Vet inte vad det blev av den här dagen. Jag har varken läst, tittat på film eller varit utomhus... eller varit ute och festat eller åtminstone träffat någon kompis, om man nu skulle utgå ifrån vad det är tänkt att tonåringar ska göra.
Jo, jag såg ju en dokumentär om prozac på K-World i alla fall. Prozac intresserar mig rejält mycket mer än djur. När dokumentären var över var det genast tillbaka till Animal Planet, då resten av familjen utbrister:
"Kolla vilka fjädrar!!!" och "Men de där ormarna är väl giftiga?!" och blir förtvivlade när pappa berättar att det gick en hel dokumentär om bara björnar som han tänkte ha spelat in men som han aldrig gjorde.
Fick jag ett brev från gymnasiet igår om att jag ska dit och spela två musikstycken som ett intagningsprov till musiklinjen. Det är mitt förstahandsval, och mitt andra är bild och form, men jag vill väldigt inte gärna spela gitarr och sjunga inför främmande människor.
Vilket alltså betyder att jag kommer att undvika att välja det jag tycker skulle vara roligast?
Självcitat:
"Det är ju onödigt att terrorisera nerverna i onödan, och jag har verkligen nerver att terrorisera!"
Mamma tycker förstås inte att det är i onödan.
Saturday, February 26, 2000
Thursday, February 3, 2000
Optimist?!
Kanske var i alla fall min skogspromenad i går kväll ett halvt undermedvetet försök att knäcka min goda hälsa. Få vara hemma, sjuk.
Jag hade samma jeans idag som jag hade då, strök dem torra på morgonen, och i bussen på vägen hem såg jag att jag hade gräsfläckar på högerbenet.
Är det bara som jag inbillar mig, eller har jag blivit snäppet mer optimistisk? Identitetskris. För nått av de få saker jag är säker på när det gäller mig själv är att jag är pessimist.
Jag är inte säker på om jag är helt svensk, möjligt att jag har rötter i Belgien. Jag vet inte om jag är socialist eller miljöpartist, jag vet inte om jag överhuvudtaget är politiskt intresserad eller om det bara är nått jag lurat mig själv att tro att jag är. Jag vet inte om jag vill ha ett körkort och slösa mig pank på bensin. Jag vet inte om jag vill gå hela gymnasiet och ta studenten. Jag vet inte om jag är vegetarian eller köttätare som fått för sig att kött är avskyvärt. Jag vet inte om jag är hetero- bi- eller homosexuell. Just nu känner jag mig bara asexuell. Men hur kul vore det om jag skulle upptäcka att jag är optimist?
Jag hade samma jeans idag som jag hade då, strök dem torra på morgonen, och i bussen på vägen hem såg jag att jag hade gräsfläckar på högerbenet.
Är det bara som jag inbillar mig, eller har jag blivit snäppet mer optimistisk? Identitetskris. För nått av de få saker jag är säker på när det gäller mig själv är att jag är pessimist.
Jag är inte säker på om jag är helt svensk, möjligt att jag har rötter i Belgien. Jag vet inte om jag är socialist eller miljöpartist, jag vet inte om jag överhuvudtaget är politiskt intresserad eller om det bara är nått jag lurat mig själv att tro att jag är. Jag vet inte om jag vill ha ett körkort och slösa mig pank på bensin. Jag vet inte om jag vill gå hela gymnasiet och ta studenten. Jag vet inte om jag är vegetarian eller köttätare som fått för sig att kött är avskyvärt. Jag vet inte om jag är hetero- bi- eller homosexuell. Just nu känner jag mig bara asexuell. Men hur kul vore det om jag skulle upptäcka att jag är optimist?
Wednesday, February 2, 2000
Darling, I'm home
och det ska jag vara hela dagen.
Eftersom jag har problem med att ljuga om sådana saker är det alltid svårare för mig, jag sa rätt och slätt "jag orkar bara inte" och det gick. Mamma frågade "men vad är det som är jobbigt då, allt?" det svarade jag inte på. Att prata, fundera och analysera om det är inte långt ifrån hur det känns att faktiskt vara i skolan. Jag vill bara bort, både fysiskt och psykiskt.
