Getingboet

- Om du städar ute på balkongen får du inte slänga getingboet, jag ska ta in det sen!
- Japp, spara getingbo.

Inte tillstymmelse till förvåning.
Vi är roliga.

Jag har en hylla i mitt vitrinskåp tillägnad naturvetenskapen. Men precis innan jag somnade, då när man tänker som allra bäst, kom jag på tanken att sätta upp det i taket.
Man får göra sånt när man är vuxen, bor själv och redan räknas som lite underlig.
Det vore intressant att se om man någonsin kommer ifrån sina försvarsinstinkter när man ser ett getingbo. Jag kan behöva plötsliga inslag av fight or flight i dimman. Bli skrämd ibland så jag vaknar till.

Att ta ner det där getingboet är något jag sett fram emot så länge att jag inte vill göra det. Jag vill fortsätta att se fram emot det. Det sitter så stabilt att det inte bara går att rycka ner lite snabbt, jag kommer behöva använda en kniv. Det kommer bli fantastiskt.

Naturligt hög

Börjar med dissociation och slutar i ett harmoniskt medflytande. Fullkomligt lugn och överlycklig men trögtänkt och fumlig. Tyvärr ovanligt. Kräver en hysterisk situation som inte går att fly ifrån.

Förra julen i pjäsform, lite sådär ungefär:

Alla springer runt och håller på med matlagning. Jag gjorde sallad men ville plötsligt skrika rakt ut. Satte mig ner ett tag och bara tittade.

- Vad ler du åt?

- Nej jag bara *fniss*...

- Va?

- *Mycket fniss*

- Åh shit, nu har hon fått någon sån där psykgrej.

- Ja, jag ser det!

- Jag ska bala... bara. Hihi.

- Vad fan, haha!

- Ja, vad är det som har hänt nu? Du blir ju sån där ibland!

- Hihi, jag vet!

Mamma skrattar och skakar på huvudet.

- Nädeliksom... haha, vänta, jag måste koncentrera mig. Tääänk... eller vänta, sa jag det högt nu?

- Vad?

- Nej, man behöver ju inte tänka och prata.. på att tänka. Öööh... Du vet? TÄNKA HÖGT.. Gud, jag har inga hjärnceller kvar.

Min familj blir tysta ett tag för att jag skrek till, men rycks tillbaka in i ett muntert humör när jag blir fnissig igen.

- Hur kan det bli sådär egentligen?

Jag tar ett djupt andetag.

- Jag tror att kroppen börjar utsöndra eget morfin eller liknande när jag blir för stressad. Det är som att jag blir hög nästan efter en viss gräns.

- Ja, det ser ut så. Vad häftigt egentligen.

- Hihihi, jaaa!

- Vill du fortsätta med salladen eller ska jag göra den?

- Nääää, jag fixardet. Hihihihi.

- Skär dig inte i fingrarna nu då bara.

Sunkigheten

Jag har slutat snusa och börjat röka, vilket helt osökt får mig att tänka på den där gången då jag slutade röka och började snusa. Fördelen med cigaretter är att jag kan släppa min tandköttshypokondri, och få trevliga flashbacks till nudelknastrande studentlägenheter.
Nackdelen kommer att bli KOLhypokondri. Den har inte kommit än.

För att fortsätta i ett sunkigt spår har teorierna om mal-infestationens ursprung landat i sängen. Min moder tvingade mig att låta henne köpa en ny säng åt mig. Jag försöker upprätthålla en känsla av vuxendom, men det har varit omöjligt på socialbidrag. För den närmsta månaden har jag 59 kr att köpa knäckebröd för, och då har man inte lyxen att bry sig om att det är troligt att man sover på hemmet till hundratals insektsbebisar.
Jag har blivit så bra på att fånga malar att jag kan ta dem med handen i luften.

När jag provade en säng som är mycket mjukare än vad jag är van vid sa expediten att min ryggrad inte krokade sig när jag låg på sidan längre. Min teori om varför jag gärna sover på ännu hårdare underlag än min hårda säng om jag har svårt att sova, är att det inte finns så många ställningar som fungerar. När man väl hittat en är det bäst att ligga still. Kommer jag oftare eller mindre ofta ha lust att sova på golvet när jag äger en mjuk säng?

