Höjdpunkten

Rotade bland cd-skivorna, valde ut en bibba och gick tillbaka till hallen, ångrade mig och tillbaka till cd-skivorna för att hämta fler.
Provade 3-4 jackor för att hitta den mest behagliga. Tog en av pappas.
Vi satte oss i bilen och jag började leta efter en mössa som jag tänkte att jag kanske hade där inne, det hade blivit ännu behagligare.

Hon bad mig att sluta upp med vad jag nu gjorde, jag skulle bara skjutsa henne till en plats 3 km därifrån. Jag förklarade att detta var det roligaste som skulle hända mig under hela dagen, och att allt därför måste vara perfekt.

Det blev bra. Kort men bra. Det har varit en bra dag.

Spara energi till stunder då man måste verka oapatisk

Apati sedan några dagar tillbaka. Suttit och stirrat. Behövde ta upp någonting från golvet och lägga på skrivbordet.
"Ta upp den.. ta upp den nu! Rör på dig förihelvete!"
Ingenting händer automatiskt.

Jag pratar för mig själv nästan hela tiden. Eftersom jag sitter så still och förstelnad men ändå behöver stimulans. Då finns pratet kvar, och jag finns kvar.
Jag vill vara ensam för det är bara mig jag pratar med.

Så fort någon annan är hemma måste jag tvinga mig att verka normal. Äta, göra någonting. Det gör mig aggressiv och jag får lust att gråta av att låtsas på det sättet. Det är så ansträngande.
Jag gick och duschade bara för att kunna gråta utan att någon märkte det, men när jag var ensam och fick se deprimerad ut igen försvann behovet.

Jag ligger på golvet i mitt rum och halvsover. Jag har tänkt ut en syssla jag kan sätta igång med om någon kommer upp på övervåningen. Då sätter jag igång med den och lägger mig ner direkt igen när de börjar gå nerför trappan.

Det är riktigt deppigt.
All mat är äcklig. Jag var vaken hela natten, bland annat för att jag var för hungrig för att sova, men för trött för att orka äta något.


M ligger och stirrar i taket.
"Fy fan!" viskar jag för mig själv.
Det är inte bara jag, det ligger en viss stämning över hela huset. Och alla låtsas som ingenting.

Apan

Jag hör att någon öppnar dörren, men inte kommer in. Jag ligger på mage på golvet och snurrar runt överkroppen genom att gå med armbågarna åt höger, och tittar upp över soffan.
Min syster stirrar på mig. Jag stirrar tillbaka, väntar på att något ska hända.
- Nu vet jag hur en apa känner sig, säger hon tillslut, och håller upp ena handen som hon tejpat in med maskeringstejp.
- De har ju som läder nästan på handflatorna.

2001

Jag samlade allt hår i handen och klippte över lillfingret
Mitt rum var inte mer än en naken glödlampa då
Och husfärgsångorna som steg från huden

Sjukhuset hade krockat med vardagsrummet
Allt dränktes i mörk överlycka och öppenhet
Vilken känsla som helst fick mig att gråta

Det var energin, som återvände med en smäll
Det gällde att fly i ologiska mönster
Den som sover har ingen kontroll
Lät virvelvindarna styra mig framåt

När jag så till sist somnade fastnade jag där
I lakan tillsammans med regniga och svarta fönster
Tills en panik växt sig febrig
Och allt började om från början.

2000

Jag har legat här ett tag nu och blivit vän med tapeten
På något sätt byggde en distans upp sig och skärmade av mig från allt annat.
Jag har stängt av kroppen för att ge mer kraft åt mina tankar.
Min kropp kittlar och värker medan den äter upp sig själv.

Något som kan tänkas vara vanföreställningar har förstärkts
Det finns två varelser, två krafter som genomsyrar allt
De drar mig åt olika håll och viskar i öronen om två helt olika livsåskådningar

Min nya säng är tillräckligt långt hemifrån
Jag ställer mig upp och rörelser känns så främmande att jag sätter mig ner på golvet
Solen skiner genom persiennerna och det känns som det vackrast jag någonsin sett

Jag tar på mig kläder och sätter upp mitt smutsiga hår i en tofs
Det var så längesedan jag höll i en nyckel
Jag börjar gå och gå utan att tänka på vart jag är på väg
Natten gör mig lugn och luften blir tjockare
Jag har bestämt mig
Varje cell i min kropp ler tillbaka mot mig

Men jag råkar se mig omkring för vad jag tror är bland de sista gångerna
Några människor promenerar under gatlyktorna
Jag betraktar dem skyddad av mörkret
Hur de lever
Efter att ha följt halva dammen runt närmar jag mig sjukhuset
Jag börjar skratta åt det, sen blir jag så allvarlig att jag kallsvettas

Allting blir verkligt igen
Rädslan skakar om mig, hur döden är på riktigt, och prickar flyger omkring framför ögonen

Jag kommer tillbaka, lägger mig i en soffa och hyperventilerar
Vågar inte blunda
Och tillslut gråter jag faktiskt

Jag somnar ändå
Jag vaknar ändå


Befinner mig några dagar senare på platsen jag trodde att jag hatade
Det var våldsamt, skrikigt och lugnande
Jag hölls i stort sett fängslad och var fullkomligt vansinnig
Men när jag säger tack finns det inget mer tack som någonsin kan bli så viktigt

Förebygga sammanbrott med sammanbrott

Jag bestämde mig för att fylla en anteckningsbok med vad som helst, bara den fylldes. Det har kommit in på en oerhört svart bana.
Jag är inte galnare nu än jag var förra veckan, i somras eller förra året, jag bestämde mig bara för att släppa ut saker. De senaste två åren har jag sminkat över allting. Sandpapprat, förfinat, dolt, pressat undan. Det har börjat skrämma mig nu, bristen på något äkta och ohämmat.

Jag var inte särskilt beredd på vad som skulle komma ut. Medan jag skriver, ritar och klistrar är det okej, men när jag tar pauser och ser på det mår jag genast dåligt. Jag blir darrig och det börjar brusa i huvudet när jag får tid att tänka. "Var fan kommer det där ifrån?"

Men jag kan inte bara sluta nu, jag tror det skulle vara mer ohälsosamt än att gräva i det.
Det är möjligt att jag får ett stort sammanbrott, men om jag fortsätter att censurera mig för både mig själv och andra kommer det antagligen bli ett ännu större sådant senare.