Även om jag är trött på skolan vill jag fortfarande lära mig saker hela tiden. Igår satt jag och tittade på ett program och skogsskötsel på BBC Prime för att det kändes nyttigt för min engelska.
Nu är klockan 7.15 och jag har hunnit lära mig att en meteor är en sten i atmosfären. När den är ute i rymden kallas den meteorid och när den ligger på jorden heter den meteorit. Det är lätt att komma ihåg om man tänker: rymD - meteoriD, Tellus - meteoriT. Allt det där sa min klockradio till mig.
20.57: Fick ett CP-ryck och visste inte vad jag skulle ta mig till, så jag gick ut i skogen. Ca 3 km i mörkret (klockan var 7) med armarna framför mig som någon som går i sömnen i en tecknad film. Hade varit så lat att jag bara klivit i mammas träskor. Det var inte snö överallt, men på en del ställen sjönk man ner med hela foten, och träskorna blev fulla med snö.
Jag gick vilse en gång, plötsligt gick stigen rakt in i en stor sten. Jag gick ner för en sluttning till vänster och hamnade i en sumpmark som jag hamnat i förut en gång då jag gick vilse. Fortsatte lite snett framåt åt höger och snubblade upp i ett traktorspår. Spåret tog snart slut, men jag fortsatte rakt fram och uppför en backe och hittade tillslut en stig jag kände igen.
Ett tag där ute funderade jag allvarligt på om jag inte har nått fel i skallen trots allt. När jag kom hem såg jag att jag var blöt ända upp till knäna och strumporna var genomsura och kalla.
Eftersom jag har problem med att ljuga om sådana saker är det alltid svårare för mig, jag sa rätt och slätt "jag orkar bara inte" och det gick. Mamma frågade "men vad är det som är jobbigt då, allt?" det svarade jag inte på. Att prata, fundera och analysera om det är inte långt ifrån hur det känns att faktiskt vara i skolan. Jag vill bara bort, både fysiskt och psykiskt.
Även om jag är trött på skolan vill jag fortfarande lära mig saker hela tiden. Igår satt jag och tittade på ett program och skogsskötsel på BBC Prime för att det kändes nyttigt för min engelska.
Nu är klockan 7.15 och jag har hunnit lära mig att en meteor är en sten i atmosfären. När den är ute i rymden kallas den meteorid och när den ligger på jorden heter den meteorit. Det är lätt att komma ihåg om man tänker: rymD - meteoriD, Tellus - meteoriT. Allt det där sa min klockradio till mig.
20.57: Fick ett CP-ryck och visste inte vad jag skulle ta mig till, så jag gick ut i skogen. Ca 3 km i mörkret (klockan var 7) med armarna framför mig som någon som går i sömnen i en tecknad film. Hade varit så lat att jag bara klivit i mammas träskor. Det var inte snö överallt, men på en del ställen sjönk man ner med hela foten, och träskorna blev fulla med snö.
Jag gick vilse en gång, plötsligt gick stigen rakt in i en stor sten. Jag gick ner för en sluttning till vänster och hamnade i en sumpmark som jag hamnat i förut en gång då jag gick vilse. Fortsatte lite snett framåt åt höger och snubblade upp i ett traktorspår. Spåret tog snart slut, men jag fortsatte rakt fram och uppför en backe och hittade tillslut en stig jag kände igen.
Ett tag där ute funderade jag allvarligt på om jag inte har nått fel i skallen trots allt. När jag kom hem såg jag att jag var blöt ända upp till knäna och strumporna var genomsura och kalla.
Friday, January 21, 2000
Sunday, January 16, 2000
"Så får du The Body"
Det var jägare här igår. Av någon anledning får jag alltid lust att gå ut när de varit här. Antagligen för att de alltid ser så glada och friska ut när de kommer upp till oss och fikar, som om de varit på ett stort jätteroligt nöjesfält där ute i skogen.
Jag hade i stort sett inte varit utomhus sedan i somras, och blev trött av att bara andas frisk luft.
Jag gick ut till sommarstugan. Klockan i köket stod på prick 6. Det är någon som har skruvat på den, för sist jag såg den var den kvart i åtta.
Någon har också hängt upp en stor affisch därinne, "Så får du The Body".
