Ett ironiskt "tack" till ingen

Du menar att jag är kapabel till detta? Men får aldrig stanna i det.
... Okej

Är det såhär andra är för det mesta eller är det en myt?
Det är ju helt sjukt.
Världen är nästan vacker.

Jag gör saker för att jag vill göra dem,
och mår inte dåligt för att det krävs att jag är vaken när jag gör det.
Att aktivera mig får mig snarare att må bättre.
Sinnessjukt.

Vad är egentligen originalmentaliteten, vad är standard?
Är det här jag när jag är frisk, eller är jag för frisk eller är jag fortfarande för sjuk?

Jag försöker jämföra mig med andra människor och tycker att de verkar bete sig likadant.
De... ja, de gör saker, från morgon till kväll.
De får ju inte direkt panikattacker eller aggressiva utbrott av att behöva vara igång så länge.
Många har till och med heltidsjobb men mår bra... eller okej så långt vågar jag inte gå, de verkar okej ändå.

Vad som gör mig så vansinnig är att det inte finns någon att vara arg på.
Det enda jag kan vara arg på är mitt eget huvud, men det är inte jag, det är en sjukdom.
Det är en sjukdom i min hjärna - den inälva som gör just mig till mig...
Så om min hjärna är jag, och sjukdomen är en del av min hjärna... Ni förstår.
Det leder ingen vart.

Jag vägrar vara arg på mig själv, jag är klar med det.
Jag är klar med hela den där existentiella ramsan.
Jag blir bara aldrig klar med ilskan i sig.

Lättdistraherad med bristande arbetsminne

Ska spika upp en tavla på väggen, ligger den på skrivbordet?
Där ligger ju i alla fall en linjal som jag kan behöva snart.
Men är inte linjalen i det andra rummet bättre?
Jag går nog på toa innan jag hämtar linjalen.

Toan behöver rengöras, var är rengöringsmedlet?
Letar i städskåpet.
Skriver ett sms till mamma och frågar om hon ställt den någon särskild stans.
Går tillbaka till in i rummet där jag skulle spika upp en tavla.
Visst ja! Linjalen.
Går tillbaka in i andra rummet.
Står och tittar ett tag, vad var det nu...
Jag borde nog rengöra min whiteboard.
Letar samtidigt i skåpet efter toarengöringsmedel.
Det var inte där, där har jag redan letat.
Ställer rengöringsmedlet till whiteboarden vid datorn.
Jag höll på att skriva en text på datorn, så jag fortsätter med det.
Ser en linjal. Aha!

Jag vet inte var linjalen ligger nu längre.
Men jag hittade i alla fall hammaren och spikade upp tavlor.

"There is nothing left for us to do but to try to live ordinary decent lives."

Tryckte på paus och stirrade ut i rymden ett tag.
Sög åt mig obehaget.

De ringde hysteriskt på dörren när jag låg och sov, hade varit oroliga.
Jag öppnade, igen bakfull och risig, men helt okej.
Det där kom ingenstans ifrån. Jag förstår inte vad som fick dem att vara oroliga just då av alla möjliga tidpunkter.
Kanske bara att det var söndag, och det är då jag brukar se ut sådär. Men det är ju bara ytan.

14/10

Det skulle vara humoristiskt från och med nu.
Jag hade tänkt skratta mer än vanligt.
Mina mardrömmar är åtminstone fina.
Det värsta som hände i natt var att mjölken var slut, och i verkligheten var den inte det.

11/10

Somnade med en intensiv önskan om att ha en bakgrundsbild på en skäggagam.
Njuter av den återkommande intensiteten i mina synintryck.
En vän gav mig hoppet om att en bit av en banan på marken skulle vara en död mus.
Tänkte att spänningen i huvudet nog var en stroke och fick hjärtklappning.

- Eftersom du aldrig byter gardiner kan det vara bra att ändå ta ner dem och skaka av dem ibland, det samlas jättemycket damm däruppe.
- Ja, det förstår jag ju. Men jag tänkte inte att det var meningen att man skulle bry sig om sånt.

- Inte ens ditt rengöringsmedel luktar gott!

Möjliga tecken på självdisciplin

Jag skulle kunna ha en bänkdiskmaskin, men har tänkt på det som ett fusk.
Disken har vuxit till något mycket mer än disk, den har blivit en metafor.
Den är en livskamp.
När all disk är ren vet jag att jag klarar av vad som helst.

