En äldre kvinna stirrar på mig. Jag fortsätter stoppa apelsiner i påse. Jag tittar upp två gånger, och hon ser likadan ut. Hon står blickstilla, med ögonen uppspärrade och fallen haka. Hon ser rädd ut. Är det verkligen mig hon stirrar på, eller stirrar hon ut i tomma intet utan att vara medveten om att blicken är riktad mot mig? Shit, vad har det här med att göra? Ser jag ut att ha en pistol? Pågår jag kanske en omvandling till vampyr eller varulv?
Jag blir tvungen att gå förbi henne och är rädd att hon ska bli rädd om jag kommer för nära, men ingenting händer. Hon verkar ha återgått till det normala.
I de flesta fall då någon blir rädd för mig är det för att jag är ute på natten och beter mig som om det vore dag för att jag har vänt på dygnet. Det kan jag väl förstå att de antar att jag är någon sorts våldsmänniska då, pga mörkret. Det roliga är att jag är 157 cm lång! Skärpning liksom, jag är inte farligare än en smurf.
Vid halv 3-tiden idag var jag trött som om klockan var runt 8, trots att jag somnade ca 2. Jag hade druckit två koppar kaffe vid 2 olika frukostar som jag båda råkat somna efter. Inte mycket annat hade gjorts för att anpassa sig till tiden på dagen. Jag bar ut lite disk till sin rätta plats på diskbänken när jag såg att någon vinkade till mig genom mitt köksfönster. Det var min mamma. Hon ville gå och fika, men inte själv. Så jag duschade och följde med henne. Jag pratade en massa... jösses. Jag har i regel två modes; sprudel och zombie.
"Jag har lite problem med den här kavajen för att jag ser ut som en affärskvinna i den, och det är jag ju inte. Men så kom jag att tänka på att jag också ser ut lite som en Men in black i den, och det är ju precis vad jag är. Jag ska skaffa alienvapen och sådan där minnesförlust-sticka, du vet? Kommer du ihåg solglasögonen jag hade som Hanna hatade för att hon sa att jag såg ut som en fluga i dem? Jag undrar vad hon skulle säga om de här då! De andra var helt normala i jämförelse. Jag ska se om jag kan utöka det till att kombinera de här glasögonen med min knallgröna keps eller om jag inte vågar gå ut då... Tänk, jag upptäcker ofta att jag är helt grön! Vad är det för sommar idag då! Vad är det som händer? Det är tur att jag har mina gigantiska solglasögon på mig. Jag köpte en dvd med Pilates förresten för några dagar sedan och det var skittråkigt. Det går ju så långsamt. När jag blir rastlös kan jag sätta på musik och hoppa tills jag blir trött, det är ju sånt jag vill göra då och inte meditera. Meditera kan jag göra närsomhelst, det är ett av mina normaltillstånd. Du borde gå in på aftonbladets hemsida, de har ett bra test där som man kan göra för att se vilket parti man står närmast, och så får man se det i staplar sen hur många procent man är för varje."
Dessutom ringde jag henne senare på dagen, för att vräka ur mig allt möjligt jag var upprörd över, sånt jag börjar tänka på när försöker sova mest och som sedan är kvar i huvudet. Det handlade mest om hatbrott, och sådana alldagliga fördomar människor knappt är medvetna om att de har ens för att de bara är vana vid att det är så människor tänker.
Som tur är har jag läst ut boken om Ecce Homo-utställningen nu. Jag minns när det var debatter om den, men det är verkligen väldigt maffig homofobi när man samlar ihop det i en bok sådär, mordhot hit och dit.
Thursday, May 4, 2006
Wednesday, May 3, 2006
Knarkiga pupiller
I påskas, runtikring, satt mamma, jag och Hanna vid köksbordet, och diskuterade ögonfärger.
M: Dina ögon ser ju gröna ut nu.. Men det är väl för att du har en grön tröja.
H: Näääee! Mina ögon är gröna!
M&Jag: Va!!?
Vi går närmare och stirrar in.
M: De är ju gröna.. gröngrå!
H: Ja, herregud, vet ni ingenting om mig eller?
M: Titta på mina, de är grönbruna. Men dina ögon är väl blå?
Jag: Ja.
M: Vad är det för knarkpupiller du har! Dina pupiller är ju dubbelt så stora som Hannas!
Jag: Får man inte mindre pupiller av knark?
