Röklukten var förstås kväljande redan ute i trapphuset. Jag hade aldrig varit där innan, men det känns aldrig riktigt främmande i sådana slags lägenheter. I trevåniga tegelhus. Det var punkare och dreadlocks-tjejer som spelade Marilyn Manson, Urga och kommunistiska kampvisor. På bordet i vardagsrummet stod en glassburk med glassrester och fimpar i. I köket askade någon i en gryta vatten som stod på spisen.
Jag satte mig på golvet nära ett öppet fönster. J var intresserad av vad en enstöring som jag har för åsikter om liknande företeelser. Jag gav henne ett kort smidigt svar redan då, men jag minns inte vad.
Ofta räcker det som underhållning att bara sitta i ett hörn och samla sinnesintryck. Jag kan tänka att just nu kan inte mitt liv räknas som tråkigt. Det här räknas som att leva livet.
Och om jag säger "Jag var på fest igår" låter det bra i inte bara andras öron utan i mina egna också, även om jag hade tråkigt. Hur roligt jag än har när jag sitter hemma och skriver på en dator medan jag tittar på tv-serier kommer det aldrig kännas bra att tänka tillbaka på vad jag gjorde den dagen. Och ju stökigare en fest är, desto mer känns det som om man varit på rätt ställe. Rätt i bemärkelsen "där saker händer".
Jag vill till New York ibland, för att det är vad man tänker på som världens centrum. Om jag flyttade dit skulle jag vara nöjd på ett sätt, och tänka: "Tja, det finns ju i alla fall ingen plats som är mer i mitten än den här." Samtidigt skulle jag vara besviken och rädd för att jag inte kunde hitta meningen med det, med sörjan.
Vi firade också nyår på vuxet sätt med dyrbar middag, till Kraftwerk.
