
"Nej."
Han rynkade lite på ögonbrynen. Vad är problemet här?
"Dödsfall?"
"Nej."
"Inte någon som stått dig nära som du på något sätt förlorat?"
"Nej."

Det är som vanligt. Den nya läkaren kom fram till att det inte finns någon anledning för mig att ha blivit som jag blivit, och ändå blev jag sån. Det har alltid irriterad dem, stämmer inte överens med klassiska, psykoanalytiska förklaringar.

När jag var 16 löste min påtvingade psykolog problemet genom att tolka min envisa tystnad som ett tecken på att jag skämdes över något som hänt mig. Ett sexuellt trauma alltså.
Hon drog teorin om våldtäkt och sexuellt utnyttjande för mina föräldrar utan att bry sig om mina protester.
Hur ska en cynisk tonåring kunna lita på sin psykolog när de istället för tystnadsplikt verkar ha en plikt att underrätta föräldrarna om allting? Börjar tänka på den där incidenten varje gång jag genomgår en sån där intervju och ser förvirringen i deras ögon.

Är inte den här autistiska sidan man bestämt att jag har en bra förklaring? Jag föddes antagligen till att ha problem med det sociala, och då blev social fobi ett ganska naturligt första steg in i en karriär som psyksjuk. Sen fortsatte olika oförmågor att passa in i världen att ställa till problem och mynnade ut i diverse sjukdomar... Den teorin räcker i alla fall för mig.

Fleeer diagnoser

Mitt siande stämde ganska bra. Jag hamnade strax utanför en aspergerdiagnos. Men jag fick en diagnos ändå, som är av en ganska vag sort. "Atypisk autism". Det låter nästan värre än asperger, för att det har ordet autism i sig, men det är det alltså inte. Det är något som hamnar mellan en aspergerdiagnos och bara s.k. autistiska drag, som inte är en diagnos.
Motiveringen var att de autistiska drag jag har, ändå bedömdes vara äkta på något sätt.

... Mjaaa, jag vet inte jag. För ett år sedan hoppades jag på att få en diagnos, eftersom det skulle förklara en hel del problem som jag dittills inte lyckats förklara. Under tiden jag varit friskare och fungerat bättre, har jag istället önskat fortsätta i spåret mot Det Normala.

Jag har alltid identifierat mig med mina diagnoser på ett ohälsosamt sätt. När jag blivit bipolär gick jag omkring och bara tänkte på själva ordet. "Bipolär.. Bipolär? Bipolär!" För att smälta det på något sätt, och baka in det i min självbild. Jag kan inte undvika att göra samma sak nu, trots att jag försöker. Har känt mig lite nedstämd och borttappad.

Lyxig NP-utredning

Jag har nyss sovit gratis på ett spa-hotell, medan jag genomgått diverse intelligens- minnes- koncentrations- och fokustest. På någon av de många papperna om personlighetsdrag och problem i vardagen, fick jag svara på frågan: "Lägger du ofta märke till detaljer i ditt utseende". Jag svarade nej, men jag tror det var fel svar.
På kvällen lade jag märke till att mina tänder har fel färg - de matchar inte ögonvitorna - och att hårvirvlarna går att få bättre koll på om jag byter håll på benan.

Sprejade alltså fast benan på andra sida av huvudet, och gick iväg till gymmet. Var där varje av de två kvällarna faktiskt. Jag skulle efter mina nya erfarenheter överväga att köpa ett gymkort, om det inte vore för problemet med att distrahera tankarna. Mina tankar börjar grubbla och göra mig deprimerad, om jag låter dem hållas.
För att förhindra detta medan jag tränade, lärde jag mig att tänka alfabetet baklänges. Nu när jag kan det, vet jag inte vad jag skulle ta mig till om jag gick till ett gym igen.

Hotellet var inte bara ett spa, utan också en vårdcentral, ett ålderdomshem och ett behandlingshem för missbrukare. Jag hittade ett kapell när jag var nere på källarplanet, där också en inglasad, gigantisk notbok från 1400-talet stod undangömd. Och när jag skulle gå tillbaka till mitt rum efter att ha varit på gymmet, råkade jag gå in i en korridor med vårdcentralens läkarkontor.

Över lag en bra upplevelse.

Hemliga diagnoser

Knussligheter, bah! Jag fick en del av min journal kopierad till mig sist jag träffade en läkare. Hon är en läkare med åsikten att patienter ska få information om de vill ha det, bara att jag senare märkte att hon kopierat en del som inte var den jag menade.

Efter ett så vettigt bemötande ringde jag till psykexpeditionen nästa dag och bad om att få det jag egentligen hade velat läsa. Kvinnan i andra änden lät genast irriterad och misstänksam.
- Jaha.. vad ska du med din journal till?
Jag ska kopiera den och ge ut som flygblad?