M: Nej?
Jag: Typiskt!
M: Jag ser ju inte vad det är för färg, dina pupiller är i vägen!
Hon tycker det är lite otäckt med de ångestdämpande vid-behov-mediciner jag har. No need. Jag reagerar starkt på det mesta, och behöver därför inte de verkligt otäcka grejerna. Ändå kan effekterna se lite... inte bra ut. Som att jag går snett, börjar tappa saker, har svårt att hänga med i samtal, har stora pupiller.
Disney channel brukar vara på som soundtrack där hemma. Min syster, också ganska sömnstörd, ligger i vardagsrummet och sover eller är på väg att somna.
Who’s got the sweetest disposition?
One guess, that’s who?
Who’d never, ever start an argument?
Who never shows a bit of temperament?
Who's never wrong but always right?
Who'd never dream of starting a fight?
Who get stuck with all the bad luck?
No one but Donald Duck!
Jag sitter i en soffa i rummet bredvid och läser Illustrerad vetenskap, med stora blå hörselkåpor på mig.
M: Dina ögon ser ju gröna ut nu.. Men det är väl för att du har en grön tröja.
H: Näääee! Mina ögon är gröna!
M&Jag: Va!!?
Vi går närmare och stirrar in.
M: De är ju gröna.. gröngrå!
H: Ja, herregud, vet ni ingenting om mig eller?
M: Titta på mina, de är grönbruna. Men dina ögon är väl blå?
Jag: Ja.
M: Vad är det för knarkpupiller du har! Dina pupiller är ju dubbelt så stora som Hannas!
Jag: Får man inte mindre pupiller av knark?
M: Nej?
Jag: Typiskt!
M: Jag ser ju inte vad det är för färg, dina pupiller är i vägen!
Hon tycker det är lite otäckt med de ångestdämpande vid-behov-mediciner jag har. No need. Jag reagerar starkt på det mesta, och behöver därför inte de verkligt otäcka grejerna. Ändå kan effekterna se lite... inte bra ut. Som att jag går snett, börjar tappa saker, har svårt att hänga med i samtal, har stora pupiller.
Disney channel brukar vara på som soundtrack där hemma. Min syster, också ganska sömnstörd, ligger i vardagsrummet och sover eller är på väg att somna.
Who’s got the sweetest disposition?
One guess, that’s who?
Who’d never, ever start an argument?
Who never shows a bit of temperament?
Who's never wrong but always right?
Who'd never dream of starting a fight?
Who get stuck with all the bad luck?
No one but Donald Duck!
Jag sitter i en soffa i rummet bredvid och läser Illustrerad vetenskap, med stora blå hörselkåpor på mig.
Thursday, April 20, 2006
Historien som utspelar sig i en klockaffär och inte leder någon vart
20 minuter innan Försäkringskassan stängde bestämde jag mig för att cykla dit istället för att fortsätta sova bort dagen. Jag var också i en klockaffär för att byta batteri, men mannen i affären hade mer att invända.
- Det där plastarmbandet har spruckit, det ser du va? Och det är något över urtavlan här?
- Ja, jag tror det är aceton jag spillt där.
- Ja, då går det nog inte få bort serdu.
Han gick och försökte ta bort det med specialvätska, det gick inte så det var antagligen en sönderfrätning snarare än en fläck. Han tyckte då såklart, klockhandlare som han är, att jag behövde en ny klocka. Gärna en över 1000krs-sträcket.
Ojoj, nu börjar det gå överstyr det här, tänkte jag. Men när han berättade om olika specialfunktioner sade jag automatiskt "ojoj!". Vilket var vad jag tänkte över att jag stod där och hade råkat bli intrasslad i försäljarstrategier.
Jag var inte social idag, för jag har hållit mig för mig själv ett tag.
Försäljaren verkade irriterad, han nästan ropade vissa ord. Jag undrade om han var frustrerad över hur outbildad jag är, klockmässigt, eller om han bara ville få mig att vakna upp ur min zombietillståndet.
Först började han förstås prata om mode och vad tjejerna gillar nu. Det var ganska stora klockor i vitt, rött och rosa med hjärtan och glitter. "Strass, strass, strass ska det va nu!" sa han uppspelt.
- Jag gillar inte glitter, sa jag.
