Hon kunde inte sova, till min stora glädje. Då kunde jag spela "En slemmig torsk" för henne. Hon skrattade så att mamma vaknade.
   
Klockan var 1, kanske 2, och jag gick in på mitt rum och började mixtra med ett paket.
Klockan blev halv 5 och jag fick en chock över att tiden gått så fort.
För mig är alltid nätterna kortare än dagarna.
   
Jag skulle skriva en lapp till brevbäraren om att fixa porto åt mig, det blev snarast ett brev.
Om själva det jag skulle skriva om skrev jag, bokstavligen: "Bla bla... porto?.. osv."

Slängde paketet och en hundralapp i en 5-liters plastpåse, gick ner till brevlådan.
Lukas-katten krälade över vägen och jag ropade: "Du ser ju för fan ut som en mink när du springer!" 

Blev lite förvånad över att hitta min syster sovandes i trädgården. Men hon vaknade för att jag väckte henne. Det var ju så kul att inte vara ensam vaken.

Ge mig

Jag vet inte vad jag kom tillbaka för att hämta
men jag ska se till att jag inte kommer härifrån utan det
Jag bygger upp mitt försvar
och gömmer mitt inuti bakom mig

Om du gör mig fattigare nu tynar jag bort

- Jag är arg på dig nu.
- Varför det?
- För jag vill inte vara här.
- Så du tycker inte att du behöver hjälp?
- Nej
- Men då behöver du ju hjälp, om du inte fattar varför vi är här.
- Jamen tack så mycket.
- Ja säg då, säg då varför vi är här!
- Tyst.
- Vet du det eller? Säg då! Varför tror du vi är här?
- Håll käften!

1997

På ett hotellrum. Vi var 13, stackars barn.

Jag låg jämte henne i sängen. Det var skumt, det var tyst.
Jag höll andan, och ansträngde mig till tusen för att inte flåsa till när jag behövde luft.
Alla sinnen skärpta, koncentrerade på att inte andas högt och inte röra mig märkbart.
Jag var livrädd, jag grät.
Varje gång jag slöt ögonen såg jag en bild av henne med uppskurna handleder, liggandes i en blodpöl på badrumsgolvet. Och jag visste att den där känslan, det som hamnat emellan oss var för alltid.
Jag trodde att jag älskar henne, men jag såg henne tidigare samma dag utan att känna någonting.
Kanske började jag lyckas sluta bry mig, men jag visste att det var något som inte var över.

Genialt i viss mån

Jag har sålt fiskekort till någon som turligt nog pratade svenska. Det kan vara krångligt annars. Som när jag skulle säga "eka" eller "båt med åror" till en tysk en gång. Och idag känner jag inte för att krångla.

Det var krångligt nog att värma mikropannkakor till 7 personer. Jag är väldigt opraktisk, men mest lat. 
Hade lust att säga: "Om det är någon som vill ha några motbjudande, slabbiga, mikrovärmda pannkakor tillverkade i rullbandsfabrik så får ni ta er nu."
Men det gjorde jag inte. Jag hade säkert bara vrickat till det och sagt fel ord ändå, det brukar bli så om man tänkt ut en sådär lång mening.

På baksidan av Jonas Gardell-boken står "läs den innan den läser dig!", vilket jag tycker är genialt i viss mån.

"Klaustrofobi", censurerad eller ärlig

Varje morgon när jag anländer till Staden och halvslumrande och trött så jag nästan spyr genom en suddig hinna av gäspningstårar skymtar planschen vid bilaffären som det står "Saab klaustrofobi" på, tänker jag att man skulle kunna klippa ut ordet "klaustrofobi" och tejpa upp i mitt tak. Det skulle jag gärna göra.
...Eftersom jag hamnat i en aningens 1984-liknande tillvaro där sanningsdepartementet är ute efter mig med kallocain-sprutor, tänker jag censurera bort torsdagen den 11 maj i min internetdagbok rejält.

En typisk dag då man borde sopa ärligheten under mattan.
Jag borde bara gömma mig någonstans och andas lite tystare, så att ingen blir upprörd. (Paranoia ja, men det är fan inte mitt fel.)

Jag är en hög möra kroppsdelar som brutalt slängts upp på ett rullband, och här rullar jag utan att kunna få hoppa av. Jag vill hoppa av, det är det enda jag vill!