Vuxna människor i träd

Ibland får jag en våldsam lust att klättra i träd, men som vuxen känner jag mig hindrad att följa många av mina impulser. En 27-åring i ett träd ser galet ut. En 6-åring i ett träd är naturligt. Jag är avundsjuk på alla barn.
Dagar då jag är glad får jag i regel alltid någon impuls om jag är ute och promenerar som jag känner mig tvingad att kväva.
Vuxen spontanitet är att hälsa på någon utan förvarning och fråga om man får komma in på en kopp kaffe. Barnslig spontanitet är att börja gå längs mönster på vägen eller att se en fin sten och plocka upp den. Jag får oftare lust att plocka sten än att hälsa på någon.

Kanske vill de flesta egentligen fortfarande klättra i träd. Och om vi skulle bestämma oss för att det är okej att vuxna också klättrar i träd, skulle alla plötsligt sitta där uppe, lättade och glada.

Tripos och ritbord

Jag är inte så våldsamt rik nu då eftersom jag varken har csn, lön eller bidrag. Ingenting med andra ord. Min vanliga reaktion i sådana situationer är att genast börja bränna pengar för att springa den ekonomiska krisen till mötes istället för att vänta på den. Man kan ju inte tackla en fiende på avstånd. Det är ett Filifjonkan-resonemang.
"Nu går allting på tok. Äntligen. Nu behöver jag inte vänta längre." (ur "Det osynliga barnet" av Tove Jansson)
Planerar att köpa en iphone 4 på avbetalning bland annat.

Det går att köpa triopsägg och föda upp djur från dinosaurietiden hemma. Klart jag vill göra det då också. Istället för att välja paketet med tillhörande plastakvarium köpte jag ett riktigt. Många projekt i ett, perfekt. Aquascaping, fiskuppfödning, lyckas kombinera vatten med elektricitet, få fram tillfredställande akvarieljud.

http://www.coolstuff.se/Triops

Jag märkte att ljudet förändrades beroende på hur man riktar syretillförseln. Det kan vara antingen brusande, surrande eller porlande. Jag föredrar att diskanten i porlandet överröstar surrandet så mycket som möjligt.
När jag mixtrade med där blev det plötsligt baksug och vattnet började rinna ut ur lufttuben längs med elkabeln till filtret. Från akvariet till eluttaget. Spännande!

Motstod en impuls att fånga in en nattfjäril att ha fängslad i någon sorts terrarium för insekter. Jag vill att min lägenhet ska vara ett eget ekosystem... Mitt dagdrömmande drar alltid iväg på det där sättet.

All slags ommöblering är obehagligt, trots att det samtidigt är roligt. Det är regel att jag måste få panikattacker av en eller annan anledning när jag ska sova, så i natt valde jag att få panik över det här.
Det står ju ett akvarium här inne, alltså kan det inte vara min lägenhet. Och jag är ingen akvariemänniska, alltså kan jag inte vara mig själv. Typiska overklighetskänslor man kan få när paniken förstör det logiska tänkandet.
Hyperventilerade omlott med att jag dagdrömde mysigt om hur jag ska få till min nanovärld. Började fundera över hur det skulle se ut om fiskar hade luftakvarium med kaniner i. Somnade och drömde mardrömmar om att jag kissade på mig.

Kanske borde man vänta med fler, liknande chocker, men jag vill ha ett ritbord. En av de saker jag hann uppleva under min korta tid som konststudent är att ett ritbord får mig att vilja rita på ett sätt jag aldrig känt tidigare. Att arbeta i rätt vinkel gör otroligt mycket.

Försökte scanna några teckningar igår. Först när det finns en jpg-fil känner jag att processen nått sitt slut och jag kan börja på nya arbeten. Tyvärr fattar inte min skrivare att det inte gör något om färgpatronerna är slut när man bara ska scanna. "Du, jag har inget färgbläck!" säger den varje gång jag trycker på scan, och det är allt som händer.

Alla dessa projekt ger en illusion av att något viktigt är i görningen, och kan hjälpa till att motverka vad jag kallar arbetslöshetssyndromet. Det har en samling symptom som apati, tidsförvirring, stegvis försämrad självkänsla, dåliga matvanor som försämrar det psykiska tillståndet ytterligare. Onda cirklar. Ju längre tid det pågår, desto svårare blir det att ta sig tillbaka till ett yrke eller studier igen.