Då vände han och tänkte kanske ca: "okej, hon är den mer sportiga typen av tjej". Han gav mig den klocka jag blev mest förtjust i. En svart och grå-randig med sådana slags standardfuktioner jag aldrig haft, jag har bara haft analoga klockor. Jag tillät mig dagdrömma lite om vilka alla möjliga knappar jag kunde ha runt handleden att trycka på. När jag verkade positiv till den drog han till med äventyrarklocka nr 1 med barometer och kompass. "Ojoj!" sa jag.
Sen kom vi på något sätt tillbaka till glittret, eftersom jag inte verkade övertygad, och det var ju trots allt vad tjejer i min ålder föredrog. När jag än en gång visade missnöje tog han supergissningen att jag kanske ville ha äkta diamanter och inte krimskrams.
Helst av allt vill jag att min gamla barnsliga djungelklocka ska återuppstå. Hellre än att jag t ex får en diamantklocka gratis, för det skulle bli ett så stort ansvar att tänka ut hur och var man säljer något sånt på ett bra sätt... Varför känner jag mig förolämpad?
- Det där plastarmbandet har spruckit, det ser du va? Och det är något över urtavlan här?
- Ja, jag tror det är aceton jag spillt där.
- Ja, då går det nog inte få bort serdu.
Han gick och försökte ta bort det med specialvätska, det gick inte så det var antagligen en sönderfrätning snarare än en fläck. Han tyckte då såklart, klockhandlare som han är, att jag behövde en ny klocka. Gärna en över 1000krs-sträcket.
Ojoj, nu börjar det gå överstyr det här, tänkte jag. Men när han berättade om olika specialfunktioner sade jag automatiskt "ojoj!". Vilket var vad jag tänkte över att jag stod där och hade råkat bli intrasslad i försäljarstrategier.
Jag var inte social idag, för jag har hållit mig för mig själv ett tag.
Försäljaren verkade irriterad, han nästan ropade vissa ord. Jag undrade om han var frustrerad över hur outbildad jag är, klockmässigt, eller om han bara ville få mig att vakna upp ur min zombietillståndet.
Först började han förstås prata om mode och vad tjejerna gillar nu. Det var ganska stora klockor i vitt, rött och rosa med hjärtan och glitter. "Strass, strass, strass ska det va nu!" sa han uppspelt.
- Jag gillar inte glitter, sa jag.
Då vände han och tänkte kanske ca: "okej, hon är den mer sportiga typen av tjej". Han gav mig den klocka jag blev mest förtjust i. En svart och grå-randig med sådana slags standardfuktioner jag aldrig haft, jag har bara haft analoga klockor. Jag tillät mig dagdrömma lite om vilka alla möjliga knappar jag kunde ha runt handleden att trycka på. När jag verkade positiv till den drog han till med äventyrarklocka nr 1 med barometer och kompass. "Ojoj!" sa jag.
Sen kom vi på något sätt tillbaka till glittret, eftersom jag inte verkade övertygad, och det var ju trots allt vad tjejer i min ålder föredrog. När jag än en gång visade missnöje tog han supergissningen att jag kanske ville ha äkta diamanter och inte krimskrams.
Helst av allt vill jag att min gamla barnsliga djungelklocka ska återuppstå. Hellre än att jag t ex får en diamantklocka gratis, för det skulle bli ett så stort ansvar att tänka ut hur och var man säljer något sånt på ett bra sätt... Varför känner jag mig förolämpad?
*I alla möjliga situationer i livet kan man tänka att människor i kuber har det värre. (Cube I, Cube II, Cube zero). Befinner man sig i ett tillstånd av psykisk eller fysisk tortyr kanske det inte stämmer, förstås.
Svammel - Näsblod
Mitt näsblod är stressrelaterat. Jag började känna av det precis efter att dörrklockan ringt när jag var mitt inne i sorteringen av en pärm medan jag lagade mat och lyssnade på jazz, som i sig kan vara en väldigt oroande slags musik. Fladdrig, obekymrat utan reglemente! När jag försökte få sån fin ordning i pärmarna, medan vattnet hade stått och kokat på mig ett tag och schäfern började skälla i sin iver att få överfalla mig som hälsningsfras.
