Problematik (rent matematiskt)

Det är omöjligt att förklara
något som jag känner till så väl som detta
Alla detaljer har blivit så stora
Det finns så många svängar i labyrinten

Du är konstigt avlägsen
och skrämmer mig när du kommer för nära
Håll dig borta!
Hela sidan blöder ju otäckt
där vi slets isär

Vad finns det för lösning?
Man får antingen sy eller skita i skiten
Jag föreslår ändå infektion
För jag darrar tydligen
jag blev visst helt likblek när vi träffades sist

Hur deprimerade människor gör skolarbeten

När jag kom hem lade jag mig och sov. Hela dagen hade jag fått lite infall, språkliga nu, eftersom jag inte har några fysiska krafter längre. Vissa blev nog övertygade om att jag är väldigt onormal.


   
Jag var hemma vid 3.
Vid klockan 6 klev jag ur sängen igen.
Släpade mig ner till vardagsrummet med ryggsäcken, och så kollapsade jag i soffan.

Sedan kom mamma, när jag nästan sov.
"Jag måste göra ett SO-arbete, kan du få mig att göra det?" sa jag.
Och eftersom hon bryr sig om mina betyg, ofta mer än jag, plågade hon mig med sitt tjat ända tills jag orkade tänka. Som tur var gav hon inte upp.

Hon kollade igenom texterna jag skaffat mig, och allt jag strukit under och sa att om jag gjort allt det här, så måste jag ju kunna en del nu.
"Ja, jag kan allt om New age." sa jag.
Lite överdrivet kanske, men huvudproblemet var ju inte att jag inte kunde nått, utan att jag inte kunde få ner det på papper. Berätta om det muntligt gick bra.

Så tillslut kom vi fram till en lösning: hon fick vara min sekreterare. Jag pratade på, och hon skrev ner.
När det var klart, gick jag upp till mitt rum för att renskriva och formulera om det på datorn. Jag hamnade på golvet i stället, lutad mot sängen halvsovandes.
Mamma kom upp för att titta till mig.
"Ja, jag misstänkte det ja!" utbrast hon. "Arbeta nu!"
Och faktiskt. Ett A4 och lite till om New Age skrivet av Ida i 9B existerar nu. Det är kanske inte mycket, men jag brukar få beröm av min SO-lärare just för att jag kan fatta mig kort och ändå få med det viktigaste. (Skryt, skryt.) I historia en gång skrev jag 1 sida medan andra skrev 7-8, ändå var det mitt arbete hon hade mest positivt att tala om sedan, för de andra hade lyckats flumma iväg och komma in på en massa onödiga smådetaljer.

New Age...
Jag har ju alltid sett mig själv som någon som är fruktansvärt logisk och vetenskaplig, men det kan jag väl egentligen inte helt vara när jag tror att man har svaren på alla livets mysterier i sitt undermedvetna.
Jag är på något sätt ändå av en andlig sort.
Ibland får jag för mig att jag alltid lever i ett alternativt medvetandetillstånd, att det är där jag existerar.
Och jag skulle gärna vilja träffa en sådan där medietyp någon gång, om inte en filosof.. fast Jean Paul Sartre är ju död.

Dränkt

Att ge ord åt är att erkänna
Det blir en sorts verklighet
som redan finns, men nu också utanför
synlig och sårbar.
Men nu ska jag slappna av, och skita i allting sånt
kanske är det det man behöver
kanske är det det man ska undvika…

Jag kan inte låta bli att älska det sjuka
när det friska bara vore en förklädd sjukdom
De som inte förstår skadar mig
De som förstår skrämmer mig
Jag vågar inte gå för nära avgrunden
men jag behöver den
Jag behöver balansera på kanten
annars ljuger jag
De flesta låtsas så mycket att de inte längre vet
att vilse är det enda man kan vara
Men alla som vet att de vet
är de som hittar vilse först
Och jag försöker undvika att se dem i ögonen

Jag vet inte om jag är en fisk som inte kan leva i luft
eller en människa som inte kan leva i vatten
jag ligger under en yta
och studerar dimmiga figurerna
som fortfarande kan andas
Hur de orkar vet jag inte
En gång gjorde jag det också
men då hade jag ingen aning om att det finns en annan våglängd
och jag tror att
när man har varit där
är det svårt att släppa minnet
känslan av en sanning omringad av lögn

Jag är så fast nu
jag är så övertygad
jag är så dränkt
Hjälp?

Givande debatt med sig själv

Som jag trodde. Det är olidligt. Och SO-arbetet... jag orkar bara dricka mjölkchoklad och ligga i sängen och prata med mig själv på engelska.

Undrar någon varför jag pratar på engelska, så lyckades jag faktiskt komma fram till det, på engelska. Här är en del av samtalet:

-Why do I talk to myself in English? 

- The words are less heavy. They're like strangers in the night: you can't see them, and when you hear them talk you don't recognize their voices. You know what they mean, but yet it feels less real. It's easier to let these words just fly out of your mouth. And of course there's some freedom in speaking English in a country were English is not spoken.