Jaja, nu ska jag skära till akvariebakgrunden med mattkniv.

Aliengris

Det är något i min hall!!!

Exempel på anteckningar

Vad antecknar jag när jag nu verkar ha så många påminnelser överallt? Är det viktigt, eller är det bara onödigt uppstressande?

Det mesta är sådant jag varit tvungen att skriva ner eller prata in på diktafon för att få det ur huvudet när jag försökt sova.
Går det för lång tid har jag ofta ingen aning om vad mina kryptiska meddelanden till mig själv betyder.

• •    liten myra på smörgåspapper
• •    passar cykelkorgen på sängen?
• •    ram likt elvistavla till plastko
• •    måla vulkanansikte
• •    sy ögat
• •    försök ta bort 00:00-ringtiden på klockan
• •    Jag är inte ett hot
• •    fäst ko i spår i kartong
• •    filmen med en morbid städfirma
• •    feldiagnostiserad asperger. hur stor är chansen/risken att min bip-diagnos försvinner?
• •    stjärna vid dator?
• •    matkasse, kugghjul
• •    tapet, kolla mer bland smågrejerna
• •    rött hus på utsidan
• •    "elins hår snus!"
• •    prioritering av lösningar vid akutfall
• •    cd-sort.xls
• •    bajs > hemsida
• •    limma ihop metallbiten
• •    godispärlor längs taket på 70tals-titthyllan
• •    vara svarsam
• •    plocka fram saker som åkt ner i glipan mellan väggen och sängen
• •    skriv om informationsöverflöd på nervrace och ha med de här anteckningarna
• •    rita av bönsyrsan
• •    toabild
• •    "anyone there?   nej Snabbclint      nej dracula         nej cool scheeslin  nej"
• •    måla grått
• •    måfå-måla en kub
• •    "Action s 9, 12, 22 En sida + först"
• •    life-destroying myths rule the human race
• •    En sida + lagret runt
• •    studera armar/kropp
• •    Tetrahedra - grekiska bkstvr 6 planeter

Jag gjorde en punktlista av en punktlista, då blir det dubbelpunkter. Jag tyckte det var fint.

Döda sniglar

"Man kan inte ha roligt alltid."
Hatcitat.

Jag har börjat undra om jag skulle kunna utveckla en fobi mot mördar- och skogssniglar. En äldre kvinna berättade en gång för mig att hon trodde att ursprunget till hennes gnagarfobi var att det ofta brukade följa med råttor upp på hinken i en brunn hennes familj hade när hon var barn. Överraskningsmoment. Jag har också hört ordet "krylla" uttalas med äckel när det gäller vissa djur. Jag skulle vilja säga att både momentet krylla och överraskning finns med när det gäller min upplevelse av sniglar just nu.
Jag stirrar väldigt mycket ner i marken när jag går, och jag har en buddhistisk idé om att jag inte vill döda djur i onödan. Att ta sig fram vissa fuktiga dagar är som att befinna sig i ett tv-spel som går ut på att undvika hinder i vägen för ens rymdskepp eller racerbil.

Sniglars brist på självbevarelsedrift skrämmer mig, det här gäller mest sniglar med skal, de mindre. Att de kryper upp på väggar och torkar ihjäl där. Jag har aldrig sett någon mördar/skogssnigel dö på det viset, men i natt när jag kom hem såg jag att en stor svart tagit sig in i trapphuset och satt därinne högt uppe på dörren till proppskåpsrummet. Jag började med en rysning tänka på invasioner, och på den här snigelns framtida död. Att behöva se den död där några dagar senare. Död genom dumhet.

Julsnigeln och de långsamma åren

Mamma skickar mms från släktmiddagen jag inte är på:

Firade jul med klapparna instoppade i skalet efter en TV, helig antimedia. Förra året målade jag en snigelkruka röd. Den blev så röd att den bara påminde om julen, och blev därmed julsnigeln. Den trygga julsnigeln stod iår ovanpå den tomma TV:n och vaktade gåvorna, med vilka den önskade mig och min flickvän ett långsamt, rofyllt 2009.
Jag har nu bundit mig till snigelns kontrakt om att snigla mig igenom tillvaron, i den snigeltakt för vilket jag är ämnad.