Det var AC som kom. Jag sa att jag har visst redan magsår, fast i näsan. (jag vet att magsår inte beror på stress utan på ett virus/en bakterie men det associeras ändå fortfarande med stress)
Tidigare på dagen pratade jag om att det kunde vara bra att råka få det så att man har det som ursäkt. "Jag är sjukskriven - blödande magsår". Det är smidigt, då håller sig omvärlden borta med sina krav. Men så berättade AC att man kan spy ut en hel del blod, att det kan gå riktigt illa. Då ville jag inte vara med mer. Men jag måste distressa det här faktumet att jag har Näsblod pga Stress!
Det går alltså skapa sig stress en dag ensam i sin lägenhet. Vad finns det att oroa sig för då? tänker andra. Det är knappast så att jag väntar på elektriska stolen och försöker undvika den som i Prison break. Jag följer Prison break, sånt är tänkt som avkoppling. Se på filmer och sippa kaffe och ha semesterbra.
Jag är intresserad av fängelsemiljöer för att jag trodde det var min framtid när jag var yngre. Tänk gymnasievalstider, och en tjej som säger att hon vet att hon kommer att hoppa av, inte orkar med sånt där. Hon frågar vad som händer om hon inte kan komma in i arbetslivet och försörja sig själv sen? Det är ingen som vill svara på sånt, de undrar bara "vad är det för dumheter!?" Och trycker gymnasievalpapprena längre upp i näsan.
Alltså förberedde jag mig mentalt på en framtid då jag var kriminell till yrket, och blev intresserad av fängelsemiljöer i förebyggande syfte. Därför ser jag Prison break nu, för att jag inte kommit över det. Eller för att det är en bra serie.
Vi var ute i Vetlanda kl 21 och spionerade runt hörn, tittade in i stängda affärer, morrade på en katt som retades och smög efter. Inte jag! Men jag kan verka hundartad när jag kommer in i det ordentligt. Jag rusade runt på alla fyra och försökte ta min gigantiska studsboll ifrån henne. AC ojade sig över möbler och annat som förflyttades när vi jagade varandra genom min lägenhet.
Att skaffa hund är en utmärkt motionsmöjlighet. Man kan skratta som en galning åt hur söt en hund är när den försöker gräva sig in under en soffa för att en boll rullat in därunder, och hur den sen står på ens rygg för att vara med och så nära som möjligt och se när man själv tar ut den med mänskliga metoder.
Skratt är Bra.
Det var AC som kom. Jag sa att jag har visst redan magsår, fast i näsan. (jag vet att magsår inte beror på stress utan på ett virus/en bakterie men det associeras ändå fortfarande med stress)
Tidigare på dagen pratade jag om att det kunde vara bra att råka få det så att man har det som ursäkt. "Jag är sjukskriven - blödande magsår". Det är smidigt, då håller sig omvärlden borta med sina krav. Men så berättade AC att man kan spy ut en hel del blod, att det kan gå riktigt illa. Då ville jag inte vara med mer. Men jag måste distressa det här faktumet att jag har Näsblod pga Stress!
Det går alltså skapa sig stress en dag ensam i sin lägenhet. Vad finns det att oroa sig för då? tänker andra. Det är knappast så att jag väntar på elektriska stolen och försöker undvika den som i Prison break. Jag följer Prison break, sånt är tänkt som avkoppling. Se på filmer och sippa kaffe och ha semesterbra.
Jag är intresserad av fängelsemiljöer för att jag trodde det var min framtid när jag var yngre. Tänk gymnasievalstider, och en tjej som säger att hon vet att hon kommer att hoppa av, inte orkar med sånt där. Hon frågar vad som händer om hon inte kan komma in i arbetslivet och försörja sig själv sen? Det är ingen som vill svara på sånt, de undrar bara "vad är det för dumheter!?" Och trycker gymnasievalpapprena längre upp i näsan.
Alltså förberedde jag mig mentalt på en framtid då jag var kriminell till yrket, och blev intresserad av fängelsemiljöer i förebyggande syfte. Därför ser jag Prison break nu, för att jag inte kommit över det. Eller för att det är en bra serie.
Vi var ute i Vetlanda kl 21 och spionerade runt hörn, tittade in i stängda affärer, morrade på en katt som retades och smög efter. Inte jag! Men jag kan verka hundartad när jag kommer in i det ordentligt. Jag rusade runt på alla fyra och försökte ta min gigantiska studsboll ifrån henne. AC ojade sig över möbler och annat som förflyttades när vi jagade varandra genom min lägenhet.
