För det finns energi i rött

Min fantasivärld är för verklig för mig.
Glöm inte att tvätta håret, vara vaken, tända lampor och låsa upp dörrar för att maskera min passivitet, äta.
Var inte så svart, bli röd.

Recept på snabb upplysning

Barn ser på världen med andra ögon, förundrade och entusiastiska. Jag försöker använda det som en metod. Om jag är så pass deprimerad att jag blivit paralyserad kan jag komma ut ur det ibland genom att bara stirra på något. Stirra på det tills det blir allt jag är medveten om. Det växer sig stort, blir intressant och tillslut vackert. Det kan handla om nästan vad som helst, och när det väl har blivit vackert finns det en bra känsla att fokusera på som kan göra mig smått lycklig. Till och med extremt lycklig om jag har tur.

Exempel:

Jag gick i nian och det var tänkt att jag skulle på en gympalektion. Jag gick över till byggnaden vi hade gymnastik i men kom inte så mycket längre. Jag satte mig i omklädningsrummet och var så mentalt slutkörd att jag fastnade där.
När jag var själv kvar i rummet satte jag mig lutad in mot ett hörn på golvet, och satt i samma position i en timme.

Hela den tiden stirrade jag på det slumpmässiga reliefmönstret på väggen, och letade vägar fram i det som i en labyrint med blicken. Det var det mest intressanta jag upplevt på hela veckan, och stunden då jag var som gladast. För det var något otroligt vackert i faktumet att ingen del av väggen var den andra lik. Den var full av överraskningar, och så är det ju med allting.
En enkel insikt, men en upplevelse som påminde om en religiös upplysning. Det var som om jag såg hela världen på en gång i huvudet, limmet av orsak och verkan som ändå är oförutsägbart, och till skillnad mot vad jag tänkt om den bara en timme tidigare var det rakt igenom fint bara pga. sin existens.

Censur tills ingenting återstår

Jag har faktiskt upplevt ett liv baserat på passion. Inte brytt mig om trygghet, pengar, var jag ska sova någonstans nästa natt. Bara gjort vad jag för tillfället vill, och tänka att allting kommer lösa sig vilken situation jag än hamnar i.
En sån kontrast!
Mitt humör växlade snabbt mellan himmel och helvete, men till stor del var det som om jag gick på droger hela tiden. På ett positivt sätt. Jag var förstås full åtminstone tre dagar i veckan, men även nykter var livet finare än det någonsin varit innan. Nästan perfekt.

Det står mycket i vägen mellan mig och det där nu. En mängd rädslor. Jag är inte mig själv, den personen har jag censurerat bort. Mina tankar är bara delvis sanna, och inget av vad som kommer ut ur mig är det. Jag har en underlig idé om att alla recenserar mig efter varje mening jag säger, och kan genomskåda varenda liten nyans av känslorna bakom det.
Jag är så fruktansvärt försiktig, rädd för varje risk att hamna på något mentalt mörkt ställe, att jag förnekar allt som är för verkligt. Jag har övertygat mig att den person jag är på riktigt alltid kommer att vara en fara för sig själv.

Alltså har jag valt en neutral mellanväg som är full av missnöje.
Vad som är så skrämmande är att det kanske bara krävs väldigt lite för att förändra allting, och att det skulle kunna visa sig gå hur bra som helst.

CS

Vi ligger och sover i varsina rum mitt på dagen, båda är deprimerade och för inåtvända för att kunna prata med varandra om något av det. Jag vill slå sönder speglar, glasflaskor, fönster. Välta bordet i mitt rum. Det skulle bryta allt det otroligt tysta.

Står i köket och tittar på henne när hon går fram och tillbaka mellan spisen och diskbänken. Hon tittar inte upp och säger ingenting.
Går och lägger mig igen.

Ingenting känns viktigare nu än att vara vaken tills jag inte står ut längre. Uppleva så mycket som möjligt. Inte missa en skiftning i ljuset utanför (skymning och motsatsen).
Det är slut med andra människor. Jag föredrar mig själv långt före allt annat, någon som jag vet var jag har och vad jag får av.


Varför har jag alltid blivit uppspelt över det dåliga i världen?
Det olycksbådande, det olyckliga.
Jag blir lyckligare av det, till och med. Är jag den ultimata sjuklingen?



När jag blundar ser jag mörkret som genom 3D-glasögon.
Jag borde veta allt, herregud. Skärpning. Perfektionism.
Jag vet var jag står men befinner mig ändå på fiendesidan. 

Gissar vad som finns i mitt undermedvetna

Jag mår bättre nu. Jag är törstig.