Den mekaniska elefanten

Mamma sms:ade och frågade om jag ville med och handla mat. Jag svarade "nej tack, jag ska snart till Göteborg". Det var en ovanlig slags replik för mig, jag kände mig stolt.

Stationer och tågbyten kändes väldigt bekant, men på ett diffust sätt. Som något ur en återkommande dröm. Jag var inte rädd, men jag var storögd. När vi klev av på kvällen vred jag huvudet åt alla håll som gick och hade ingen del av hjärnan ledig till att svara på saker Martin sa.
Wooosch, så här kan det se ut i andra delar av världen! Ett ansikte här, en skylt där, en spårvagn som plötsligt dyker upp, en byggarbetsställning att inte gå in i, sällskap av människor som klyvs på olika sätt när de går genom varandra.

Den första natten var vild, jag kräktes bland annat (eller "jag kräktes bland andra"). Kvällen därefter var vi på en middagsbjudning bland socionomer och småbarnsföräldrar. I slutändan jämnar det sig kanske ut sig till en helt vanlig helg, sa jag.

Lördag morgon vaknade jag av att Martin drog ett akustiskt ackord på knä bredvid min plats i en bäddsoffa. Han började på en vacker ballad, men ville inte låta sin röst höras utan reverb-effekter. Vår värd tryckte istället igång en mekanisk elefant som höjde snabeln och gav ifrån sig melankoliska tut.
Till frukosten berättade han att krokodiljägaren är död. Att han tillslut förlorat en match mot en stingrocka.
Värden: Det är ju synd när någon dör, men det är inte schysst att stressa upp djur som han gjorde.
I: Jag blev också stressad av honom.
M: Ja, han stressade upp många slags djur.
Värden: Efter att han blivit dödad började man hitta massa döda rockor längs med stränderna. Hans fans försökte hämnas på det viset.

Spökstaden och explosionen

L o r i N i x (.net) J u n k y a r d

Igår besökte jag en bakvänd spökstad. Ett bostadsområde som är öde inte för att det är övergett, utan för att det inte varit bebott än. De håller på att bygga mitt ute i skogen, och fast träden är nerhuggna känner man den. Det finns inga asfalterade vägar dit, och inga vägar man ser på avstånd. Man hör ett tyst muller bakom en kulle som sträcker sig som en hel vägg längs med vägen till Nässjö/Eksjö. Utanför den uppgrävda marken står små bebisgranar i mossiga gyttjepölar.
Jag var där med AC och hennes schäfer. Det var tomt förutom på en visslande kvinna i en miniherrgård utan fönster och dörrar, och jag blev lite mysigt andäktig. AC hjälpte mig utreda begreppet burspråk, och jag entusiasmerade över de nya, lättviktiga byggklossarna de bygger husskelett med på nolltid numera.
Vi hittade ett fint, gult skämselröret. Ett skämselrör är ett rör man skäms för att bära på eftersom man snott det på en byggarbetsplats för att ta hem till sitt marsvin. AC skämdes förstås inte, hon hånade nojan jag fick och bar röret åt mig fram till det att Sessan fick syn på en svart katt.

Sen var det detta med den exploderande cykeln. När vi var på väg för att handla konstaterade vi båda två att respektives hjul behövde pumpas. Till min förvirring satte AC efter det ordbytet iväg mot Statoil.
"Ska hon be om att få låna en pump från butiken?" undrade jag i mitt stilla lantissinne. Det fanns ju aldrig några mackar där jag cyklade under min uppväxt, och jag hade aldrig använt mig av vare sig deras luft eller vatten. Nu har jag det så det räcker för ett tag.
Jag noterade slött att det var högtrycksluft det handlade om, och tryckte luftslangen mot .. ehm.. munstycket på däcket i vad jag tyckte var en kort stund. Och jag hann säga "Ööh" när jag såg sprickorna växa i gummit, sen small det.
Det var som ett knytnävsslag av luft i högerögat och örat på samma sida svarade genast med ett högt tjut.
"Men... oj" pep AC.
"Aaj"
"Ojoj"
"Aj aah"
Tårarna sprutade ur mitt öga, och AC började svamla för fullt.
"Jag tänkte precis säga.. 'ta det försiktigt'.. jag tänkte.. och så bara BOOM! Jag skulle precis... BOOM, haha. Du sa ju att du aldrig gjort det innan, och jag tänkte precis säga att.. men nej, BOOM! Vad dumt, oj..."
Det var som om hjulet blåst bort mer än bara sig själv. Våra öron fortsatte ringa, och vi var plötsligt oförmögna att hålla koncentrationen uppe för flytande samtal och beslutsfattande. Vi visste inte vart vi var på väg, vart cykeln skulle ta vägen och vad den andra nyss sagt.
Men vi kom dit vi skulle, och kompromissade med cykeln genom att dumpa den halvvägs.