Och det är inte bara att prata på, det blir en liten utmaning också. Jag kan väl prata för mig själv på svenska med, men inte så länge (jag måste ha legat där i över en halvtimme och bara babblat på), för på svenska blir jag fortare uttråkad. Det känns mer meningslöst. Man lär sig ju faktiskt någonting samtidigt, när man pratar på engelska: att prata på engelska.
   
Jag filosoferade mest, om människans ondska och hennes urinstinkter. (Började med nazism och Jean Paul Sartres teorier om att, som jag uttryckte det: "Nazism is born out of the fear of having the power to change society." Och p.g.a. oron över sitt eget ansvar sköt de över skulden på judarna. För att avleda uppmärksamheten, inte behöva ha den över sig själv, föste de över uppmärksamheten (och skulden) på judarna.
Kom fram till det här: "You can never get rid of the evil. Cause human evil is connected with being egoistic. Being egoistic is a matter of survival, and survival is the most basic of our basic instincts."

Små skorpioner

This was the noise that made me awake: (Garbage-associationer)
"drii driiii driiiiiiii.... bEEEEUUUWWwwwww"

En sträng på gitarren gick av, tredje uppifrån. Jag suckade och tänkte att jäklar, vad ska jag nu leva på? Spela gitarr är det enda jag tycker är roligt.
Klockan var väl strax efter 8, jag somnade om. Sedan vaknade jag igen, men ändå inte.
Det är den här äckliga värmen, sommarsjuka. Illamående, dåsighet och dåligt aptit. Under hela sommaren kan man aldrig vara riktigt vaken, det är varmt i hela världen och feberkänsla i kroppen.

Jag har legat i sängen och läst. Dagens höjdpunkt var när miniatyrmonstret, en liten krabba, trillade ner från någonstans och landade på det vita lakanet mitt framför ögonen på mig.  Ca 2 mm lång är den, och jag har sett sådana där förut i mitt rum, krälandes på väggarna.
Jag fångade den i en liten knappnålsburk och visade den för mamma. Hon kände igen den. Sa att den heter nått med klo och/eller skorpion. Klorna den har ser ut som skorpinionsvansar.
Jag frågade vad den hade i mitt rum att göra, och hon sa att den väl antagligen käkade damm och kvalster i min heltäckningsmatta, eller papper och fjädrar.
Blev rätt förskräckt av tanken på att jag skulle ha fullt med djur som kröp omkring och käkade på mina Manics-bilder och fjäderboor. Det är väl antagligen det de gör, eftersom jag de gånger jag skymtat någon sett dem på väggen. På väggen finns fullt av papper, och en svart fjäderboa. Så hänger det en vit fjäderboa runt min skrivbordstol, och jag har nyligen dekorerat en hylla med påskfjädrar.... Är helt säker på att det är nått som ger sig på fjädrar i alla fall. För en påskfjädertoffs från förra året som legat på blompiedestalen jag har vid spegeln blev nermald. När man lyfte på den föll den i bitar. Jag slängde ut den bara för några dagar sedan.
Kanske borde jag dammsuga lite oftare.
    Efter flera timmars fångenskap har jag nu släppt ut odjuret på altanräcket. Han heter Erik, bestämde jag mig halvt omedvetet för. Och om han sedan inte är en han är ett problem jag inte har lust att gå djupare in på.
    Äcklige lille Erik är fri, och själv är jag snart inne i fångenskapen igen. Skolan börjar i morgon, och med denna otroliga avsaknad av några som helst krafter förstår jag inte riktigt hur jag ska klara av det.

21:35: Nu har jag varit ute på barfotapromenad i min gröna sidenpyjamas som av någon anledning luktar honung. Jag skulle kolla om Erik var kvar på altanräcket. Det var han inte. Sedan fick jag för mig att jag skulle gå en runda. Jag var och tittade på växthuset, sen började jag gå ner mot skogen över en åker, men så kom jag på att på det här landet där jag bor riskerar man att kliva i fårskit. Så jag gick tillbaka.
    Sådana här promenadinfall får jag ofta på söndagar. Och söndagsångesten är väl aldrig större än dagen innan skolan börjar efter ett lov... som i en protest liksom. Protest mot sömnen och morgondagen, ett försök att dra ut på tiden.
Åtminstone är jag lite svalare nu. Särskilt om fötterna.

sid. 43

Persienner eller solglasögon

Kom på att man ignorerar vädret bäst genom att sätta på sig solglasögon. Om man drar ner persiennerna blir det bara falskt, man ser genom glipor vad som döljer sig där bakom. Och det är ansträngande att veta att man ska behöva dra upp dem igen så småningom igen. Det är mycket mindre besvärligt att bara ta av och på ett par solglasögon.

Klev i stort sett inte upp ur sängen idag förrän strax efter 18.00. Vaknade av att jag låg på ett par solglasögon.