Mamma skrek när jag kom ner i köket i morse. Hon dammsög, jag sa hej, hon vände sig om, kände inte igen mig och skrek.

Att tvätta håret nu innebär inte längre att tvätta håret, utan att blöta, gnugga schampo, skölja, ruffsa runt i en handduk.

Jag sysselsätter mig. Såga, sova, såga, sova, måla, sova, måla, sova.
Makter från olika håll ropar om vad jag ska ta mig till istället. Oftast "tillbaka till skolan".
Själv då? Är jag också en kraft, en vilja, en åsikt?

Det är sött med pojkar som har smink, därför har jag gjort mig själv till en.
Jag klev ut från badrummet med en näve hår som jag räckte min syster.
- Vill du ha det här?
Hon tittade upp och reaktionen var faktiskt oerhört positiv.

Den här gången var det ovanligt, som hon sa.
Ovanligt men fortfarande igenkännligt. (Jag, mig.)

Plötsligt visste jag att jag hade kommit hem. Att jag kände ett lugn i igenkännandet, att jag under den tid som gått hunnit skapa en trygghet i den staden. Staden Med Dammen I Mitten.

Som vanligt ger det mig tvivel. Angående bestämdheten i att jag inte vill tillbaka till skolan även om det innebär uppsägning av min nya bostad. För det är just den där känslan av att jag trivs bättre här än därifrån jag kommer.

Hon är en lugn människa och det smittar ibland av sig om man från början är lite lugn själv. Så jag satt harmoniskt och bläddrade i skolkatalogen med henne jämte mig.
Jag står ändå med under ES1 som frånvarande.

Föra ett intetsägande oväsen

04:55: Jag visste inte att det fanns två torg här.
Råkade hamna just på det som jag inte visste fanns, men jag såg dammen. Ser man bara den så är allt lugnt.   
Det var mörkt och regnade. Det rann i pannan.

Vi satt i köket. Jag var genomfuktig. Jag pratade och pratade och pratade.
Visste inte vad jag skulle göra, jag ålade mig på stolen och hällde vattnet som var i ett glas på bordet över till ett annat glas och tillbaka igen hur många gånger som helst.
Jag pillade på alla andra saker jag kunde hitta och sen råkade jag hitta en tändsticksask. Jag eldade på en kartongbit. Sen knycklade jag ihop en bit hushållspapper, la det i en kopp och tände på. Det rök ganska mycket. Jag undrade om det fanns något brandlarm. L kvävde elden med sin mattebok. Hon ville inte att koppen skulle spricka så att hon fick skärvor på sig.

Jag pratade lite till, tills det inte fanns något mer som jag ville säga. L2 påpekade så riktigt att när man inte har något att säga längre så börjar man klaga.
Jag började klaga oartikulerat, sen sjöng jag resten av kvällen. För att kunna hålla inne med frustrationen, förvirringen och ångesten. För att inte plåga mina vänner med min supernegativism men med intetsägande oväsen.

16:10 Jag är nästan säker nu. På att jag inte orkar med att komma tillbaka. Inte någonsin. Och om jag nu aldrig mer ska plugga och aldrig få ett jobb så vet jag i alla fall en sak som jag kan göra hemma hos mina föräldrar i resten av mitt liv: måla väggarna i mitt rum röda.

23:19: När jag gick upp i morse var bara L2 kvar. Hon såg ut att nyss ha kommit tillbaka för att hämta något som hon glömt. Hon hämtade det och gick. Jag stod och stirrade och hon gick. Gick och gick. Det blev tomt och tomt. Jag hade inte huvudvärk men var rädd att mitt huvud skulle explodera i alla fall.
 
Dagens höjdpunkt var att sitta på kafé och äta ostfralla och storstor chokladboll.
När vi kom hem satt jag och läste en hel bok på engelska (Rain man, Tom Cruise och Dustin Hoffman är med i filmversionen) högt. Den var inte så tjock. Jag orkade inte vara tyst, men jag hade inget att säga. Jag lyssnade igenom lite av skivorna som inte känns som mina längre. Men de är mina. en del av mig är här än.
 
Jag dansade, satt på golvet, satt på diskbänken.
Har bara en tydlig mening att bidra med: "Vad ska jag göra?"

snälla mig, jag älskar dig

Fan, jag kommer inte ihåg om jag gjorde 120 eller 240 situps i morse.Schhh. Snälla mig, JAG ÄLSKAR DIG!!! Jag skulle kunna dö för dig, haha.

Min kropp och min själ är i konflikt som om den första är livet och den andra döden.
Jag misshandlade nyligen kroppen intill medvetslöshet och bara tankar fanns kvar.
Vilken del är jag mest? Vem talar till vem?
Snarare (eller också) är det väl bara så att det jag kallar mig är en berättelse som förtjänar en fortsättning

Stickningar

Fråga mig inte, jag kan inte andas
Jag kan inte sova
Låt mig fly i en främmande form

Jag måste tro att jag aldrig kom fram till något
Att jag aldrig var där
Att det inte finns något att minnas
Att jag inte är där

Fråga mig inte, se mig inte i ögonen
Distrahera mig bara
Låt mig hur ni gör när allt går vidare

plikt&plikt&plikt

Det är som straffarbete. Ganska obligatorisk.
Det står i vägen. Som att fastna med fötterna i snaror när man är ute och går i en skog.
Jag dubbelarbetar och pluggar både vad de tycker att jag behöver och vad jag själv tycker att jag behöver.
Vem har rätt?

    "Skriver du på arbetet nu?"
    "Nej."
    "Men det ska vi lämna in i morgon, och vi kommer inte skriva åt dig."
    "Nej, jag kommer skriva åt er."

Lägger mig ner, tungt som en kraschande komet. Något kryper i pannan. Jag nyper tag i det och slänger iväg det. Nått som liknar en tvestjärt landar på golvet.
Jag låg på marken i skogen och nästan sov. På 11km friluftsdag.


Det är kört nu. Det kommer sägas att jag inte har någon framtid.