Hans drömmars torn

Pappa ville se det stora, stora nya häftiga tornet de har satt upp. Att sitta hemma och varje dag se det där borta över skogen i fjärran... det väckte en längtan. Pappa ville se den i verkligheten. Nu hade han drömt om det tillräckligt länge, nu var han tvungen, tvungen att möta den i verkligheten. På nära håll. På riktigt, till sist. Mobilmasten!

Mamma följde med, jag också eftersom jag ville komma i närheten av en kiosk.
Pappa körde och körde. Var är den, var är den? Nu försvann den! Jag kan inte se den längre! Där är den, vi har kört fel.

En övergiven ladugård, och vägen tar slut. Rådjuren skuttar åt alla håll från alla håll, en älg står och glor. Pappa kommer inte längre, och får titta på mobilmasten i kikare.
Mamma blir frustrerad över att det är så ovanligt många vilda djur i närheten och undrar varför han inte tittar på dem istället.

För att mobilmasten är magisk.

P.g.a. psykisk och fysisk utmattning, och sedan flera veckor tillbaka ihållande ont i magen som mycket troligtvis har med stress att göra, stannade jag hemma.
Men vilade gjorde jag inte, tvärtom. Jag städade, dammsög, vädrade, vattnade blommor, skrev ett arbete om Darwin, möblerade om på väggarna, började skriva en gloslista som inte har med skolan att göra.
Allt detta gjorde jag fast jag var så trött att benen nästan vek sig under mig. Jag skulle nog vilja påstå att jag var hysterisk där ett tag, manisk.

Tillslut pajade jag ihop och fick en gräslig huvudvärk. Jag började bråka med min syster över någon liten struntsak och det slutade med att jag, rätt så mycket utan någon anledning man kan förstå sig på, tog ett glas och slängde in det i väggen... eller ja, jag vet inte var det träffade någonstans, köksfönstret var fullt av glassplitter. 

Man kan ju tro att jag mår dåligt på något vis.

"Vad ska du med all kunskap till?"

Det är verkligen inte mitt fel längre, att jag inte kan förmå mig att skriva ett arbete om Darwin. För nu är det deras fel, de har sugit musten ur mig och tagit en stor del av min dyrbara tid ifrån mig. Helt utan förvarning slängde de in mig att arbeta i skolkiosken.
Min hjärna som redan var så väldigt, väldigt bedövad! Jag har inte direkt blivit botad.
   
L har köpt nya byxor utan fickor, därför fick jag vakta hennes favoritnål. Det är en väldigt kort knappnål med gult huvud som är lite större än normalt.
Jag har haft den sittandes i ärmen på min hippie-tröja.
 
Vi hade djupa samtal igår. Hon sa att hon tycker att det känns som om hon står över andra, vanliga människor på något sätt eftersom hon funderar över saker och ting, och de bara irrar omkring och gör en massa saker utan att tänka. Så känner jag också. När jag tänker efter ser jag nog ner på de flesta i min omgivning, vare sig de förtjänar det eller inte.

Igår sa mamma att hon tycker att jag har för stora krav på mig själv när det gäller intelligens, att jag hetslär mig saker (och bara det som jag vill lära mig, inte det som har med skolan att göra, vilket kan ha sina nackdelar) och att jag driver mig själv alldeles för hårt.
"Vad ska du med all kunskap till? Du har ju hela livet framför dig, du hinner!"

Jag är nog ganska medveten om att det jag gör är att jag hysteriskt försöker finna någon mening med mitt liv, jag skulle behöva en. Skillnaden mellan mamma och mig är den att jag inte nöjer mig så lätt.

Taggtrådsmursslottet/borgen

Det är inte det att det är sekretessbelagt
det glittrande sticksiga
det mjuka och mörka
det tysta och ljumna
eller jo
området är ju trots allt väldigt avspärrat
taggtråd runt taggtråd runt taggtråd
virat runt en mur
där det skjuts på allt som försöker ta sig in
och allt som försöker ta sig ut
Men därinne finns allihop
kungen, prinsessan, hjälten och psykopaten
döingen, kärleken, hatet och rädslan
den darrande rädslan
De sitter därinne
tänker och funderar i sin fångenskap
smider sina planer och har sina idéer
de hungrar, gråter och gömmer sig i skuggorna
det är inte det att de inte vill synas
bara att allt annat vore att utmana ödet

Våldsam tyska igen

På tyskan fortsatte L och jag vårt lilla krig. Hon frågade:
"Vad skulle du göra om jag bröt av din linjal?"
"Jag vet inte. Ta någon penna ur ditt pennfack och bryta av den kanske."
    L bryter av min linjal
"Oj förlåt!... det var inte meningen!"
    Jag vänder mig mot L:s pennfack, men ångrar mig
"... äh, jag är inte så aggressiv idag."

Men hon insisterade på att jag skulle hämnas och bad mig att bryta av tuschpenna med smalt stift. Jag hade inte lust, men hon tog min blyertspenna och sa att hon skulle bryta av den om jag inte bröt av hennes penna. Så jag försökte i alla fall bryta av hennes penna, men det gick inte för den var för seg. Jag klippte i den med sax. Det gick inte, så jag fick den istället. Som hämnd.   

Tyskalektion

På tyskan vässade L en penna så att skräpet föll ner i mitt pennfack. Jag protesterade.
"Men jag trodde ju att du samlade på sånt!"  
Hon försökte få mig att erkänna att jag längtade till Ullared. 
   För att irritera henne tillbaka läste jag det lilla arbetet jag skrivit om Primo Levi om och om igen. "Primo Levi war einer Schriftsteller wie war in Turin in 1919 geboren. Während der zweite weltkrieg er war zu Auschwitz gesent"... hur det nu var. Och vi startade vårt eget lilla krig. Slängde iväg varandras pennor och pennfack och öste ner varandras böcker på golvet.
"Nu tar vi det lugnt här!" sa läraren.
Men det gick ju inte.

Koncentrationssvårigheter

Vad är det för väder idag? Jag ser bara ut att se ut.

Hur ska jag göra vad vilken dag, och varför

Känns inte den här dagen som samma dag förra året?

Ska det inte bli natt snart

Är det något jag glömt bort?

Är höger verkligen den hand man hälsar med

Du luras väl inte nu?

Sluta skratta!