Förlåt att jag svär

Fan vad jag älskar dig

förlåt att jag svär

det blir så när något gör ont

du skär i migjävlasubba!

men jag har flytt nu

och jag är kvar

och jag är borta för alltid

Jag vet inte varför jag inte sover

Jag vet inte riktigt varför jag inte går och lägger mig. Klockan är över tre. Jag letar efter någonting, men jag vet inte vad. Citat. Något komplett. Något sammanfattande av allting. Jag vet inte vad jag hade tänkt mig. Svaret på hela frågan livet, eller kanske försöker jag fånga något som är borta.
Något som var förr, som jag nästan har glömt. Inte vet jag. Vad jag gör.

Jag saknar förr. Inte för att det var bättre då, man saknar bara det man tappat bort. Jag har tappat bort min förra värld. Och om den är något att sörja vet jag egentligen inte. Jag vet inte hur jag ska beskriva den heller, eller vad jag skulle kalla det här. Det är bara något som inte är som då. Men så är det ju alltid. Igår är inte ens idag.


Nu vill jag skapa. Någonting vackert, eller någonting som betyder något. Betydelse ja. Något med mening någonstans. Men jag är trött och i morgon är en ny dag då. Som vanligt. Bara vanligt, och ingen mening. Som vanligt.
Troligtvis finns inte ens mening, bara vissa saker som är viktigare än andra. Som känns viktigare än andra. Men vad det är har jag ingen aning om. Jag skulle vilja veta.

Ska jag sova i TV-rummet?... Jag ska i alla fall sova med kläderna på, det gör jag ofta nuförtiden. Antingen för att jag är för lat för att ta av mig dem, eller för att jag inte är riktigt säker på att jag vill sova, och det känns som om jag sover lite mindre om jag bara lägger mig som jag är.

Jag strängade om en gitarr och satt och stämde den, och pappa sa: "Jamen sånt där är väl fabriksinställt?"

Silverstol

Nu ska jag gå upp. Nej varför då. Jag ligger här hela dan, vad gör det?
Men vad var det för ljud som plötsligt dunkade nere i stereon.
"Never knew we were living in a world with a mind that could be so sure / never knew we were living in a world with a mind that could be so small..."
Jag hoppade upp ur sängen, sprang ner och började sjunga och dansa runt och systern bara stod och stirrade.
    Silverchair... sommaren 1999. Öland. Borgholm.... Hon....Kroppkakebagarn, sjömannen, anticimex. Oasis-solglasögonen och min systers: "Men ta av dig de där! Du ser ut som en fluga!!" Min blodiga tå. Rollerbladesisen, spottgubben, stockholmaren som blivit överfallen av en blodhund.... Öland... Hon...

Henne har jag inte pratat med sedan... Och ingen annan heller.
    .... Min syster spelar mina gamla skivor.. Jag kommer nästan ihåg vem jag var på den tiden.

Om centrifugen kunde tala

Bara namnet säger allt. Tvättmaskin.
Det börjar på tvätt. Hemkunskap. Och slutar på maskin. Teknik.
...Fick det i alla fall att börja snurra, och sen satte jag mig och läste.
    Efter kanske 2 timmar satt jag där i köket och syster stekte korv.
"Nää, nu får det vara nog!... Är det centrifugering det där nu då eller?"
"... Om centrifugen kunde tala" sa syster, (med anspelning på titeln på min bok. "Om änglar kunde tala".)

Kommunikation mellan människa och maskin. Det går ut på att människan ger order som maskinen lyder... men jag kan ju inte språket. Jag vet inte vad jag ska säga.
Så jag sa inte mycket.



