Pages

Tuesday, April 5, 2005

Röntga hennes nacke

Jag har en konstant känsla av att ha fnyst upp julmust i näsan, det är kanske snuset som smugit uppåt via slemmet. Bra, koncentrera mig på slemmet och snuset, och inte på krypningarna i benen som har förstört min sömn den senaste veckan.
   
Jag hade svårt att bestämma mig för om jag brydde mig eller inte om att solglasögonen kunde falla ner från balkongen när jag lutade mig över räcket vid midnatt för att spana efter det större djur som knakade i buskarna på andra sidan vägen. Jag tänkte att är det en ko kommer den inte ha överlevnadsinstinkter nog att reagera om jag visslar. Jag visslade och prasslandet upphörde ett tag. Alltså var det något vilt och farligt. Säkert vildsvin bästjaghållermiginomhus.
   
Jag ska upp vid 6 för att skjutsa på mina föräldrar, vi har bara en bil för tillfället, och sen följa med H till doktorn. Jag hade inte behövt delta i krånglet, men jag ville så absolut uppleva bibliotekets utförsäljning så snart som möjligt.

En timme efter jag somnat drömde jag att det stod en människa vid min säng. Människan försvann inte bara för att jag vaknat, så när jag insåg att jag var vaken och att hon var där skrek jag.
Mamma, som är van vid att skrämma mig av misstag, slösade inte tid på att göra något märkvärdigt av detta.
Hon sa att tiden var inne. Och skjutsandet började.

H skulle på röntgen för att hennes nacke knakar så väldigt. Jag börjar lätt skratta när jag hör det och då blir hon arg.
I väntrummet pep min väska till. Det var äggklockan jag tagit med mig för att hålla reda på tiden.

Jag var själv i bilen på en annan parkering, en timme innan biblioteket öppnade.
Vanligtvis är det obehagligt att vänta i en bil, för jag känner mig som ett muséeobjekt i en monter. Det här gången fylldes jag av ett högst oväntat och intensivt lugn. Det var meditativt att stirra ut och följa olika händelseförlopp. Jag tänkte på tiden. Byggnaderna vid den här parkeringen ser ut som om det är från 60-talet. Jag brukade vilja ha levat då, tyckte att det var min rätta tid. Nu kändes det bara oerhört klaustrofobiskt. 1995 också, då min familj fick sin första dator.
Det fina med framtiden är att det förhoppningsvis är enklare och billigare att resa, att alla har bredband och att det blivit lite smartare anordnat det här med utbildning. Att man inte ska behöva läsa en massa som inte har med jobbet att göra bara för att man behöver en viss poäng för att komma in på stället där man börjar plugga det som man kommer ha nytta av

... Aa usch, framtiden. Jag ska till en syo på komvux på måndag. Jag har tänkt ut lite vad jag ska skrika till den här personen :)
(Jag är inte den som skriker på folk, det händer inte, men det hände en gång hos en syo.)

Monday, February 14, 2005

Bakhåll


Mantran ska vara lugnande. |||: Jag blir galen :|||
Det blir man när allt varit för lugn. Man förväntar sig inte ett anfall utan tror att det är vapenvila, men pang  - ett bakhåll.

Kroppen slingrar sig runt sig själv, huvud bankas, ansikte rivs, hår dras.
Du är för arg för att vilja äta.
Ljuset mobbas genom att reflektera allting så att inget går att ignorera.

Det blir ingen teleportering idag. Inga glada överraskningar, inga snabba vändningar.
Jag har brottat samman, brottat ner mig själv.


Gud vad jag hatar det här stället. Vem är det som bor här!!!

Wednesday, February 2, 2005

Monster

Kanske förstår inte hjärnan riktigt varför ett hot skulle komma inifrån. Efter en viss gräns kommer en paranoia då jag tror att det är något utifrån som är på väg att anfalla mig.
Jag satt i TV-rummet och trodde med jämna mellanrum att en nära-döden-upplevelse var på väg. Hade andnöd. Därefter kom en plötsligt skräck typisk för barn om att något under soffan ville slita av mig vristerna.
Det var mitt på dagen, ljust. Jag hoppade upp i soffan, stirrade ner mot golvet, hyperventilerade.

Kanske en överdos av tragiska böcker och filmer? Det lugnar mig till att börja med, att se att andra har ångest också. Men efter ett tag verkar hela världen vara full av det och jag behöver motsatsen. Glad, klassisk musik och My little pony. Jag är på väg dit nu - jobbiga böcker till klassisk musik.

Måste göra vad som känns bäst för varje enskild minut. Nu vill jag blunda med sänglampan tänd, riktad mot ansiktet.

Tuesday, January 18, 2005

Thursday, December 30, 2004

Monstruösa adrenalinhav

Sova snart, monstruösa adrenalinhav. Och vakna upp till ljuset och kylan och ångest och städa och förstöra och köra iväg i för hög hastighet. Dö vid vägen eller anlända och försöka vara ett trevligt sällskap.
Jag vill döda det, vad det nu är. Nä skämt åsido. Stycka det långsamt och pynta väggarna med köttslamsor.
Täcker hemförsäkringen det om jag slår sönder alla fönster och kastar datorer från balkongen?
Kontroll.
Måste isolera fram en trygghet.
Jag behöver en burk lugnande och möjlighet att spänna fast mig själv i sängen. Allt annat vore vansinne.

Thursday, November 4, 2004

Jag vill nästan varna honom, hålla honom i handen under nästa attack.
Men sånt gör vi inte.
Han kan bara klämma sönder mina biceps för att visa hur mycket starkare han är.

Tänk inte att jag är för ung för dig, eller för konstig.
Fortsätt prata när jag är tyst.
Jag är inte uttråkad, jag är rädd.