Tellus är den förträffliga pjäsen om klotformen
En himlakropps fängslande gravitation

Existensen som begrepp uppstår i ett intet utan språk
De skapades och gaddar ihop sig i gäng som på en skolgård

Otäck glädje

De som levt mitt liv har plötsligt samlats runt mig
Det fyller mig med en skrämmande frihet
Jag vet inte hur reglerna skrevs om
Höjder är till för att fallas ifrån

Jag försöker få mitt inre att stanna och stelna som lera
Det går inte att vila i tiden
Bara det som betyder något är hotfullt
Kallsvettas över den återvändande avsaknaden av vad jag inte vill ha

De sjukskrivna

Det händer ju ibland att man kommer till ett tomrum som inte hänger ihop med någonting. Man kanske till exempel blir lite övernojig, börjar hyperventilera, åker till sjukhuset och blir arg på läkarna för att man inte får någon starkare medicin. Hantera sin svacka bäst man vill medan man sitter i kö till det ena och det andra.

Jag är alltså sjukskriven och har ibland avråtts att tänka på framtiden, ibland tvärtom.
Det är tomrummet, när man inte har en aning om vad man ska göra härnäst eller om man ens ska göra något härnäst.  

E är också hemma på dagarna. Jag skrev och frågade vad han gör. Han bytte strängar på gitarren.

Tiden är mosad

Klockan fyra i natt stod jag i köket och stekte halomi medan jag färgade håret. Mitt öra har svullnat upp lite, tatueringen kliar och jag vet inte vem det är som moskrossar tiden och gör gröt på den.
Det är alltid mer intressant än otrevligt, jag klagar inte, det är det andra som gör.
Jag trivs bäst när jag aldrig vet vilken dag det är och vad klockan är den dagen. När jag bara tänker lite på måfå: nu ska jag nog äta, nu ska jag kanske ta och duscha, som om det vore kuliga påhitt. Jag fnissar åt min busighet när jag korsar ett rum utan anledning, utan att veta vad som händer sen.
Den fria viljan gör mig hög.

Positiva och negativa underland

Det finns positiva och negativa underland. Underland är riktiga konstigheter, eller tolkningar som gör något till en konstighet/overklighet på trevligt mystiskt fiktiv-likt sätt, eller på mardrömssätt.
    Tänk vad jag identifierar mig med Alice. För 5 år sedan pekade en pil med texten "ida i underlandet" mot min dörr, och det har inte förändrats sedan dess. Trots att skylten är borta är den kvar liksom, som antimateria eller nej, som något annat jag förstår och därför får lov att använda i en mening.

Jag läste Illustrerad vetenskap när nedervåningen plötsligt verkade ha försatts i kaos. Röster överallt, skrammel. Syster och mamma var där nere och pratade med en eller fler okända människor, och de skrattade. Det verkade vara en riktig festlighet som jag inte var med på, så jag läste allt snabbare för att hinna uppleva det innan gästen/gästerna gick.
    Mamma ropade plötsligt upp till mig från foten av trappa.
- Svara inte!
Svara inte?
Några sekunder senare ringde telefonen.


Artikeln var färdigläst och jag smög mig förundrat ner, men trots alla röster verkade det inte finnas någon oväntad där.

- Är det någon här? skrek jag de 2 metrarna fram till mamma, för TV:n var på så högt.
- Va?! Nej, det är bara vi.. jaha, det var nog TV:n du hörde. Vi var lite döva, det var Ronja Rövardotter.. eller nej, vad heter det?
- Emil?
- Nej.. Lejonhjärta, Bröderna Lejonhjärta. Och ja, vi hörde inte så bra, eller jag vet inte. Vad konstigt egentligen. Gu vad högt det är!
- Ja.
- Ja, men vi var lite döva just då, eller jag vet inte. Nu hör jag ju.

Mysigt konstigt, alltså.


Så här kan ett otrevligt konstigt se ut:

I onsdags vaknade jag vid ett på eftermiddagen, gick genast ner och tvättade håret, satte mig i bilen och åkte till Nässjö. Äckelsvindel när jag kommit dit.
"Jag har bott här, vad sjukt.. Nej, tänk inte på det! Jag har inte bott här, allt är helt främmande."
 Jag parkerade vid biblioteket och gick till en tatueringsstudio och tatuerade mig.
"Jag tatuerar mig, vad sjukt.. Nej tänk inte på det, jag tatuerar mig inte."
Jag försökte förneka bort mig från det ovanliga för att inte sväva in i surrealistiska ovädersmoln, och jag lyckades balansera mig kvar på kanten så att jag aldrig fastnade i det.
    När satt i bilen med bandage runt underarmen och stirrade omkring var det inte skrämt längre, utan myschockat.


Så allt handlar om mys och frånvaron av mys. Mys är den ultimata känslan, likamed tillfredställelse. Jag känner lättast tillfredställelse när jag sorterar mina böcker eller filmer, sjunger högt, ensam i en bil eller sitter utomhus och dricker kaffe.
Jag får lättast mardrömssurrealism när jag är ute och går i naturen eller i en stad med någon som beter sig som om allt är som normalt när det inte är det eftersom att alltihop utspelar sig utomhus. Eller när jag vaknar mitt i en dröm, eller när jag upptäcker att jag inte gör det jag gjorde för att jag har försvunnit in i associationskedjetankar, eller märker att jag både gör ingenting och tänker på ingenting utan att ha märkt att allt stannade upp.

Funderar på tatuering

Ska man märka sig för livet som om skadan inte redan är skedd. Jag letar symboler, väntar på pengar och impulser. Kanske har jag pengar redan, jag vet inte. Jag är inte i närheten av en bankomat, biblioteket, syon, sjukhuset. Jag har varit bara hemma ett tag och stickat på en filt, största delen av tiden. Det låter dammigt, som när det är så dammigt att spindelnäten blir sega, men jag upplever det inte så. Jag känner mig som ett kollektiv som tillverkar vad det behöver.

Tillverka fysik

Ah,jo, jag tänkte uppdatera igår. Men det fanns ingen bokstav som var rätt att börja med. Ord var inte rätt, det var bättre med mindre mänskliga saker. Som planeter. Rymden är nästan hanterbar.
Jag funderar på att skapa ett eget universum, eftersom storlekarna i Vintergatan är så olika att jag måste göra en sol på 1,5 meters diameter om Merkurius ska kunna ersättas med en stenkula. Även ha en bit av fantasiplaneternas yta och atmosfär i någon slags glasbehållare. Jag kan titta in och tänka på Alfa Centauri. Två ficklampor som i Stargate och tänka ut underliga fysiska lagar.

Tystheten är nog underskattad. Jag undersöker dövhet och blindhet. Efter 20 år i nästan samma hem klarar man sig ganska bra, jag kan göra många saker medan jag blundar. Men jag är mycket äldre och yngre än 20 år, tiden stämmer inte. Därför läser jag om Einstein.

Jag öppnade diskmaskinen helt som vanligt och såg vattnet forsa mot mig. Trots det så hör jag vad människor säger till mig, de märker ingen skillnad för jag säger va lika ofta som vanligt. Och mitt hår är plötsligt långt nog för att dölja de klassiska, gula öronpropparna.


Inte för att det här liknar en text, men igår när det var ännu värre gjorde jag en lista istället.

Karaktärer i olika serier som jag identifierar mig mest med:
Friends - Chandler
That 70's show - Hyde
Six feet under - Claire
South park - Kenny
Nalle Puh - Nasse 

Så nu kan jag slänga det pappret och lite av den forna ordningen skrapas fram.