Jag köpte godis, och även bättre slags mat. Som plåster på ögat blev jag betjänad av en av mina två favoritkassörskor. Jag log brett tills jag lade märke till hennes cutter-mode, tummar instuckna genom fransiga hål i ärmsluten. Efter det log jag på ett sorgset sätt. Kanske skär hon sig inte, men varför klipper man annars hål på ärmarna?
Jag vajade sakta min matpåse fram och tillbaka, som ett otåligt barn i trans, i väntan på AC. Tankarna hade seglat vidare till Heather Grahams roll i Twin peaks, och därifrån till någon annan. En tyngd lade sig till ro för några timmar framöver.

Quake-jul

Jag vet inte vad det är för kontaktproblem jag och min syster har ibland, hon vet inte heller. Kanske är det så när vi sammandrabbar att vi drar på allt vi har med det surrealistiska draget i personligheten som vi har gemensamt. Att jag är en sån som behöver säga va ofta förenklar ingenting. Värst är det alltid när jag ska prata med människor i telefon, träffar man dem i verkligheten kan man läsa lite på läpparna när man märker att hörselcentrum börjar släpa efter.
AC räddade mig från min akuta vrålhunger en dag och tog med mig till en pizzeria. När jag var i beställartagen och redan sagt "va" en gång ställde jag mig och stirrade lite underligt i luften, i väntan på att min hjärna skulle bearbeta informationen så att jag slapp säga va en gång till.
Min blick var såpass ångestfylld att det fick AC att reagera med att tro att jag höll på att få en panikattack.
- Nej, vad-är-det-nu!? Mår du inte bra!!
Eftersom pizzabagaren stod bredvid kunde jag ju inte svara att jag bara funderade på vad han kunde tänkas ha sagt. Jag fortsatte alltså stirra och istället undra vad jag skulle svara medan AC kröp ur skinnet. Efter ett tag insåg jag att pizzabagaren sagt: "En vegetarisk barnpizza?"
Oftast hör jag alltså vad någon har sagt, bara att det tar tid för informationen att gå från öronen till hjärnan.

Men nu var det ju det här med julen och alltihop. Jag sögs fast i Quake på kvällen-natten den 23-24:e, räddade mänskligheten och åkte sedan hem till mina föräldrar och lade mig för att vakna upp till en dag utan utrymme för powernaps.

Min pappa jobbar på SAPA, det är det många häromkring som gör. Han hade beställt en styck termometerpistol till jobbet men fick två, och han bestämde sig för att behålla båda eftersom chansen att kunna låna hem en då ökade. Man siktar alltså med laserstråle på valt objekt och läser av temperaturen på en display. Pappa: Din arm är ju en grad varmare än min och alla andras! Mamma: Det kanske är för att jag springer runt så mycket, ni står ju stilla.

Jag hade lagt märkte till det speedade i min mors andning och tal vid den gemensamma julfrukosten, och bestämde mig för att försöka bota det lite genom att assistera. Vi sprang, sprang i cirklar i köket. Jag försökte lugna mig med öl men fick mest bara allergiska flammigheter i ansiktet. Framåt eftermiddagen försökte jag somna sittandes i en fåtölj till det ojämna sorlet av mina släktingars röster, hopplöst. Det bästa var de två cavalier king charles spanielsarna, och tomtedräkten som gick att blåsa upp med akutsnöre som om det vore en gummilivbåt.
Nu är det jag och min moi igen. Det där är en bild som en nördvän gjorde. Det är Moije som gameboy-spelfigur. - Ser Moije ut såhär? frågade han på msn och länkade till bilden. - Ja! skrek jag, fast i text. Vad är det för sorts bildminne killen har egentligen?