Hittade det där stearinljuset, och tände det. Satte mig ner och stirrade in i luckan. Försökte förstå.
Suuuck, uppgivning.... Vad var det nu Horatio sa till vålnaden?
"Vad är du som.. stör nattens frid och...... och vågar ta den skepnad som Danmarks förre konungen så ofta bar... hade."
    Hon med sin korv. Hon och sitt juli.
"...... Du sitter på golvet med benen i kors framför en tvättmaskin med ett stearinljus i handen mitt i sommaren och läser vinterdikter..."
"Hamlet. Hamlet."
"Jaja."
Och så som vanligt, med den där tillgjort bekymrade minen:
".....Det blir nog bra ska du se."

sid. 89

Sömnlös vakenhet

5:04: Jag lade mig, jag gick upp igen. Det regnade så jag kände för att gå ut. Jag hämtade en fotboll och dribblade runt med i trädgården, sparkade in i väggen på det där huset vi har som är det mellanstora av 3st här uppe på toppen av det lilla berget.
3 hus. Och 3 datorer. På den ena är jag ute på internet, på den andra grejsar jag med min hemsida och på den tredje gör jag allt annat.

Förtjänar jag verkligen det? 3 datorer? Förtjänar jag alla dessa satellitkanaler eller ens en video? Vad är det jag har gjort, och vad är det så många andra inte har gjort?

Jag kanske skulle vara lyckligare som asket.
Innan jag dör ska jag ha hunnit finna den eländigaste platsen på hela jorden. Dit ska jag släpa allt jag äger, och när jag dör ska människorna få göra en skinnjacka av min hud.
    Hade jag bara lyckats tro att det fanns en gud så hade jag kanske blivit nunna. Planterat mina små rosa tulpaner i en klosterträdgård i 10 centimeters djup, i stället för i silvriga och gröna lerkrukor.

    .... Jag spelade fotboll ja. Det är säkrast att göra vid en sån här tid, så ingen ser. Alla vet att jag hatar fotboll.
Och min dåliga kondition skrämmer mig nästan. (Det är så man egentligen inte borde våga kliva ur sängen, för man riskerar att få en hjärtattack av bara det.)

    Jag irrade runt i regnet och alla grannar sov. Alla grannar som lever där precis nedanför men som man aldrig ser.
Jag satte mig på en gunga som hänger i den där uråldriga eken där nånstans bakom allt annat. Tänkte sjunga Heartshaped box, men det gick inte. För det var för tyst, och jag själv hade varit för tyst alldeles för länge.

... Det är så skönt med nätter, att veta att ingen finns där och att man kan göra vad man vill (bara det att det inte finns någonting att göra).

    3 (3 igen!) små varelser stod i en bur och stirrade. Betydligt mycket oskyldigare än vilken oskyldigt fängslad människa som helst.
Varelsernas enda brott är att de bär fjädrar som min syster anser vara dekorativa...
Påfåglarna tyckte jag synd om. Det var dem och jag. Sen var det ingen mer.
Inte ens en Lukas-katt.

    Tänkte att jag kanske var lika barnsligt liten som jag kände mig. För att testa det bytte jag namn till Alice och föll baklänges ner i gräset.
Varenda vattendroppe där uppe bland ekbladen föll och träffade mig i ansiktet.
"Nu är jag i underlandet."

Sen räckte inte fantasin till mer, och inledningen hade ändå inte varit särskilt övertygande.
Det hade varit lättare att leka American Psycho. Så är det bara.

    Jag gick in. Målade dit en flyende röd mun på min svarta mask. (Flyende = ivägrinnande.) Sen tänkte jag att jag skulle baka. Chokladbollar. Chokladbollar á la målarfärg och lacknafta.

    Huvudgrejen var bara att jag ville känna mig nyttig. Men vad är egentligen nyttigt? Vilken nyttighet skulle jag kunna utföra här, där ingen är i behov av min produktivitet?  Här produceras det i överflöd. Här skulle vi lätt kunna äta ihjäl oss på chokladbollar.

    Allt jag gjorde i stället var att bara gå runt. Öppna alla lådor och skåp som jag öppnat så många gånger innan, i jakt på något nytt. Något jag inte sett innan. Någon minsta lilla överraskning.
    Men jag hittade knappast en vit elgitarr bland glasstrutarna och burkarna med mandarin.
Och myrorna krigade på både ettan, tvåan och fyran. Och på P3 pratade Bosse Löthén bara om vädret som vilken engelsman eller pensionär som helst.

... Det är svårt att inte inse att allt i grund och botten är gränslös tristess och djup meningslöshet.
sluta irra, slappna av, det finns ingenting att förstå ändå.