Där står det att man måste cykla 3-4 gånger i veckan i minst en halvtimme varje gång, precis som Elle McPherson, och att man måste springa en mil varje morgon, precis som Madonna, och att man måste göra sit-ups varje kväll, och att man måste ta snabba promenader för att hålla rumpan i form, och efter sitt dagliga gympapass ska man gärna 'belöna' sig själv med ett varmt bad fullt av luktoljor... Det låter som om man vore sitt eget husdjur som måste få godis när den lyckats med ett trick.
Jag dör hellre i förtid av hjärtinfart efter att i flera år ha lidit av benskörhet, än att plåga mig själv under hela min livstid med att försöka hålla mig i form.
Det låg en gammal tidning på ett bord med en 3D-bild i. En sådan som man måste titta på på ett särskilt sätt för att se vad det är. Jag såg bara ett stort hål.
"Se vad bilden föreställer på sidan 63."
Sidan 63 var utriven, men jag hittade den i tidningshögen. Den föreställde en korsning mellan ett foster, en skrivbordslampa och en parabol svävandes inne i ett ventilationssystem.
På vägen hem stod jag länge och funderade över om jag skulle våga gå på isen tillbaka till bryggan på andra sidan sjön, ca 50m. Det knakade... eller snarare lät det som om det var en ishockey match på gång på undersidan av isen, ett mer studsande eller dunsande ljud. Till att börja med gick jag ut 2m och gick tillbaka igen, sedan stod jag vid utkanten och hoppade medan jag höll i en gren. Tillslut gick jag över i alla fall, och jag lever än i dag.
Jag hade i stort sett inte varit utomhus sedan i somras, och blev trött av att bara andas frisk luft.
Jag gick ut till sommarstugan. Klockan i köket stod på prick 6. Det är någon som har skruvat på den, för sist jag såg den var den kvart i åtta.
Någon har också hängt upp en stor affisch därinne, "Så får du The Body".
Där står det att man måste cykla 3-4 gånger i veckan i minst en halvtimme varje gång, precis som Elle McPherson, och att man måste springa en mil varje morgon, precis som Madonna, och att man måste göra sit-ups varje kväll, och att man måste ta snabba promenader för att hålla rumpan i form, och efter sitt dagliga gympapass ska man gärna 'belöna' sig själv med ett varmt bad fullt av luktoljor... Det låter som om man vore sitt eget husdjur som måste få godis när den lyckats med ett trick.
Jag dör hellre i förtid av hjärtinfart efter att i flera år ha lidit av benskörhet, än att plåga mig själv under hela min livstid med att försöka hålla mig i form.
Det låg en gammal tidning på ett bord med en 3D-bild i. En sådan som man måste titta på på ett särskilt sätt för att se vad det är. Jag såg bara ett stort hål.
"Se vad bilden föreställer på sidan 63."
Sidan 63 var utriven, men jag hittade den i tidningshögen. Den föreställde en korsning mellan ett foster, en skrivbordslampa och en parabol svävandes inne i ett ventilationssystem.
På vägen hem stod jag länge och funderade över om jag skulle våga gå på isen tillbaka till bryggan på andra sidan sjön, ca 50m. Det knakade... eller snarare lät det som om det var en ishockey match på gång på undersidan av isen, ett mer studsande eller dunsande ljud. Till att börja med gick jag ut 2m och gick tillbaka igen, sedan stod jag vid utkanten och hoppade medan jag höll i en gren. Tillslut gick jag över i alla fall, och jag lever än i dag.
Saturday, January 1, 2000
Wednesday, October 27, 1999
Helig
Bilar passerar
jag vandrar genom en tidlös dag
människorna omkring mig försvinner in i sina egna liv
ingen ser mig
jag andas bara
jag står där och ser hur allt är så heligt
och jag bara min egen
jorden skulle ge vika om jag föll
men tack vare att jag inte har några känslor
kommer jag att vandra omkring bland de levande människorna
i tusentals år
som en osynlig gud
jag vandrar genom en tidlös dag
människorna omkring mig försvinner in i sina egna liv
ingen ser mig
jag andas bara
jag står där och ser hur allt är så heligt
och jag bara min egen
jorden skulle ge vika om jag föll
men tack vare att jag inte har några känslor
kommer jag att vandra omkring bland de levande människorna
i tusentals år
som en osynlig gud
Subscribe to:
Posts (Atom)