Att skaffa hund är en utmärkt motionsmöjlighet. Man kan skratta som en galning åt hur söt en hund är när den försöker gräva sig in under en soffa för att en boll rullat in därunder, och hur den sen står på ens rygg för att vara med och så nära som möjligt och se när man själv tar ut den med mänskliga metoder.
Skratt är Bra.
Tuesday, March 28, 2006
Hur man samtalar med läkare
- Jo, jag är ju lite manisk ibland.
- Det står inget i din journal om att du skulle vara manodepressiv.
- Nej, okej då ... Jo, ibland blir jag liksom väldigt uppe i varv då jag inte kan sova och glömmer bort att äta. Det händer oftast om jag fastnar i ett kreativt arbete av något slag. Min hjärna arbetar snabbare och snabbare och jag själv arbetar snabbare tills det känns som om jag tänker flera tankar samtidigt. Tillslut är jag väldigt stressad och vill bara lyckas stänga av huvudet.
- Ja, det låter ju lite maniskt. Vad gör du då då, när du blir sådär stressad?
- Jag tvingar mig själv att ligga stilla och bara försöka sova så mycket som möjligt. Lägger mig i min soffa och bor nästan där i någon månad. Läser, lyssnar på lugnande musik och skriver. Gråter ganska mycket och försöker bara hålla mig lugn.
- Och hur upplever du att du är just nu?
- Nu är jag där då jag har massa tankar i huvudet samtidigt och inte kan slappna av. Jag börjar bli rädd för att jag ska tappa kontrollen så mycket att jag blir psykotisk.
- Psykotisk.. jaha, har du läst om det på internet eller?
- ..... Nej, jag läser böcker, jag jobbar till och med på bibliotek.
- Jaså!
(Och här fnös hon.)
- Jag menar att jag är rädd för att tappa greppet om verkligheten.
- Ja, vem som helst kan ju bli psykotisk.
Det lät ju som om hon höll med om att de begrepp jag använde var rätt, så vad fan? Det där draget, som hon verkligen inte var ensam om bland alla läkare jag träffat, kommer jag aldrig förstå mig på. Att det bara är läkaren som får ha pluggat psykologi.
Jag fick Lergigan utskrivet och fnissade nästan till eftersom jag redan använder det. Jag har fått det langat till mig i runt ett halvår. (I all välmening utan att någon tjänar pengar på det. Lergigan är ett av de två lugnande medel jag känner till som inte är narkotikaklassade.)
- Det står inget i din journal om att du skulle vara manodepressiv.
- Nej, okej då ... Jo, ibland blir jag liksom väldigt uppe i varv då jag inte kan sova och glömmer bort att äta. Det händer oftast om jag fastnar i ett kreativt arbete av något slag. Min hjärna arbetar snabbare och snabbare och jag själv arbetar snabbare tills det känns som om jag tänker flera tankar samtidigt. Tillslut är jag väldigt stressad och vill bara lyckas stänga av huvudet.
- Ja, det låter ju lite maniskt. Vad gör du då då, när du blir sådär stressad?
- Jag tvingar mig själv att ligga stilla och bara försöka sova så mycket som möjligt. Lägger mig i min soffa och bor nästan där i någon månad. Läser, lyssnar på lugnande musik och skriver. Gråter ganska mycket och försöker bara hålla mig lugn.
- Och hur upplever du att du är just nu?
- Nu är jag där då jag har massa tankar i huvudet samtidigt och inte kan slappna av. Jag börjar bli rädd för att jag ska tappa kontrollen så mycket att jag blir psykotisk.
- Psykotisk.. jaha, har du läst om det på internet eller?
- ..... Nej, jag läser böcker, jag jobbar till och med på bibliotek.
- Jaså!
(Och här fnös hon.)
- Jag menar att jag är rädd för att tappa greppet om verkligheten.
- Ja, vem som helst kan ju bli psykotisk.
Det lät ju som om hon höll med om att de begrepp jag använde var rätt, så vad fan? Det där draget, som hon verkligen inte var ensam om bland alla läkare jag träffat, kommer jag aldrig förstå mig på. Att det bara är läkaren som får ha pluggat psykologi.
Jag fick Lergigan utskrivet och fnissade nästan till eftersom jag redan använder det. Jag har fått det langat till mig i runt ett halvår. (I all välmening utan att någon tjänar pengar på det. Lergigan är ett av de två lugnande medel jag känner till som inte är narkotikaklassade.)