Smakcirkeln

"Erozja" - Jacek Yerka

Varit på bibliotek i egenskap av Någonting (inte praktikant och inte anställd), och jag har något intressant (?) att säga om böcker.
Texten på ryggarna av böcker tryckta i Sverige är vridna så att man får luta huvudet åt höger, men med böcker från Tyskland är det tvärtom. Och ska man leta i en bokhylla med franska böcker får man nicka med huvudet fram och tillbaka, för de har tydligen inte bestämt någon standard där.
Hur kan ett sånt ickesystem överleva i effektivitetens tidsålder?

När jag kom utanför gymnasiets dörrar spottade jag som vanligt ut snusen jag haft liggandes, långt borta hos visdomständerna, i närmsta papperskorg. Upplevde något oväntat: en stark förnimmelse av jordgubbskräm lade sig i munnen, trots att det var månader sedan jag senast åt jordgubbskräm.

Jag började tänka på de synexperiment som finns där man stirrar på en bild länge, och sen stirrar på en vit yta och där samma bild uppkommer, men i färger som är motsatserna till originalets.
Kan samma sak ske med smaker? Snus och jordgubbskräm är ganska motsatta av sig.

För att undersöka saken vidare har jag gjort en smakcirkel.

Vad kan man då komma fram till genom att titta på den här bilden? Jo. Jordgubbskräm är högst upp och snus är åtminstone nästan längst ner. Om man jämför med grönmögelost tycker jag ändå att snus är mer salt, och osten mer besk. Därför anser jag att min teori är fullkomligt korrekt och världsomvälvande. Teorin om att man på något sätt kan uppleva motsatssmaker, efter att ha sugit på något (exempel vis en snus) under en längre tid.

Nej, nu får jag sluta tänka vidare på allting som går att associera till något annat, så att jag kan koncentrera mig på att titta på That 70's show.
Jag måste bara citera något ur serien, som är förbluffande likt ett händelseförlopp från en halv månad tillbaka, ur mitt eget liv.

Eric: Okay, now what would Hyde want? Something... stolen.
Donna: Stolen's good. But do you know what's better? ... Stolen and dirty! So what's a good gift for Hyde that's stolen and dirty?
Kelso: Someone elses pig! No.. no wait! I got it, I got it! A street sign! We'll steel it, so it will be stolen. And it's dirty, so it will be dirty.

Ett par plåtpilar fick jag. Men de är inte smutsiga längre. Jag tvättade dem innan jag hängde upp dem på väggarna.



Jag känner att jag har sug efter något knarkigt, men jag känner inte vad. Det kan vara nikotin, socker, koffein eller alkohol. Minst troligt är nikotin, eftersom det tillförs i ett konstant flöde. Det känns inte som socker heller.. Jag får alltså vänta spänt på kaffebryggarens arbete och hoppas på det bästa.

Raggarbarn

Jag hade ett samtal med två lokala småpojkar genom ventilen till tvättstugan.
- Är du svensk?
- Ja.
- Gillar du Ultima Thule?
(Hjälp, rasistbarn, tänker jag)
- Nej.
- Gillar du Eddie Meduza?
(Aha, det är bara raggarbarn.)
- Nej.
- Vad gillar du då?
- Öööh.... Björk.
- Va?
- Björk, det är en tjej från Island.

De försvinner från fönstret och jag hör att de smyger in och mot mig. "Freeze" skriker en och siktar på mig med en sax.
- Är du lebb?
- Vadå, ser jag ut att vara det?
- Nej, jag bara frågar.
- Känner du någon bög?
- Inte vad jag vet.
- Du är bög, säger den ena killen till den andra.
- Nää!

När vi gått ut och jag är på väg hem ropar de:
- Har du legat naken med någon?
- Vilken fråga, det säger jag inte! skriker jag tillbaka och rundar hörnet till mitt hus.
Jag ser mig om, för att kolla om de följer efter mig.
Det gör de inte.
Utandning.

Moi marsu!