Nu kan jag se framför mig hur möjligheten till ordentlig matlagning uppstår av ren disk, och hur denna återkommande uppgift kan ersätta disken.
Mat går till och med att nörda in sig på, bli lite inspirerad och stundvis glad av.
Jag hade tyckt att diskandet var roligare om det fanns så pass mycket information bakom det att man kunde läsa böcker om det. Utvecklas som diskare.
Eftersom man kan utvecklas som kock ser jag detta som en bättre typ av måste.

Man behöver ju inte envisas med att gå när man har cykel, och det gör jag verkligen inte. Vad är skillnaden? Att gå är lika svårt som att diska för mig.
Det är okej att underlätta vardagen för sig själv, man blir inte bortskämd eller lat av det... alltid.
Om man vill kan man hitta något annat skitjobbigt att göra som samtidigt känns mer meningsfullt...
Från och med nu kan det vara ett mål att jag ska börja träna när jag har slutat diska.

Getingboet

- Om du städar ute på balkongen får du inte slänga getingboet, jag ska ta in det sen!
- Japp, spara getingbo.

Inte tillstymmelse till förvåning.
Vi är roliga.

Jag har en hylla i mitt vitrinskåp tillägnad naturvetenskapen. Men precis innan jag somnade, då när man tänker som allra bäst, kom jag på tanken att sätta upp det i taket.
Man får göra sånt när man är vuxen, bor själv och redan räknas som lite underlig.
Det vore intressant att se om man någonsin kommer ifrån sina försvarsinstinkter när man ser ett getingbo. Jag kan behöva plötsliga inslag av fight or flight i dimman. Bli skrämd ibland så jag vaknar till.

Att ta ner det där getingboet är något jag sett fram emot så länge att jag inte vill göra det. Jag vill fortsätta att se fram emot det. Det sitter så stabilt att det inte bara går att rycka ner lite snabbt, jag kommer behöva använda en kniv. Det kommer bli fantastiskt.

Sumphålet

Det ringde på dörren.
Det är lugnt, jag måste gå upp.
Ingen som inte känner mig ordentligt vågar ringa på dörren på det sättet.

Jag var bakfull, halvt finklädd halvt fulklädd med smink på fel ställen.
Min mor hade fått nog.

- Jag vill inte att mitt barn ska bo i ett sumphål.

Det är väl inte ett riktigt ord?

- Nej, det är klart.

3,5 månader av depression påverkar en lägenhet.
Hon har städat här i sammanlagt 10 timmar och kommer tillbaka någon gång nästa vecka igen.

Vi gick in i köket och satte oss en stund. Jag behövde hämta min snusdosa.

- Jag har börjat snusa igen, men det sa jag ja.

- Nej!

Det hade jag visst bara drömt att jag sagt, kom jag på.
Hon såg oväntat förfärad ut. Ännu ett tecken på att jag tappat greppet?

- Men det är ju ändå nästan nyttigare än nikotintuggumin kanske, och billigare!

Hon andades ut igen. Lite resonemang bakom.

Jag var ju inte bara bakfull, mina ögon var dessutom svullna.
Förklarade mig. Förklarade samtidigt de senaste 4-5 månaderna.

De är tre. Du är den äldsta.
Du är den äldsta av de som fortfarande kan påverka mig så pass mycket.
Jag trodde jag dog av lycka när jag förstod att du känner likadant.
Jag dog av lycka över hur sorgligt det är.
Att du tycker det också.
Vi kunde ha haft det bättre.
Jag är så glad över att du har haft det lika dåligt som jag.

Jag antar att vi tog en taxi senare.
Jag låg lutad mot min väns huvud och tårarna rann nerför näsan.
Hade klämt in ett:
"Du tror att problemet här är att jag är feminist?" strax innan ett par poliser dök upp och förde ut en stökig individ därifrån.
Jag trodde att det var Sercuritas först.

Hon sa att det inte var mitt fel.

"Jag brukade tänka att jag var släktens svarta får."
"Jag med, om mig."
"Men det var inte vi, det var omvärlden."
"Jag vet."

Pessimistens visa

Jag har ångest. Det tål att sägas oräkneliga gånger.

Bakdäcket på min cykel är punkterat.
Kompostpåsen läckte.
Det är fruktflugor här.
Min kanin är uttråkad.

Min gycklare är i Stockholm.
Jag varken kan eller får städa hans bil.
Jag har ingen Jägermeister.
Jag har inga vindruvor.

Jag svettas när jag sover.
Jag har två dagars underkläder kvar
Jag får inte plats med mer på skrivbordet.
Jag tappade väckarklockan i golvet.