Om jag skulle somna och drömma nu så skulle jag drömma ungefär det här:


En stor Mer-flaska full av vatten uppenbarar sig på himlen. Jag åker i en bil, min billärare sitter jämte mig. Mer-flaskan häller ut sitt vatten över oss, och bromsarna slutar fungera.
Det blir vattenplaning och vi sladdar in i mitt rum. Krockar med en stor hög skräp.

Skräpet tittar på oss förskräckt och springer iväg åt alla håll och kanter.
Jag säger:
- Jag vet inte om det här är på riktigt eller om det är en hallucination.
Svarta gestalter, spöken, uppenbarar sig och flyger fram och tillbaka framför mig.
- Se där, jag visste att det skulle komma!
Jag får ont i magen.

Telefonen ringer, pappa ropar att det är till mig. Billäraren tynar bort till en röst som säger "Vissa tycker att Sverige skulle vara en bättre plats utan Sanna, det tycker inte vi".
På sätet där billäraren satt ligger nu istället ett hakkors gjort av orangeröda reflexer.
Jag ropar till pappa:
 - Jag har krockat, jag måste bara sätta ut varningstriangeln.
Jag tar upp hakkorset och försöker gå 50 meter bakom bilen. Jag hamnar ute på altanen där jag sätter upp det.

Sen klättrar jag in genom ett fönster och svarar i telefonen. Det är en gammal vän.
- Jag tycker att du är så tråkig, jag vill inte hitta på något med dig över lovet. Jag vill vara med de andra själv. Vi ska gå ut på krogen och du och jag kommer nog aldrig ses mer.
- Är det för att jag inte kan kallprata? frågar jag.
- Du pratar inte alls, men ja, kallprat är en nödvändig del av livet. De som inte kan kallprata måste brännas på bål.
- Jag får skynda mig att dö.
- Nu vill jag inte prata med dig mer.
*klick*

Utanför hörs ett skrik. Jag tittar ut genom ett fönster och ser att det är en röd drake som flyger omkring där ute. Den vill skrämma mig, men jag bestämmer mig för att inte skrämmas. Jag är alldeles för paranoid nuförtiden, tänker jag.
Mina gamla vänner går omkring där nedanför. De skrattar och dricker öl. Draken ler mot dem, flyger ner och sätter sig på en utsträckt arm.

Postbilen kommer upp i trädgården, tutar. Jag hoppar ut genom fönstret på andra våningen och går fram mot den. Brevbäraren tömmer ut flera säckar brev i gräset. Det är alla brev jag någonsin skickat till någon. Jag öppnar dem, och i alla står:
"Jag älskar dig. Nej, jag tar tillbaka det, jag vill inte att det ska verka som om jag behöver dig."
Jag river sönder alla brev och somnar i högen.

Jag vaknar av en digital äggklocka. Den går inte att stänga av så jag gräver ner den i marken. Marken börjar bulta och spricka upp. Jag springer därifrån ner till den större vägen. Det luktar bränt, marken är full av bruna barr och det blir dammoln i gruset när jag springer. En lastbil plockar upp mig vid vägen. Det står stora staplar med vita bönor bakom sätena, och det ligger mynt på golvet.

Vi kör till en plats full av gröna stora tält, pansarvagnar och krigsflygplan. En man med många medaljer hälsar mig välkommen. Jag får en grön uniform och sätts i ett plan. Mitt uppdrag är att bomba Area 51.
Jag flyger dit, men när jag ska släppa en bomb släpper jag istället ut en hel last med namnbrickor, och jag vet instinktivt att alla kommer från Hiroshima och Nagasaki.
En lerig man nedanför ropar:
- Det här är det svarta regnet!

Jag förlorar kontrollen över flygplanet och kraschar in i en scen ur Apocalypse now, på en strand med palmer. Palmerna brinner. En gammal bekant står på stranden. Jag går fram mot honom och säger att jag tycker att de brinnande palmerna är vackra, han håller med.

Ett TV Team, Lilla aktuellt är också på plats. Den kvinnliga programledaren berättar inför kameran om kistor de låste in psykiskt sjuka människor i förr i tiden. De går fram mot mig, och hon pekar på mig och säger:
- Här har vi en psykiskt sjuk liten flicka.
(Jag har plötsligt inte en grön uniform på mig längre, utan balettklänning och långt, blont hår.)
- Eftersom alla psykiskt sjuka i dagens samhälle mördar andra människor måste hon omhändertas.

Flera muskulösa män, alla klädda i den slags uniform jag nyss bar själv, trycker ner mig i kistan.
Jag skriker:
- Jag vet vad jag gör!!!
De ser inte ens på mig, skakar bara på huvudet. När de låst in mig ser jag genom spjälorna hur de ståendes tar sig en varsin kopp kaffe och börjar småprata.