Oväntade hästar

"Nu är jag nyttig" tänkte jag när jag gick ner mot brevlådan. Naiva förhoppningar om brev, jag får ju inte ens räkningar nuförtiden. Jag öppnade brevlådan, men distraherades av ett ljud. Steg. Jag tittade upp. En häst joggade mot mig. Jag släppte ner locket på brevlådan och gick fram till den. Ännu en häst dök upp. Jag klappade den första hästen, som var mest social.

Det var inte så tråkigt egentligen, att klappa en häst. Jag fick nästan lust att rida. Jag gick på ridskola i två år, för alla tjejer i min klass pratade om hästar, och då tänkte jag att det måste vara något speciellt med att rida. Så jag provade jag med. Och det kunde vara kul ibland, faktiskt. Inte så man ville viga sitt liv åt det, men svindeln man fick av att sitta däruppe var intressant, som att se på skräckfilm.

Hästen jag klappade började äta på min tröja, den var svart. Jag har bara svarta kläder på mig idag. När jag varit på väg ner till brevlådan tänkte jag att människor som klär sig helt i svart är av den typen som inte sportar, att det är en fördom man kan ha. Liksom man kan ha fördomen att alla som klär sig helt i orange måste vara släkt med en estetlärare jag hade under min korta gymnasietid.

... Jag kan inte släppa det här med hästar. Det var en så oväntad grej. Det var lite oväntat att det kom hästar där, men mest oväntat att jag klappade dem.

Kopplar kasettbandspelare till ljudkortet och spelar över cd-skivor på band den vägen. Uråldrigt, jag vet, men jag har bara en kasettfreestyle att lyssna på när jag kör bil. Vill inte gärna åka 16 mil på en helg, som jag ofta gör, i en tyst bil. Och jag kan inte spela panflöjt medan jag kör, så lätt. Jag har en sån, fast det är egentligen en variant av panflöjt som heter något annat. Jag kan inte spela på den när jag inte kör heller, min andningsteknik är usel och min lungkapacitet likaså. Jag orkar högst 5 toner, sen måste jag gå ut på balkongen och hålla huvudet uppochner.

Jag lyssnar på flamenco. Det är en bra slags musik. Det är den slags musik jag har lättast att börja dansa spontant till.

Nerve Pudding

Ah, great, imorgon inleds den inre återuppbyggnaden med skyhöga förväntningar om att min amygdala snart kommer att behandla mig bättre. Work with me, honey, miss Grey Nerve Pudding fuckhead.
- Lägg dig och titta på TV tills du spyr, sen gör du något annat, sa min mor.
Sedan dess har jag läst nästan oavbrutet. Ja, det enda avbrottet var en bilfärd. Jag såg två polisbilar, och en kvinna vars dotter jag gått i samma klass stå med ett gäng ungdomar vid ett par bilar som beblandat sig så ivrigt med varandra att det lämnat glassplitter på vägen.

Jag satt i en stol med otvättat hår och tänkte att apotekararier inte kan vara av den sorten som spyr av karuseller, som de står och snurrar på sina hyllor.
När jag kom hem frågade pappa om jag hållit hastighetsbegränsningarna vid vägarbetena.- Ja, visst, absolut, sa jag.
Märkte då på tonläget att det måste vara uppenbart för utomstående att de har dålig koll på adrenalinnivån därinne (mig vore det orimligt att skylla på). Gick därför snabbt upp till mitt rum till min soffa till en bok om en son till en truckerhora.

Ge mig en soptipp så är jag nöjd

Ordlista: Spöksång, spövind

Spöksång Man spelar in när man sjunger och gör om ljudet så att det låter som en omänsklig varelse. Varelsen är död och sjunger i en kyrka där det spelas orgelmusik.
Spövind Efter "spöregn". När det blåser så mycket att fönster som inte varit öppna på väldigt länge eftersom de saknar handtag blåser upp, och en liten gren blåser ner och träffar vindrutan när jag kör

Min syster sa att hon fått 19/19 på ett matteprov och att hennes pojkvän (som går i samma klass) då kände sig dålig på matte i jämförelse. Jag kom då med förslaget att hon kan berätta för honom att jag fick noll på ett matteprov i högstadiet.
- Hur fan lyckades du med det egentligen. Nej, jag måste illustrera.
Och så tog hon ett papper från skrivaren och skrev det här:

Öppen flamma

Stannade till när jag körde bil mitt i natten.

Verkligheten

Jag var nyss ute för att boka tvättid åt honom, bara det. Det duggade lite och ljuset var blåtonat. På marken låg delarna av en leksakspistol.
    Jag kunde inte gå tillbaka in, då skulle jag gått miste om något. Jag såg ett tegelhus längre fram som inte var en del av bostadsområdet. Det var ett helt annat bostadsområde. "This is the real world" tänkte och viskade jag för mig själv. Svenska hade varit för verkligt. Jag fick den där känslan, som om jag ville gråta men inte för att det var sorgligt. Utan för att världen är mystisk, vacker på ett mystiskt sätt. Jag var helt skild från all annan tid än nuet, det var som om jag plötsligt bara hamnat i en plats i tid och rum utan att veta hur. Och det var verkligheten, trots att det inte alls var bekant.
   
Det är otäckt, vad är bekant för mig? Var jag än är och vem jag än är med får jag ofta känslan av att "hemma", den verkligaste verkligheten, är någon annanstans.

Paradise lost

Det är jordens radie x 3 mellan de tvås riken, sa Milton. I det mittemellan klunkar jag vitt vin i skjutvapensljudvågor - vilka är det som krigar för vad i de subjektiva landskapen?
Här har vi Id.ma.an. [Han blev nyss teleporterad.] Hon släpas nerför trappan av A.ria.de med huvudet före [de har 10 ögon.] Hon misstänker att det finns andra sätt att ta sig ner på, men kanske inte.

Id.ma.an är nu redo att presenteras:
Jag ska minnas att ha längre hår med svarta flätor i. Sådan är jag. Det står "rewind" på min nya t-shirt, men jag ska aldrig! bli som Evan i The butterfly effect. Nej, min film börjar med en buss som förefaller åka för fort, men som i verkligheten kör enligt bestämmelserna mot ett normalt mål. Det känns absolut inte så, inte med alla streckformade stadsljus utanför. Man tror det handlar om.... teleportering, han är tillbaka där kött är inredning. Dödliga blå och röda ljus möter varandra halvvägs.

- Jag gillar sånt här organiskt, hoppas det gillar mig.
Sa han.

Man kan också skriva såhär: jag läser för tillfället Paradise lost och Nalle puh, D spelar Doom. Vi sitter hoptryckta vid datorn, ej ovanlig situation, med fest/filmkvälls tillbehör. Jag vill att han ska komma till slutet, själv fastnade jag på ett ställe som var för envist för att vara värt det.

När jag kokade kaffe glömde jag ställa kannan under, så allt rann ut på bänken.

Om jag var en frukt skulle jag vara en apelsin. D skulle vara en ananas eftersom de ju ser ut som ett huvud med hår på. Mitt apelsin-jag skulle vara som en Magritte-målning.