Hon förklarade att man vanligtvis inte låter en patient ta med sig kopior av sin journal hem. Det måste ha blivit godkänt av överläkaren att man ska få läsa den, och sen får man förhoppningsvis läsa den på plats tillsammans med någon i psykvårdspersonalen som kan förklara vad det är man läser.

Jag vill ju ha tid på mig, sitta och fundera, se om det finns mer information där än jag har själv, och se om det är något i kommunikationen mellan mig och vården som gått snett som jag kan rätta till.
  
Läkare är extremt olika. Man får träffa dem i allt från 10 minuter till 1,5 timmar. En del undviker att använda "svåra ord" så pass mycket att man inte får någon information alls. Allting blir urvattnat.

Kanske berodde det på min ålder, eller så har psykvården utvecklats sedan 90-talet, men filosofin jag möttes av var att det är bäst om patienten inte får veta vad läkare och psykologer egentligen tänker. Det var okej att säga "ja, du är ju lite ledsen" men inte "du har en depression" vilket hade varit betydligt lättare för mig att förstå.   
  
När jag var femton och hade börjat mina självstudier i psykologi förstod jag tillslut att något av de problem jag haft kallades för panikattacker. Jag ringde glatt till min mamma för att berätta detta, hon svarade "ja, det sa de ju redan när du var 10".
De hade blivit rekommenderade att inte säga något till mig om det.
För att ordet skulle bli för förvirrande?
Även om jag var så ung ville jag verkligen ha ett ord på det. Utan ett ord finns det inget problem. Eller! : Problemet är unikt bara för en själv och har därför inget ord. Vilket innebär att det inte finns någon hjälp att få.

Blir man arg då, när man haft en diagnos i 5 år utan att veta om det själv?
JA

Ska ringa runt lite och debattera journalläsande så fort kräkkänslan jag fått av att äta godis till frukost försvunnit.

Asperger?

Att jag ofta pratar mer när jag är ensam än när jag är med andra är kanske ett dåligt tecken, men ändå ett hälsotecken. Man kan gärna småskämta med sig själv och dra ordvitsar för att lätta på stämningen. Att spontansjunga är ännu bättre, bland de säkraste tecknen på ickedepression.
Igår krälade jag runt på golvet och hyperventilerade, idag hittade jag på en egen låt i bilen, på väg till sjukhuset. Man vet aldrig hur det tänker svänga, särskilt inte om man är manodepressiv, men inte annars heller kanske?

Jag är i den 2-3åriga väntelistan till en neuropsykiatriskt utredning, för att jag uppvisar vissa aspergerdrag. I remissen nämndes dålig ögonkontakt, fattigt kroppsspråk, underliga intressen och intensiva samlarinstinkter.

Jag har läst på om Asperger på senaste tiden, och förutspår att jag hamnar precis utanför den diagnosen, och missar tillhörande rättigheter. Som att få gå i en aspergerklass. Vad jag än är, låter beskrivningarna av de klasserna som min drömbild av en skolmiljö.

Det faller väl på att jag förstår sociala regler, tänker jag mig. Men en av de fantastiska insikter jag fått nyligen, är att jag alltid analyserar väldigt mycket innan jag öppnar munnen. Att det bland annat är det som gör mig tystlåten. Jag inte hinner tänka ut vad som passar sig att säga förrän tillfället är förbi. Andra verkar kunna vara spontana utan att det går fel, medan jag har en tendens att vara onödigt ärlig om jag inte håller koll på mig själv.

Hur känslig jag är för sinnesintryck varierar kraftigt, men jag har 30talet par öronproppar i lägenheten, vilket är en merit i det här fallet.

Alla bilder är hämtade bland köpbara prylar från I love a child with autism"Temporary tattoos for people with autism" är bäst!!

Det finns tydligen egna färgkombinationer och symboler för autism-pride. Det är så mycket man ska vara stolt över. Jag får göra en regnbågsfärgad pusselbit, med en glad och en ledsen mask på.

Skämtet

- Vi tror att du har vad man kallar för en affektiv psykos.
- Vadå affektiv, som i känslomässig? Det är väl klart att psykoser är känslomässiga!
- Vi ska ta bort alla mediciner du har och sätta in en ny som heter Seroquel.
- Visst, vadå, något som blir ungefär ”vilken nolla” på franska? Du menar att ni kommer prova med en placebo?
- Nej, det är en medicin man kan ta till hjälp vid den här sortens maniska psykoser.
- Okej, så ni ska bara bota ett tillstånd jag inte har med en medicin som inte finns, jaha.. men jag förstår inte varför jag måste vara inlagd. Det är ju sedan jag kom in hit som jag fått ångest, jag mådde skitbra nyss.
- Du är här så att vi kan hjälpa dig se till att du får den mat och sömn du behöver.
- .... Jaha!

