Darling, I'm home

och det ska jag vara hela dagen.
Eftersom jag har problem med att ljuga om sådana saker är det alltid svårare för mig, jag sa rätt och slätt "jag orkar bara inte" och det gick. Mamma frågade "men vad är det som är jobbigt då, allt?" det svarade jag inte på. Att prata, fundera och analysera om det är inte långt ifrån hur det känns att faktiskt vara i skolan. Jag vill bara bort, både fysiskt och psykiskt.

Även om jag är trött på skolan vill jag fortfarande lära mig saker hela tiden. Igår satt jag och tittade på ett program och skogsskötsel på BBC Prime för att det kändes nyttigt för min engelska.
Nu är klockan 7.15 och jag har hunnit lära mig att en meteor är en sten i atmosfären. När den är ute i rymden kallas den meteorid och när den ligger på jorden heter den meteorit. Det är lätt att komma ihåg om man tänker: rymD - meteoriD, Tellus - meteoriT. Allt det där sa min klockradio till mig.

20.57: Fick ett CP-ryck och visste inte vad jag skulle ta mig till, så jag gick ut i skogen. Ca 3 km i mörkret (klockan var 7) med armarna framför mig som någon som går i sömnen i en tecknad film. Hade varit så lat att jag bara klivit i mammas träskor. Det var inte snö överallt, men på en del ställen sjönk man ner med hela foten, och träskorna blev fulla med snö.
Jag gick vilse en gång, plötsligt gick stigen rakt in i en stor sten. Jag gick ner för en sluttning till vänster och hamnade i en sumpmark som jag hamnat i förut en gång då jag gick vilse. Fortsatte lite snett framåt åt höger och snubblade upp i ett traktorspår. Spåret tog snart slut, men jag fortsatte rakt fram och uppför en backe och hittade tillslut en stig jag kände igen.

Ett tag där ute funderade jag allvarligt på om jag inte har nått fel i skallen trots allt. När jag kom hem såg jag att jag var blöt ända upp till knäna och strumporna var genomsura och kalla.

När jag kom ner i köket såg jag en lapp pappa hade skrivit som låg på bordet.
"Kolla månen. Total solförmörkelse."

"Så får du The Body"

Det var jägare här igår. Av någon anledning får jag alltid lust att gå ut när de varit här. Antagligen för att de alltid ser så glada och friska ut när de kommer upp till oss och fikar, som om de varit på ett stort jätteroligt nöjesfält där ute i skogen.

Jag hade i stort sett inte varit utomhus sedan i somras, och blev trött av att bara andas frisk luft.
Jag gick ut till sommarstugan. Klockan i köket stod på prick 6. Det är någon som har skruvat på den, för sist jag såg den var den kvart i åtta.
Någon har också hängt upp en stor affisch därinne, "Så får du The Body".
Där står det att man måste cykla 3-4 gånger i veckan i minst en halvtimme varje gång, precis som Elle McPherson, och att man måste springa en mil varje morgon, precis som Madonna, och att man måste göra sit-ups varje kväll, och att man måste ta snabba promenader för att hålla rumpan i form, och efter sitt dagliga gympapass ska man gärna 'belöna' sig själv med ett varmt bad fullt av luktoljor... Det låter som om man vore sitt eget husdjur som måste få godis när den lyckats med ett trick.
Jag dör hellre i förtid av hjärtinfart efter att i flera år ha lidit av benskörhet, än att plåga mig själv under hela min livstid med att försöka hålla mig i form.

Det låg en gammal tidning på ett bord med en 3D-bild i. En sådan som man måste titta på på ett särskilt sätt för att se vad det är. Jag såg bara ett stort hål.
"Se vad bilden föreställer på sidan 63."
Sidan 63 var utriven, men jag hittade den i tidningshögen. Den föreställde en korsning mellan ett foster, en skrivbordslampa och en parabol svävandes inne i ett ventilationssystem.

På vägen hem stod jag länge och funderade över om jag skulle våga gå på isen tillbaka till bryggan på andra sidan sjön, ca 50m. Det knakade... eller snarare lät det som om det var en ishockey match på gång på undersidan av isen, ett mer studsande eller dunsande ljud. Till att börja med gick jag ut 2m och gick tillbaka igen, sedan stod jag vid utkanten och hoppade medan jag höll i en gren. Tillslut gick jag över i alla fall, och jag lever än i dag.

Nyår

Helig

Bilar passerar
jag vandrar genom en tidlös dag
människorna omkring mig försvinner in i sina egna liv
ingen ser mig
jag andas bara

jag står där och ser hur allt är så heligt
och jag bara min egen
jorden skulle ge vika om jag föll
men tack vare att jag inte har några känslor
kommer jag att vandra omkring bland de levande människorna
i tusentals år
som en osynlig gud

Tidvatten

Hur kan vi ha blivit så olika
när vi fortfarande talar samma underliga språk
vattnet som flödar under våra fötter
är samma vatten vi badade i när vi inte visste hur det var att leva
Jag kan inte läsa dina tankar längre
men jag vet att de har förändrats på samma sätt som mina

Från början hade vi allt i vårt ingenting
vi ägde ett tomrum som var en sagovärld
det var vackert, men ingenting varar för evigt
med åldern lär man sig att den verkliga färgen är grå
att verkligheten är hård
jag kan inte längre läsa dina tankar, men jag vet att du vet
för du har glömt bort hur man ler

Fortare

Samma väggar

tankar som aldrig förändras

Syrenen doftar likadant

du äter, du lever, du sover

Ett ansikte så bekant att det blir irriterande

för perfekt eller för fel

Få det att blomma

jag vill att det ska gå lite fortare