Tics och trix

Det finns en muskeln mellan pekfingret och långfingret som det går att få tics i, jag har berättat det för varje person jag träffat de senaste dagarna som har nickat lite vagt och tittat åt ett annat håll.
Satte fast långfingret och pekfingret med varandra med ett gummiband för att inte störas av det och började tänka på att händer är sexigare när de har ringar på sig. Jag tog på mig en ring. Jag stod i en rondell och blev hämtad i en liten röd bil som rycker fram hela tiden när den kör. Vi åkte ner till stan och jag tittade på ringar. Jag köpte alkohol.

Varje gång jag klagar över något fysiskt är det inte klag, jag lovar, det är en vetenskaplig fascination. Samma sak med psykiska plågor, eller om jag skulle ramla ner från en skyskrapa på riktigt och inte bara i datorspel.

Alltså: Mina muskler gör mig vansinnig! Jag har haft restless legs i hela kroppen i flera dagar.
Det beror på en för låg halt av dopamin eller möjligen järn- eller magnesiumbrist. I mitt fall antagligen dopamin eftersom jag ser ett tydligt tidsmässigt samband mellan detta och en medicinhöjning. Kaffe och havregryn kan hjälpa, eller vara en placeboeffekt.

Jag kan fan inte sova om nätter pga detta och pga att min energinivå har höjts enormt även när jag mår dåligt.
Det beror kanske på att en höjning av ssri hos bipolära människor kan sätta igång mindre eller större maniska problem. Energin kan vara en del av en sån effekt. Jägermeister och Zopiklon kan hjälpa.


Jag ska vara nöjd över att mitt humör har börjat svänga och inte bara är neråt.... ja. 

Jag började röka för ett par dagar sedan. Till att börja med hjälpte det bättre än Stesolid, sen avtog kickarna och det är väl lika bra det.

Min mamma sa att jag mår bättre än jag gjort på många år. Jag ville bli upprörd och skrika något passande, men tappade mest bara hakan och stirrade in i väggen. För det stämmer ju.

Per varje 50 mg Seroquel tillkommer runt 3,5 kg. Jag är missnöjd över den snabba kroppsliga förändringen, men den psykiska är ju desto bättre.

Min smärttröskel måste ha flyttat på sig. Jag kan ligga i sängen och vrida runt som en mask på en krok av ångest, och samtidigt veta att det bara är en bråkdel av vad jag levt med tidigare.

I "bättre än på många år" ingår förstås perioderna då jag är helt ångestfri.

Hur fan överlevde jag åren innan? Den här depressionen är ett myggbett om de tidigare var som att bli söndertrasad av ett rovdjur.

"Är det här den du är på riktigt?"

Det var nästan skrämmande hur kort tid det tog för henne att fråga om jag hade tagit min medicin.
- Nej, jag glömde det i morse.
- Jag märker det.
Hur fan kan det märkas? Visst, jag har mer energi, och mitt huvud arbetar på något sätt snabbare. Jag är mer spontan, pratar mer, pratar om oväntade saker som jag på kreativa sätt får ihop till andra saker jag vill prata om och idéer det ger mig.... Aha, lite hypomaniskt kanske.
- Är det här den du är på riktigt? Jag menar, som du skulle vara om du inte åt några mediciner alls?

De där frågorna är otäcka.
Jag svarade något om att jag tror att alla har olika personligheter beroende på vilket humör de är på. Kanske är mina humörpersonligheter mer olika varandra pga. hur stora svängningarna är.
Men jag tror inte att det är allt.

Jag har inga romantiska föreställningar om ett äkta jag (längre), men jag vet att mitt sätt att tänka är annorlunda utan mediciner. Mycket av förmågan att tänka ersätts av apati, eller en slags mental slöhet.

Det har varit en del anti-medicin (vissa mediciner) på sistone, men jag är i grunden inte någon som förespråkar att man ska skita i alltihop.
Det borde finnas något ord för det, de där förespråkarna finns...
Jag drabbas av tvivel med jämna mellanrum, förstås.
För några år sedan slutade jag tvärt med allting, just för att jag ville veta vem jag var naturell. Det gick åt helvete.