Datorspelet har börjat bli jobbigt svårt.
Jag fryser ofta om händer och fötter.
Det finns inga kanaler på min TV.
Jag har inte råd att köpa både en ny cykel och en ny dator.

Jag riskerar att snubbla över en nätverkskabel.
Jag har ingen micromat kvar.
Den där boken i förra inlägget var ju slut snart också.
Jag kan inte koncentrera mig när jag läser.

Jag har ångestfinnar.
Mina pupiller är för stora.
Mina ögonbryn har vuxit ihop.
Jag glömmer att betala räkningar.

Jag kan inte vattna blommorna och samtidigt vara säker på att jag inte spiller på viktiga papper.
Jag har känslor för andra som jag vill bli av med, både bra och dåliga.
Det är minst en halv kilometer till närmsta matbutik. Kanske lite mindre.
Om jag bara har kaffe och nikotin kommer jag inte gå dit.
Ska jag äta knäckebröd till middag eller!?

Jag vill ha en ny taklampa och en ny datormus.
Jag köpte en ny taklampa, men den hänger inte i taket.
Jag köpte en ny datormus också, men den är inte inkopplad.
Det finns varken juice eller juicen i konservburkar med ananasringar i kvar.
Det finns inga ananasringar heller i de saknade konservburkarna.

Jag får hjärtklappning av att ha kanske-planer för ikväll.
Mina närmsta vänner har flyttat till andra städer.
Jag klev in ett häftstift i foten en gång.
Jag slog i huvudet i en hylla för några veckor sedan.

Alla jag kan ligga och bara krama om är frånvarande.
Det är jobbigt att vara så populär att det finns flera av dem.
Det är jobbigt att ha ett sånt självförtroende i kombination med en så usel självkänsla.

Att bara ha en timme på sig att bestämma om man ska riskera att göra ett stort misstag.

Klagovisan live

Hemma från affären. Jag tappade en oöppnad ölburk på knölen man har på sidan om foten, under stortån.
Jag öppnade burken och ölen pöste över.
Hällde upp den i ett odiskat glas med juice i bottnen.
Gud vad jag saknar juice.
Nu är det bara att dricka och avvakta.

Mina jeans luktar lite av det där som kompostpåsen läckte ut.
Kaffesump och mögel.
Efter nästa kraftansamling ska jag plocka upp de jeans från golvet som luktar mest sköljmedel.
Eller kleta en klick sköljmedel på drabbat område på de jeans jag redan har.

Jag drog ett par tag med en rakhyvel mellan ögonbrynen.
Om jag använder deo blir den totala lukten från mig bra.
Mitt ansikte är rödflammigt pga allergisk reaktion på alkohol.
Ett halsband fastnade i mitt örhänge.
Det får väl hänga där ett tag.

Båda snusarna i min mun verkar ha kvar samma styrka.
Hur ska jag då veta vilken jag ska byta ut mot en ny?
En öl till, och snabbt den här gången!
Jag är förhållandevis skitsnygg nu.

Jag har läppstift på mig en gång vart tredje år.
Idag är dagen.
Jag ska ha det på mig så mycket att jag drar på ett nytt lager efter varje klunk.
Närmanden blir då lite mer tveksamma.
Du vill inte avslöja dig som kyssare av mig, och jag vill inte vilja kyssa dig.

Efter det här tredjedels glaset av öl nr 2 ska jag ta ett beslut.
Jag vet vad jag kommer ta för beslut.
Jag har ansträngt mig alldeles för mycket för att sitta hemma.
Varit utomhus redan till och med.

.... Okej? ... Okej.
Let's go

Och så motsatsen

En sammanfattning av vad jag sa kan låta ungefär såhär:
"Det är bra med mig sedan nyss då jag satt vaken hela natten, käkade morötter och fick insikter som kommer att förändra mitt liv."
Ändå blev jag förvånad när hon började gå igenom vad som kunde räknas som tecken på mani. Jag var ju inte orolig själv, och jag blir väldigt lätt orolig för det.

"Så du har inte sovit i natt?"

"Nej."

"Alls?"

"... Nej."

"Det är inte bra."

"Inte?... Jag menar, det är klart det inte är, men bara en natt oroar mig inte. Det är något jag är van vid händer då och då."

"Är du trött nu då?"

"Nej, jag är ju pigg förstås... och ändå trött på sätt och vis... men väldigt pigg."

"Så ska det inte vara. När sov du sist?"

"Det var väl.... ja, inte i natt då..."

Hon väntade, ville ha ett tydligt svar.