För jag har en finsk mailkompis sedan -99. Jämnårig, sympatisk tjej som samlar på piercingar och husdjur. Alltså ville hon vet mer om mitt nya husdjur, marsvinet Moije. Jag skickade bilder i ett separat mail med titeln "moije".
Men vänta, något slår nu, mig kände jag då... moi är hej på finska. Så jag ändrade titeln till "moi(je)".

Mamma och jag var på storhandling några dagar senare. Jag berättade om denna fantastiska ordlek och hon skrattade artigt.

Jag hittar tyvärr inget bra finskt avskedsord som kan låta som namnet på det andra marsvinet jag kanske köper. Men om det heter marsvin på finska (marsu) kan jag säga "moi marsu" när jag kommer hem, och samtidigt heja på och tilltala båda.

Det kan vara lika bra att tömma ämnet så gott jag kan här på en gång, jag känner att det är risk för tjatighet.

Marsvin:

Den vilda sortens marsvin bor i Sydamerika och äts friskt av den mänskliga befolkningen. De är ena små hjälplösa stackare med flykten som enda räddning, därför bits inte heller tamdjur sägs det. De är mer fokuserade på att vara stirriga, och reagera på hastiga rörelser.
Mitt marsvin bits i alla möjliga situationer och på flera olika sätt, både när han är rädd och energisk på ett glatt, busig sätt.

Marsvin är superhjältar för att:
1) Ibland springer de så snabbt att det ser ut som när Superman i Smallville-serien springer.
2) De ser 10 st fler bilder per sekund än människor, vilket innebär att TV:n för dem visar stillbilder efter varandra.
3) De kan göra helt sjuka hopp rakt upp i luften från stillastående utgångsläge. Som Max Guevara i Dark Angel.. mmm... Jessica Alba..

Antihjälteinformation:
De sysslar också med en sorts idisslande anpassat för enmagsdjur - de äter sitt eget bajs.

Jamen okej, jag förklarar marsvinsämnet avslutat.

Protokollkast

Ha! Sitter här och formulerar protokoll. När jag tittade tillbaka löd slutet av en paragraf:
"vid detta illfälle"
Jag beslöt mig för att illfälle kan vara ett trevligt ord för "illa valt tillfälle".

Inget förhöjer pricksäkerheten mer än stoltheten efter avslutat arbete?
Jag knycklade ihop protokollkladden, kastade den med vänster hand i riktning mot papperskorgen för brännbart avfall.
Tussen landade på bordet, men fortsatte glida och hade tillräcklig fart för att övervinna avståndet som sedan kom mellan bordskanten och papperskorgen.

Ursäkta, jag måste bara lägga in en bild jag tog här från datorstolen:

Tillfällig filatelist

Jag har sorterat frimärken de tre senaste veckorna, om någon undrar. Ganska snart insåg jag att jag behövde lära mig saker om frimärken för att kunna sälja dem. Bibliotekschefen hittade en bok åt mig, som jag demonstrativt suckande började bläddra i.
"Men det är ju så trååkigt!" gnällde jag.

Några dagar senare uppfinner jag filatelistiska segerrop när en 11 år gammal trött fråga besvaras. Magyar posta är Ungerns postservice!
Nya frågor uppstår, som vad i helsike är Shqiperia för land (Albanien visar det sig) och vad ska allt som står på olika sorters kyrilliska betyda.
Detektivarbetet har efterhand visat sig vara en riktig mysrysare.


Några timmar senare:

I somras skulle jag börja med slips. Jag köpte 4 stycken under loppet av en vecka, varav ingen blivit använd. För att kompensera detta misslyckande med något har jag köpt en hatt.

Första dagen jag kom in på biblioteket med hatten, kände jag mig på något vis så skyldig att förklara mig. Så fort jag kommit inom hörhåll erkände jag det för min chef.
- Jag har börjat med hatt!
- Ja, jag ser det.

Jag läser en bok om översättningsarbete nu. Första kapitlet gav mig framtidsvisioner, andra kapitlet gjorde mig nedslagen. Det handlade om det här med research. Man kan behöva hitta människor att intervjua för att sätta sig in i specialområden, och jag känner för det mesta stark motvilja, vid tanken på kontakt med främmande människor.

Ska ändå göra ett test. Idén är att jag väljer en engelsk bok som finns översatt till svenska, översätter en bit, och sedan jämför med den redan gjorda översättningen. Beroende på hur jag tycker att min version är jämfört med den andra, kommer jag sedan förklara experimentet som antingen ett slöseri med tid eller som ett hopp om kompetens.