Men Seroquel har också varit ett helvete, och jag har lyckats sänka från 300 till 100 mg per kväll.
Jag brukade ha panikattacker flera gånger i veckan för att bieffekterna var så äckliga, särskilt det här med att inte kunna röra sig ordentligt. Hjärnan ger order till musklerna, och de svarar inte alls som de brukar. Man tror att man lyft armen och att den hunnit fram till sitt mål, men ser att den i själva verket bara kommit halvvägs. Vem som helst borde kunna få en panikattack av det.
Jag har också blivit av med den lilla övervikten. Det gick väldigt fort där i början att gå upp 8 kg. Jag bytte klädstorlek och packade ner nästan hälften av alla mina kläder i lådor som jag nu börjat kunna packa upp igen.
Hoppas att det håller.

Neuroleptika - friska zombies

Neuroleptika, eller antipsykotika, är en sort mediciner som främst används vid schizofreni och psykoser, men det är också vanligt som humörstabiliserare vid bipolär sjukdom.

För några dagar sedan hittade jag information om att de även används mot autistiska problem. Stresskänslighet som bl.a. kan bero på ökad ljudkänslighet ska minska i samma sväng som reflexerna, koncentrationsförmågan och förmågan att röra på sig.
Jag kan se hur det hänger ihop. Sinnet blir ju mer alert när det är mindre nerdrogat, och då ökar all sorts nervositet.




Information

Neuroleptiska mediciner verkar genom att blockera dopaminreceptorer i hjärnan, vilket ger en hämmande effekt på de symptom man vill åt.
Överskott av dopamin har kopplats till schizofreni, psykoser och eufori av den maniska sorten.
Problemen borde då bland annat handla om en sorts överaktivitet i hjärnan som är lugnare hos friska människor. Om man lägger gasen i bottnen på kreativa förmågor som fantasi och associationsförmåga, låter det ju faktiskt som något som kan mynna ut i en psykos.

Medicinerna minskar alltså halten av dopamin, vilket kan vara ett problem eftersom dopamin hjälper till att styra över kroppens frivilliga rörelser. Parkinsons beror på dopaminbrist, och en av de neuroleptiska bieffekterna är s.k. parkinsonism, ett parkinsonsliknande tillstånd. I debatterna om neuroleptikan nämner man däremot oftare ofrivilliga rörelser och kramper.

Fyra nutida favoriter

Det är lite svårt att utröna skillnaderna mellan vad som anses vara effekter och vad som anses vara bieffekter av antipsykotiska mediciner.
Enligt den bok jag läser nu, "Pillerpsykiatrin" av Jakob Ronsten, finns det inga bevis för att medicinerna verkligen riktar sig mot de specifika problem de ska bota. Istället är det den kraftigt lugnande effekten som får patienterna att verka friskare.
Någon som inte kan tänka kan inte heller fokusera på sina vanföreställningar, eller alls känna särskilt mycket. Motorisk orolighet får man också bukt med, och resultatet blir tysta, lugna personer som sover ovanligt mycket och verkar vara i en sorts dvala även när de är vakna.



Är det här en reklam eller en skräckfilm?

Recension

Jag har Seroquel, som ska vara förhållandevis hälsosam, för att förebygga bipolära svängningar. Jag tvivlar inte på att den har den effekten, men biverkningarna får mig ofta att undra om det är värt det.
Jag har fått klagomål om hur jag försvinner timmarna efter att jag tagit Seroquel, och knappt ens går att samtala med. Jag blir täppt i näsan och sitter med öppen mun, blir klumpig och slö i rörelserna och har påtagligt nersatt mental kapacitet. Ganska zombielikt med andra ord.

När de största halterna av medicinen gått ur kroppen är bieffekterna betydligt mindre, men jag är fortfarande ovanligt slö, och har en obehaglig känsla av att inte kunna tänka som tidigare och hålla fokusen uppe när jag samtalar med någon, eller försöker läsa.

Det är ganska otäckt. Letar efter en minsta möjliga dos, då de flesta av de positiva effekterna kvarstår, och bieffekterna är så få som möjligt.
Hur mycket zombie är värt hur mycket ångestfrihet? Det är den ständiga frågan.

Skämtet

- Vi tror att du har vad man kallar för en affektiv psykos.
- Vadå affektiv, som i känslomässig? Det är väl klart att psykoser är känslomässiga!
- Vi ska ta bort alla mediciner du har och sätta in en ny som heter Seroquel.
- Visst, vadå, något som blir ungefär ”vilken nolla” på franska? Du menar att ni kommer prova med en placebo?
- Nej, det är en medicin man kan ta till hjälp vid den här sortens maniska psykoser.
- Okej, så ni ska bara bota ett tillstånd jag inte har med en medicin som inte finns, jaha.. men jag förstår inte varför jag måste vara inlagd. Det är ju sedan jag kom in hit som jag fått ångest, jag mådde skitbra nyss.
- Du är här så att vi kan hjälpa dig se till att du får den mat och sömn du behöver.
- .... Jaha!

Nu knäcker vi dig

Andra har bestämt vad jag ska göra, och jag vet att det kommer gå över min gräns. Jag är inte beredd på något annat än att vara helt sjukskriven.

- Så! Min logiska slutsats var att jag borde sluta med medicinen. För då blir jag kanske manisk, och då kan det fungera!

Jag skrattar och mitt ben hoppar iväg och sparkar mot byrån, ett nervöst tics.

- Men hjälp! hon skrattar till hon också, överraskad.







Hos någon annan:

- Vad olika du är!

Jag hade kommit in fnittrandes och vajandes av sömnbrist, men börjat tala allt lugnare och återfått mer naturliga, mjukare rörelser.

- Jag ser fram emot att sluta med mediciner för mycket egentligen, jag har inte sett fram emot någonting så mycket på väldigt längre. Det kan ju gå åt andra hållet också, men att vara manisk är det bästa som finns!

- Men shit! sa han. Jag tycker du är helt vild nu, hur blir du utan medicin då liksom?


Det kan inte ha börjar redan.
Vad som hunnit börja är min chock över allt som kommer hända, och allt jag blivit tillsagd att göra som jag redan borde vara igång med. Telefonsamtal och ansökningsblanketter.
Det här kan bli hur dåligt som helst.

Famlande

Jag spiller honung på skrivbordet. Famlar i mörkret efter en dosa, hittar en skruvmejsel. Det kommer inte förrän om en timme, som en halv svimning, så än så länge är det bara min naturliga fumlighet.

Restless legs kan bero på en för låg halt av dopamin i hjärnan. För att inte ha oroliga muskler som håller mig vaken om natten, behöver jag alltså höja min dopaminhalt. De tabletter jag ibland sover på förvärrar problemen. Det gäller alltså att somna fort innan bieffekterna sätter in. Allt sånt här är i högsta grad en vetenskap med egna sorters beräkningar. Jag har beräknat när jag ska ta medicinen, i förhållande till när jag tänkt gå och lägga mig. Och medan jag väntar på verkningarna, dricker jag så mycket kaffe, och äter så mycket havregryn som möjligt. Kaffe höjer dopaminhalten, men att havregryn skulle hjälpa, har jag ännu inte några vetenskapliga belägg för.

Knarkiga pupiller

I påskas, runtikring, satt mamma, jag och Hanna vid köksbordet, och diskuterade ögonfärger.

M: Dina ögon ser ju gröna ut nu.. Men det är väl för att du har en grön tröja.
H: Näääee! Mina ögon är gröna!
M&Jag: Va!!?
Vi går närmare och stirrar in.
M: De är ju gröna.. gröngrå!
H: Ja, herregud, vet ni ingenting om mig eller?
M: Titta på mina, de är grönbruna. Men dina ögon är väl blå?
Jag: Ja.
M: Vad är det för knarkpupiller du har! Dina pupiller är ju dubbelt så stora som Hannas!
Jag: Får man inte mindre pupiller av knark?
M: Nej?
Jag: Typiskt!
M: Jag ser ju inte vad det är för färg, dina pupiller är i vägen!

Hon tycker det är lite otäckt med de ångestdämpande vid-behov-mediciner jag har. No need. Jag reagerar starkt på det mesta, och behöver därför inte de verkligt otäcka grejerna. Ändå kan effekterna se lite... inte bra ut. Som att jag går snett, börjar tappa saker, har svårt att hänga med i samtal, har stora pupiller.

Disney channel brukar vara på som soundtrack där hemma. Min syster, också ganska sömnstörd, ligger i vardagsrummet och sover eller är på väg att somna.
Who’s got the sweetest disposition?
One guess, that’s who?
Who’d never, ever start an argument?
Who never shows a bit of temperament?
Who's never wrong but always right?
Who'd never dream of starting a fight?
Who get stuck with all the bad luck?
No one but Donald Duck!
Jag sitter i en soffa i rummet bredvid och läser Illustrerad vetenskap, med stora blå hörselkåpor på mig.