"Mm.. det... ah! Jo, jag gick ju upp vid elva då, efter förra natten, lydde väckarklockan för en gångs skull."

"Så det var över ett dygn sedan."

"Oj... ja, det var det ju."

Kunde hon sluta se så orolig ut?

"Men jag brukar inte börja oroa mig förrän jag varit vaken i två nätter."

"Nej, då ska man ju verkligen bli orolig!"

"Jaså? ... Jo, men det brukar jag ju bli."

"Har det blivit mer så på senaste, att du är vaken hela nätter?"

"Det vet jag inte... det är väl något som brukar hända ibland bara."

"Sedan när?"

"Sedan.. alltid."

"Kommer du gå och lägga dig nu efter att du kommit hem?"

"Antagligen inte."

"Man kan använda sömnen för att påverka hur man mår. Om du fortsätter sova för mycket fortsätter du att vara deppig, och om du är vaken om nätterna blir du gladare."

"Mhmm!!"

"Men det visst du ju redan."

"Ja, det var inte så jag menade [bli irriterad för att hon skulle sagt något uppenbart] men jag använder det på det sättet. Att välja att vara en hel natt påminner om hur det känns när jag bestämmer mig för att sitta och dricka Jägermeister för mig själv."

"Ja, båda kan ge ett rus."

"... Äter du?"

"Jag har varit väldigt sugen på morötter just ett tag, haha, vet inte vad det är, men det har blivit mest det."

"Kokta eller råa?"

Haha, vilken fråga.


Men det är lugnt. Att höja ssri:n satte igång humörsvängningar. De är bättre än det jämngråa, men jag låter mig inte fastna i något av tillstånden, särskilt inte det som går för mycket uppåt.

Ohyggligt klipsk

Man lider inte av tankeförmåga medan man sover, mer än av de där väldigt blandade sorters drömmarna man inte behöver tolka. En annan idé är att gå och lägga sig istället för att äta med teorin om att man inte känner hunger medan man sover.

Drömde att jag bredde smör på mackor.

När jag vaknade rev jag av en bit bröd från en limpa och åt som den var. Sen gick jag och lade mig igen för att slippa känna symtomen av restless legs, förkylning eller huvudvärk. Något av det skulle säkert dyka upp inom kort om jag inte hann före, och jag är mycket snabbare och smartare än min kropp.

Vad mer kan behövas än oxytocinet som sägs utsöndras av trycket från kedjetäcken? Det är kärlek det.

Verklighetsflykt

För jag tror att man med verklighet i just det ordet brukar avse vardagen som man borde se till fungerar, och känslor man egentligen har som man låtsas inte finns.
Bara beslutet att börja både röka och snusa igen var ett steg på rätt väg om det var just någon annanstans jag ville hamna. Bort från självdisciplinen som kan krävas för att styra upp saker. Varför inte i samma anda ge upp försöken att sova och äta på bra sätt? Gå enbart på spontanitet och drälla omkring i skräp, följa huvudvärk som ett tecken på hunger, och illamående som ett tecken på trötthet.

"Det här påminner om Nässjö", tänkte jag, och skrattade till eftersom det ju var Nässjö. Jag använder vanligtvis ortsnamnet som en benämning på en tidsepok då jag bodde runt 500 meter därifrån.
Ett par yngre nybekanta som umgås genom att sitta i närheten av varandra bredvid en varsin dator. Olika sorters burkar fyllda med fimpar.
Jag tar mig helst hem innan jag får en bild av någons vardag, ser återupprepningar. Ser på dem som om det vore att se mig själv utifrån.
Jag har också en vardag, hur ser den ut?
Jag insåg att jag är tillbaka i en livssituation utan krav, att jag har försatt mig där själv och att man kanske inte ens kan säga "tillbaka till" när jag aldrig lämnat det så mycket som jag hade önskat göra. Nässjö har inte flyttat ifrån mig.

Vi gick och lade oss fem timmar tidigare än jag är van vid. Jag hade mycket tid på mig att ligga klarvaken i mörkret och bli översköljd av tankar jag inte kunde värja mig mot. Jag ville skriva men tänkte att jag var för trött... eller pigg... eller hungrig. Men varken då eller hela förra veckan eller veckan innan dess tillräckligt eländig för att det skulle kunna rättfärdiga detta fortsatta undvikande av allt som borde vara viktigt. Jag borde inte ha kunnat tillbringa ett dygn i en annan stad mitt i veckan utan att säga till någon. Försvinna utan att det påverkade någonting.