Inflammerat

Jag har slagit personligt rekord i tandköttsinflammation. Det kanske blir så om man snusar dygnet runt och det alltid finns små sår som väntar på att bli angripna.
Jag hittade en Vicks och blev överlycklig över hur eukalyptus bedövar tandköttet. Om jag snusar Vicks samtidigt som snus försvinner ontet så att jag kan ha koncentration över till annat.

Människor som är beroende av något blir lätt blir desperata, och får idiotiska idéer när något hotar tillförseln av gift. Särskilt om det är någon av min personlighetstyp.

När jag var rökare gjorde jag ritningar ett tag på en fläkt jag ville uppfinna så att man kunde röka inomhus. Hur jag än tänkte blev det en stor och klumpig sak som ändå släppte ut rök åt sidorna. För att få det helt rökfritt borde man ha en slags hjälm, ha hela huvudet omringat av fläkt. Svaret blir då en sån där frisörfönmojäng med sug istället för blås, och vem vill sitta och röka i en sådan?

Djurokakuro

Oväntade hästar

"Nu är jag nyttig" tänkte jag när jag gick ner mot brevlådan. Naiva förhoppningar om brev, jag får ju inte ens räkningar nuförtiden. Jag öppnade brevlådan, men distraherades av ett ljud. Steg. Jag tittade upp. En häst joggade mot mig. Jag släppte ner locket på brevlådan och gick fram till den. Ännu en häst dök upp. Jag klappade den första hästen, som var mest social.

Det var inte så tråkigt egentligen, att klappa en häst. Jag fick nästan lust att rida. Jag gick på ridskola i två år, för alla tjejer i min klass pratade om hästar, och då tänkte jag att det måste vara något speciellt med att rida. Så jag provade jag med. Och det kunde vara kul ibland, faktiskt. Inte så man ville viga sitt liv åt det, men svindeln man fick av att sitta däruppe var intressant, som att se på skräckfilm.

Hästen jag klappade började äta på min tröja, den var svart. Jag har bara svarta kläder på mig idag. När jag varit på väg ner till brevlådan tänkte jag att människor som klär sig helt i svart är av den typen som inte sportar, att det är en fördom man kan ha. Liksom man kan ha fördomen att alla som klär sig helt i orange måste vara släkt med en estetlärare jag hade under min korta gymnasietid.

... Jag kan inte släppa det här med hästar. Det var en så oväntad grej. Det var lite oväntat att det kom hästar där, men mest oväntat att jag klappade dem.

Kopplar kasettbandspelare till ljudkortet och spelar över cd-skivor på band den vägen. Uråldrigt, jag vet, men jag har bara en kasettfreestyle att lyssna på när jag kör bil. Vill inte gärna åka 16 mil på en helg, som jag ofta gör, i en tyst bil. Och jag kan inte spela panflöjt medan jag kör, så lätt. Jag har en sån, fast det är egentligen en variant av panflöjt som heter något annat. Jag kan inte spela på den när jag inte kör heller, min andningsteknik är usel och min lungkapacitet likaså. Jag orkar högst 5 toner, sen måste jag gå ut på balkongen och hålla huvudet uppochner.

Jag lyssnar på flamenco. Det är en bra slags musik. Det är den slags musik jag har lättast att börja dansa spontant till.

Ordlista: Spöksång, spövind

Spöksång Man spelar in när man sjunger och gör om ljudet så att det låter som en omänsklig varelse. Varelsen är död och sjunger i en kyrka där det spelas orgelmusik.
Spövind Efter "spöregn". När det blåser så mycket att fönster som inte varit öppna på väldigt länge eftersom de saknar handtag blåser upp, och en liten gren blåser ner och träffar vindrutan när jag kör

Min syster sa att hon fått 19/19 på ett matteprov och att hennes pojkvän (som går i samma klass) då kände sig dålig på matte i jämförelse. Jag kom då med förslaget att hon kan berätta för honom att jag fick noll på ett matteprov i högstadiet.
- Hur fan lyckades du med det egentligen. Nej, jag måste illustrera.
Och så tog hon ett papper från skrivaren och skrev det här: