En typisk natt

(Undviker ett ämne med flit.)

    För att inte väcka någon annan och få igång det där tjafset om att man ska vara vaken på dagarna och inte på nätterna, installerade jag mig i syrummet. Det står en säng där.

    Jag läste Hamlet, alla dog utan Horatio och jag, och sedan smög jag upp på mitt rum och hämtade några tulpanlökar jag köpte en gång när jag tänkte att jag skulle bli en trädgårdsmänniska.

    Vid klockan tre stod jag ute i växthuset där jag vanligtvis aldrig sätter min fot och planterade två av dessa lökar, som ska planteras utomhus mellan september och november i 10 centimeters djup, i en silvrig och en grön lerkruka.

    Jag hade inga tefat att ställa under krukorna, så jag skulle gå ut i boden och leta rätt på några.  Först var jag dock tvungen att leta reda på en ficklampa, och jag hittade en hel balja full med trasiga ficklampor, men inte en enda som var vid liv.

Så jag tände ett stearinljus och höll i det med lite folie så att jag inte skulle få stearin på mig.
Sen stod jag där ute, bland rostiga gamla verktyg, olja och målarfärg, och sjöng Sankta Lucia (svårt att låta bli liksom).

    Glömde snabbt bort vad det var jag egentligen var där för när jag hittade de där underbara tallrikarna. Den ena grön och formad som en fisk, och den andra vit med en gädda på... Jag gillar fiskar, om något djur, om några varelser. De är tysta och mystiska. Hemlighetsfulla. Och de lever under vattnet, i en annan värld som verkar så mycket mer fridfull än den här.

    Jag tog de där tallrikarna, och sedan började jag leta efter andra fina saker som jag inte tyckte borde stå där ute och ruttna bort i ovärdig glömska.  Hittade en vas och en skål i grönt glas, en plasttallrik med frukter på, en kruka i form av en groda och en kopp med ett två gröna äpplen på. Lade ner det i en cykelkorg, gick ut, fick för mig att gå till lekstugan, gick till lekstugan, gick in i lekstugan.
Det var längesedan jag var där inne sist, och jag blev förvånad över vilken himla dum möblering det var: Mitt framför dörren stod en leksaksspis, och bakom den ett skåp utan dörrar med hyllorna vända in mot väggen.

 Tog mig tillbaka till bostaden. Och inte förrän jag kommit in i köket kom jag ihåg att det jag egentligen gett mig ut efter var 2 krukfat.
Så jag fick gå ut igen och hämta det.

    På vägen tillbaka tog jag en omväg. Kollade in påfåglarna på nära håll för första gången, slängde en blick på soluppgången och plockade en series blomma som jag slängde igen.

    Sen gick jag in och diskade grejerna jag hittat. Klockan var då 4 på morgonen.  När jag diskade krukgrodan flagnade den svarta färgen på ögonen bort. Men det blev jag inte på dåligt humör av, ingenting tycktes kunna reta upp mig just då.  Jag målade bara gladeligen om dem med samma svarta husfärg som jag målat den där masken med.

    Sen gick jag och lade mig i sängen i syrummet med kläderna på.
Var vaken lite då och då. Blev alltid lika förvånad över var jag befann mig.

Syster hade tagit fram min telefonsvarare ur garderoben. Som inte funkar som den ska... Jag sa åt henne att ställa in den igen, men det gjorde hon inte. Så vi kopplade in den, lyssnade på de 0 meddelandena som fanns och sen kunde hon gå med på att ställa in den igen.


    Min hjärna är lika sovande som den var då jag sov. Men snart är det natt igen, då ska jag vakna på riktigt.
Som alla andra vampyrer.


"Jag ska skada henne, men på ett underhållande sätt."
- Carl-Einar Häckner

sid. 116

ett äpple och tio glas vatten

Jag dras omkring i ett koppel

men man ska inte klaga

utan tacka för alla fel som ska bli rätt

de ser till att jag förstår hur det ska gå till

Jag köpte allt som de skrev på en lista i en tidning

jag bryr mig precis sådär lagom

jag målar mina rum i vitt, inga skumma vrår

jag skriver en rapport och uttrycker mig så normalt det bara går

Avsky allt som inte är som vi vill

du vet väl vad vi vill

det är detta du vill

och avsky allt som inte är som du vill

Barnen är vakna hela nätterna

Föräldrarna här har bestämt att det får vara nog nu. "Vi måste göra någonting åt det här." Barnen är vakna hela nätterna, de vuxna vaknar ibland av röster och knarr i dörrar.

Jag kan föreslå a thing or two
Anticimex
Slå sönder proppskåpet vid 23.00
Bind fast barnen med kedjor fram till 9 på morgonen

Jag kan behöva lite hjälp på traven, för jag älskar alldeles för mycket att tassa omkring ensam i mörkret och vara chef över mig själv.

Practical jokes

04:03: Jag tog fram ett paket juice och frågade om hon ville ha.
"Äh, jag vet inte om jag ska dricka nått. Jag har så dåliga erfarenheter av drickning."

16:45: Var på väg att slumra till, men väcktes av min faster som ringde och frågade hur man skriver ett snabel-A på datorn.

Jag behövde hjälp med en dator själv. För att få uppmärksamhet när jag vill be om en tjänst gör jag cirkusnummer eller stunts som fick mig att slå i en tand idag.
Practical jokes, kan man kalla det för det när man bara utsätter sig själv?


Jag är dum jag är seg. Du simmar i en jättedeg. - KSMB

sid. 72

Under vatten

Jag kan aldrig sluta tänka, när jag träffar andra (ser dem) att den där gråheten trots allt inte har försvunnit än. Det hänger något över deras huvuden som åskmoln som ingen annan verkar störas av. Hur kan medvetenheten om det inte vara medfött?

Att se det handlar om ett byte av filter. Filtret är plastigt och ogenomträngligt, det förvränger allting så att träden och husen ser ut att vara under vatten. De blir grå och grumliga. Det blöta tränger igenom och gör åskådaren kall och tung.
Ljud uppfattas inte alltid, därför blir kontakten svår med människor på andra sidan.

Den kanske mest märkbara skillnaden är hur tyngdkraften är mycket starkare. Benen blir klumpigare och bröstkorgen sjunker ner någonstans i tarmsystemet.

Dagar i den andra dimensionen, om man kan kalla den det, består mycket av att man inte vet vad man ska göra av sina insikter. Väggarna stirrar på en, och man vet att man inte kan stirra tillbaka, för väggar har egentligen inga ögon. I stället slår man på dem, bankar huvudet i dem. Det dödar hjärnceller och är då egentligen ett sätt att motarbeta större kunskap, men det kan vara ett måste, vissa dagar.

Nätterna är betydligt bättre. Mörker är mjukare mot den inre aktiviteten, och det finns inga krav när man förväntas sova. Skogspromenader blir som att befinna sig i en lugn dröm där man möter bitar av ursprunget och sanningen. Jag söker mig dit för att sanningen är vad jag lever för, och hoppas alltid på något litet fragment av visdom.

Originalvärlden är vacker, visst. Det är det enda jag kan säga när världen ändå inte förstår det andra språket jag har. Så fort jag öppnar munnen skyndas det med att kodas om och slipas till. Orden byter betydelse, och inget av det jag säger är det jag egentligen ville ha sagt.

Det är så stor skillnad på vad vi anser är viktigt och oviktigt, jag tror att det är där det skär sig.
Jag söker inte värme och tröst från andra mänskliga varelser. Att tröstas av tom fientlighet stärker karaktären, och oberoende och kyla är ett måste i min kamp att hålla ögonen öppna.

Vad betyder kärlek? Se på ordets uppbyggnad; en kär lek. Något på låtsas som vi älskar att leka, som dessutom innebär att vi leker med de mest vitala delarna av oss själva. Ibland står livet på spel, och ändå är det detta som är meningen med allting. Att slänga sig in i någonting där man satsar hela sin existens.

Kärlek är det som gör oss sårbara, och blev därför det första jag gjorde mig av med.
Jag stängde av en känsloström och rusade därifrån. Inget romantiserande och ingen nostalgi. Inga behov.
Att vara sann är på bekostnad av så mycket annat.
Jag vill inte låta andra lägga mig på minnet och bry sig. Det är precis så jag ville ha det, eller hur?

Ibland sticker det till i ett hjärta jag inte trodde fanns.
Jag vill skrika och hoppas att det finns något i alla som förstår vilken del av människan skriket kom ifrån.
De lever som de måste i så många lögner som möjligt. Jag behöver inte leva så, och tänker inte på några villkor göra det.
    
Det enda som kunde göra världen rakt igenom fin är om det fanns en kärlek som var osårbar, och om det fanns en oändlighet.
Alla medvetanden, alla filosofier och den moral vi arbetat upp krossas som ett glas som slängs våldsamt i ett stengolv. Vi dör och informationen samlades inte någonstans för alltid. Om Gud hade funnits hade han räddat oss där.
Det var det han skulle ha behövts till, att vara oändlig.

Förtvivlan kommer när vi tänker: ”Det kan ju aldrig hända att ingenting någonsin kommer hända.” Och fortsätter vänta.
Det väntas på någonting som aldrig kommer i sin renast form. Som, om man har tur, dyker upp lite flyktigt och snabbt försvinner igen.

Jag vill sätta stopp för människors väntande. Jag vill att någon ska ge dem det dem vill ha, och att ingen någonsin ska behöva tvivla så som jag har tvivlat.
Ge dem ett hopp på något som utan tvekan finns.
Något vars betydelsefullhet inte går att debattera.
Och som kommer stanna kvar även om allt annat försvinner.