Tics och trix

Det finns en muskeln mellan pekfingret och långfingret som det går att få tics i, jag har berättat det för varje person jag träffat de senaste dagarna som har nickat lite vagt och tittat åt ett annat håll.
Satte fast långfingret och pekfingret med varandra med ett gummiband för att inte störas av det och började tänka på att händer är sexigare när de har ringar på sig. Jag tog på mig en ring. Jag stod i en rondell och blev hämtad i en liten röd bil som rycker fram hela tiden när den kör. Vi åkte ner till stan och jag tittade på ringar. Jag köpte alkohol.

Varje gång jag klagar över något fysiskt är det inte klag, jag lovar, det är en vetenskaplig fascination. Samma sak med psykiska plågor, eller om jag skulle ramla ner från en skyskrapa på riktigt och inte bara i datorspel.

Alltså: Mina muskler gör mig vansinnig! Jag har haft restless legs i hela kroppen i flera dagar.
Det beror på en för låg halt av dopamin eller möjligen järn- eller magnesiumbrist. I mitt fall antagligen dopamin eftersom jag ser ett tydligt tidsmässigt samband mellan detta och en medicinhöjning. Kaffe och havregryn kan hjälpa, eller vara en placeboeffekt.

Jag kan fan inte sova om nätter pga detta och pga att min energinivå har höjts enormt även när jag mår dåligt.
Det beror kanske på att en höjning av ssri hos bipolära människor kan sätta igång mindre eller större maniska problem. Energin kan vara en del av en sån effekt. Jägermeister och Zopiklon kan hjälpa.


Jag ska vara nöjd över att mitt humör har börjat svänga och inte bara är neråt.... ja. 

Bättre med lite heterodejting.
Jag är inte svartsjuk, jag har en ny mobil.
Härligt med hår som fladdrar i ansiktet över hastighetsbegränsningarna.
Hur hon kan kura ihop sig i min famn och göra mig äldst och tryggast.

Jag vågar bara ta på dig när jag är full eller när det brusar för mycket i öronen för att vi ska kunna prata med varandra. Det är intressant, jag tror att jag ska sova den här veckan.
Nästa vecka ska jag börja jobba igen eller städa toaletten. Jag ska läsa bdsm-erotika eller boken som inleds med meningen "Mänsklighetens framtidsutsikter är nu ovanligt dystra." och ramla ner från skyskrapor i Mirror's edge.

Det är lugnt, alla är ändå bisexuella. (Och har adhd, asperger och ssri.) Du kan tycka om mig eftersom jag är könlös på avstånd.

2 dygn utan sömn

En helt förträfflig sömnlöshet. Professionell. Med 3 sorters sedativa blir det rent av skryt att kunna ligga ner i fem timmar utan att tappa medvetandet. Måste ha övat i åratal.
Drick mer kaffe för guds skull, det här kan bli ett mästerverk!

Upplevelsen de där timmarna då jag bara låg vaken var.... Försökte intala mig att det bara handlade om alkoholrester och zopiklonseroquelstesoliden, något som rensas ut av sig självt.

Ibland tror jag att rörelser kan ge mig mer ångest, så jag bestämde mig för att ligga helt stilla i sängen. Tankarna hade blivit så luddiga att de verkade ofrivilliga, kom lite ingenstans ifrån som osammanhängande meningar. Började tro att jag hade ont i huvudet, ångrade mig och trodde att det brummade i öronen, ångrade mig igen och tänkte att obehaget bara var känslan av att ha tankar.
Fick panik över vilken ologisk tanke just den tanken var och klöste tag i madrassen.
Mindes att jag låg helt stilla hemma i min egen säng och andades ut.
Bestämde mig för att jag var på väg in i ett psykiskt helvete och började hyperventilera.

Jaja, nu ligger jag inte ner längre. Skönare att vara sömnstörd när man sitter upp.

Vara fri och veta om det

Har du någonsin ens velat ha en annan typ av liv? Bristen på trygghet är mindre av en plåga än den välbekanta trygghetsnarkomanin, för känslor hinns inte med när vad som kunde ha orsakat dem avlöser vartannat innan reflektionerna blivit djupare grubblerier. Som det ska vara sägs det, kanske bara inte på det här sättet.

Allt detta tjat om jungianerna som skulle påpeka att det liknar ålderskriser då den mest undantrycka delen av personligheten slår sig upp till ytan, och att den plötsliga balansen skapar en djup tillfredsställelse. Våldsamt bli mer av en hel människa.
Dramat blir till en underhållning som gör filmer, böcker och spel överflödiga.

"När det gäller relationer är du fortfarande en tonåring."