"Jag mår illa när du ler..."

När hon öppnar dörren säger hon "wöuw" för att mitt hår är skitkort, grönt och blått.

Vi kör iväg i S40. Det är halt på vägarna, slabbsnö.

Jag är halvsocial till att börja med, men blir mer och mer sluten. Tillslut sitter jag bara och stirrar autistiskt. Svarar på de enstaka frågor jag får. Ser troligtvis olidligt deprimerad ut. Det är jag egentligen inte, bara bedövad.

Mitt sätt att umgås 2000-2001: snabbt skiftande manodepressivt. Först runtspringandes, hojtandes, uppmärksamhetskrävandes, 10 minuter senare tyst och ensam i ett hörn, 10 min efter det tillbaka i centrum.

Nu är jag likadan, men lägena är normalsocial och zombie. Aldrig hyper.

L och H gör sig inordning inför en förfest. De står och diskuterar klädkombinationer, och H vänder sig plötsligt om mot mig och utbrister:

- Vad fjollig jag känner mig nu när du bara står där!
Jag blir... rofylld. Av att veta att jag är minst fåfäng. Jag ville bry mig mindre, och det gör jag.

Snöslasket tränger in i mina gymnastikskor och upp längs byxbenen.

L och jag slår på varandra, det hör till. Skönt med ordlös kommunikation.

Jag berättade för min syster om helgen när jag kom hem. Hon tycker att jag ska vara med alla andra som jag är med henne, att jag kan vara ganska intressant då.
Får komplimanger och okomplimanger.
"Du är den enda person jag känner som har ett roligt minspel."
"Du är falsk när det kommer släktingar hit. Jag mår illa när du ler åt alla skämt."

För det finns energi i rött

Min fantasivärld är för verklig för mig.
Glöm inte att tvätta håret, vara vaken, tända lampor och låsa upp dörrar för att maskera min passivitet, äta.
Var inte så svart, bli röd.

Recept på snabb upplysning

Barn ser på världen med andra ögon, förundrade och entusiastiska. Jag försöker använda det som en metod. Om jag är så pass deprimerad att jag blivit paralyserad kan jag komma ut ur det ibland genom att bara stirra på något. Stirra på det tills det blir allt jag är medveten om. Det växer sig stort, blir intressant och tillslut vackert. Det kan handla om nästan vad som helst, och när det väl har blivit vackert finns det en bra känsla att fokusera på som kan göra mig smått lycklig. Till och med extremt lycklig om jag har tur.

Exempel:

Jag gick i nian och det var tänkt att jag skulle på en gympalektion. Jag gick över till byggnaden vi hade gymnastik i men kom inte så mycket längre. Jag satte mig i omklädningsrummet och var så mentalt slutkörd att jag fastnade där.
När jag var själv kvar i rummet satte jag mig lutad in mot ett hörn på golvet, och satt i samma position i en timme.

Hela den tiden stirrade jag på det slumpmässiga reliefmönstret på väggen, och letade vägar fram i det som i en labyrint med blicken. Det var det mest intressanta jag upplevt på hela veckan, och stunden då jag var som gladast. För det var något otroligt vackert i faktumet att ingen del av väggen var den andra lik. Den var full av överraskningar, och så är det ju med allting.
En enkel insikt, men en upplevelse som påminde om en religiös upplysning. Det var som om jag såg hela världen på en gång i huvudet, limmet av orsak och verkan som ändå är oförutsägbart, och till skillnad mot vad jag tänkt om den bara en timme tidigare var det rakt igenom fint bara pga. sin existens.

Censur tills ingenting återstår

Jag har faktiskt upplevt ett liv baserat på passion. Inte brytt mig om trygghet, pengar, var jag ska sova någonstans nästa natt. Bara gjort vad jag för tillfället vill, och tänka att allting kommer lösa sig vilken situation jag än hamnar i.
En sån kontrast!
Mitt humör växlade snabbt mellan himmel och helvete, men till stor del var det som om jag gick på droger hela tiden. På ett positivt sätt. Jag var förstås full åtminstone tre dagar i veckan, men även nykter var livet finare än det någonsin varit innan. Nästan perfekt.

Det står mycket i vägen mellan mig och det där nu. En mängd rädslor. Jag är inte mig själv, den personen har jag censurerat bort. Mina tankar är bara delvis sanna, och inget av vad som kommer ut ur mig är det. Jag har en underlig idé om att alla recenserar mig efter varje mening jag säger, och kan genomskåda varenda liten nyans av känslorna bakom det.
Jag är så fruktansvärt försiktig, rädd för varje risk att hamna på något mentalt mörkt ställe, att jag förnekar allt som är för verkligt. Jag har övertygat mig att den person jag är på riktigt alltid kommer att vara en fara för sig själv.

Alltså har jag valt en neutral mellanväg som är full av missnöje.
Vad som är så skrämmande är att det kanske bara krävs väldigt lite för att förändra allting, och att det skulle kunna visa sig gå hur bra som helst.

CS

Vi ligger och sover i varsina rum mitt på dagen, båda är deprimerade och för inåtvända för att kunna prata med varandra om något av det. Jag vill slå sönder speglar, glasflaskor, fönster. Välta bordet i mitt rum. Det skulle bryta allt det otroligt tysta.

Står i köket och tittar på henne när hon går fram och tillbaka mellan spisen och diskbänken. Hon tittar inte upp och säger ingenting.
Går och lägger mig igen.

Ingenting känns viktigare nu än att vara vaken tills jag inte står ut längre. Uppleva så mycket som möjligt. Inte missa en skiftning i ljuset utanför (skymning och motsatsen).
Det är slut med andra människor. Jag föredrar mig själv långt före allt annat, någon som jag vet var jag har och vad jag får av.


Varför har jag alltid blivit uppspelt över det dåliga i världen?
Det olycksbådande, det olyckliga.
Jag blir lyckligare av det, till och med. Är jag den ultimata sjuklingen?



När jag blundar ser jag mörkret som genom 3D-glasögon.
Jag borde veta allt, herregud. Skärpning. Perfektionism.
Jag vet var jag står men befinner mig ändå på fiendesidan.