Onlinediagnoser

Hur förbereder man sig när man ska till psyket och vill be om att någon gör någonting för att man ska kunna få en ordentlig diagnos? Det sjuka är att det ofta är bra att göra en stor del av arbetet själv, men låtsas om att man inte vet något om något utan bara hinta om saker för att styra allting i rätt riktning.

Man kan inte säga "jag tror att jag är bipolär",
då slår det bakut direkt och man får en aggressiv blick som säger att man inte ska tro att man vet mer än läkaren.
Istället ska man säga "jag har ju haft lite problem med att mitt humör svänger upp och ner" (undvik ordet mani) "ibland blir jag liksom så glad att jag glömmer bort att sova och äta, har en massa energi som jag inte vet vad jag ska göra av".

Ja, så en skojsigare del av mina förberedelse har varit att göra tester på internet. Jag har någon fetisch för alla typer av tester där man klickar i saker och får svar på vilken kändis man är eller borde vara ihop med, eller vilken superkraft man skulle haft om man hade någon. Men mina favoriter framför allt annat är givetvis psyktesterna. Allt man kan sätta "psyk" framför är intressant för mig.

 

-----------------------------------------------------------------------------------------

Jag började med bippotest för att det ju var det jag egentligen skulle göra. Hittade två stycken som verkade vara bland de mer seriösare och fick ett resultat som enligt just de testen säger att jag utan tvekan är bipolär. 

 -----------------------------------------------------------------------------------------

 När jag ändå höll på finns det ju en mängd andra snaskiga saker att gå igenom. "Severe social anxiety" var inte så chockerande.. kanske att det står "very" framför i så fall.

 Åh, jaaa! Aaah, personlighetsstörningar också. mmmm...

Schizoid, så hett!

 -----------------------------------------------------------------------------------------

Och så något lite tråkigare, förutsägbart.
Men det är ju roligt att det står "needs things to be extremely clean".

Hur man samtalar med läkare

- Jo, jag är ju lite manisk ibland.

- Det står inget i din journal om att du skulle vara manodepressiv.

- Nej, okej då ... Jo, ibland blir jag liksom väldigt uppe i varv då jag inte kan sova och glömmer bort att äta. Det händer oftast om jag fastnar i ett kreativt arbete av något slag. Min hjärna arbetar snabbare och snabbare och jag själv arbetar snabbare tills det känns som om jag tänker flera tankar samtidigt. Tillslut är jag väldigt stressad och vill bara lyckas stänga av huvudet.

- Ja, det låter ju lite maniskt. Vad gör du då då, när du blir sådär stressad?

- Jag tvingar mig själv att ligga stilla och bara försöka sova så mycket som möjligt. Lägger mig i min soffa och bor nästan där i någon månad. Läser, lyssnar på lugnande musik och skriver. Gråter ganska mycket och försöker bara hålla mig lugn.

- Och hur upplever du att du är just nu?

- Nu är jag där då jag har massa tankar i huvudet samtidigt och inte kan slappna av. Jag börjar bli rädd för att jag ska tappa kontrollen så mycket att jag blir psykotisk.

- Psykotisk.. jaha, har du läst om det på internet eller?

- ..... Nej, jag läser böcker, jag jobbar till och med på bibliotek.

- Jaså!
(Och här fnös hon.)

- Jag menar att jag är rädd för att tappa greppet om verkligheten.

- Ja, vem som helst kan ju bli psykotisk.

Det lät ju som om hon höll med om att de begrepp jag använde var rätt, så vad fan? Det där draget, som hon verkligen inte var ensam om bland alla läkare jag träffat, kommer jag aldrig förstå mig på. Att det bara är läkaren som får ha pluggat psykologi.

Jag fick Lergigan utskrivet och fnissade nästan till eftersom jag redan använder det. Jag har fått det langat till mig i runt ett halvår. (I all välmening utan att någon tjänar pengar på det. Lergigan är ett av de två lugnande medel jag känner till som inte är narkotikaklassade.)

Ditt nej kan lika gärna vara ett ja

Psykologen envisas med teorier om sexuella övergrepp.

- Vad är det som ni gick igenom, kan det ha varit en sån händelse?
Jag stirrade på henne.

- Nej!

- Så nu vet ju jag egentligen inte. Ditt nej... det kan lika gärna vara ett ja. Men det är ju ur min synvinkel.

- Jag är arg på dig nu.
- Varför det?
- För jag vill inte vara här.
- Så du tycker inte att du behöver hjälp?
- Nej
- Men då behöver du ju hjälp, om du inte fattar varför vi är här.
- Jamen tack så mycket.
- Ja säg då, säg då varför vi är här!
- Tyst.
- Vet du det eller? Säg då! Varför tror du vi är här?
- Håll käften!