Saturday, March 18, 2006
Beskrivning av tillståndet Deppmani
Det finns en historia bakom cirkeln på den här bilden som lyder ca att jag kom hem från min praktikplats på bibliotek, och var lite väl på alerten. Det är ett tillstånd jag brukade kalla deppmani.Man beskriver det bäst som att hjärnan är deprimerad, men kroppen manisk. Och man hamnar i det genom att först vara deppig - ett tillstånd som man utmanar genom att ändå inte vara inaktiv. För att orka med det man ska göra, bygger man då upp en aggressiv energi. Den blir alltmer okontrollerbar, och ger adrenalinkickar som får det att kännas som om man ändå är lycklig mitt i alltihop. Det känns som om man nyss köpt en drömbild, eller gått in på Liseberg och verkligen uppnått karusellhumöret. Samtidigt önskar man att man bara kunde slappna av, gå och lägga sig, gråta och somna: Deppmani.
Jag kunde inte göra det jag ville (ta det lugnt) utan var tvungen att irra runt. Jag började riva ut massa saker på golvet för att försöka få ut alltihop den kreativa vägen. Jag delade en studsboll på mitten med kökskniv, skrev "nu ska vi inte bli hysteriska" på skrivmaskin. Klistrade pappersbiten mot studsbollen, och sen studsbollen mot en kylskåpsmagnet.
Under tiden försökte jag få ner min puls med normal andning för att inte få näsblod. Har haft det 2 gånger de senaste par veckorna, när jag varit i liknande tillstånd. Började tänka på ett avsnitt av Six feet under, där en kvinna förblöder genom en nyopererad näsa. Jag skrattade åt hur dumt det vore om jag dog på det sättet då, och den ena förklaringen till min död ("hysteri") fanns att urskilja i en kylskåpsmagnet. Man ser inte ens vad det står direkt pga den konkava effekten studsbollen ger texten. Och vem lägger märke till alla smådetaljer i min väldigt pryliga lägenhet?
Limmet var limpistolslim.
Kylskåpsmagneten brukade sitta på en ellosreklam i gips.
Det är ett tips. Att man knackar bort fula saker från intressanta magneter och klistrar på något man tycker mer om.
~~~Det var allt idag från Äntligen hemma ~~~
Saturday, February 11, 2006
Energifyllda nätter
Vissa nätter tänker jag att jag ska ut och resa. Vid midnatt vill jag till Göteborg, runt tretiden till Portugal. Min pappa ska dit med jobbet och jag tänker att jag kanske har råd att betala flygbiljetter själv. Har man otur blir jag så uppspelt att jag ringer mitt i natten, utan att ha insett vad klockan är.
Jobb vill jag också ha. Jag var så positiv en av nätterna att jag till och med funderade på att bli personlig assistent, vilket är den typ av sociala arbeten jag är minst lämpad för. Men när jag inte hittade något att skriva en ansökan till anmälde jag mig som potentiell blodgivare.
I torsdags var jag på sjukhuset för att kolla upp om mitt blod är godkänt. Sköterskan sa att jag såg ut att vara på gränsen till för liten för att bli av med 4,5 dl, men mätningar visade att jag skulle klara mig.
Fick ett formulär med frågor om sjukdomar, mediciner och smittrisker jag utsatt mig för. En hel del sexuellt som det vore pinsamt om man frågade om, vilket jag därför gjorde.
Jag klarade mig förbi allt utan medicineringen. Hon gick och kollade upp Seroxat för att se om den var godkänd, och det var den inte. Jag tänkte att det är väl inte så farligt om någon som ligger på sjukhus och kanske varit nära att dö får lite antidepressivt i sig, men det kan ju alltid köra ihop sig med andra kemikalier. Dessutom ansågs det mindre bra att halten av medicinen i min egen kropp plötsligt skulle minska.
Det mynnade alltså ut i ingenting, alltihop. Kanske skulle jag skriva under på att man får återanvända mig när jag är död, men jag är rädd att jag skulle börja tänka för mycket på döden då och bli rädd. Dessutom kanske jag ångrar mig precis innan jag dör, och skriker "Neeej!", det sista jag gör.
Trots att jag verkligen inte tror på ett liv efter döden, har jag underliga idéer om att jag t.ex. hellre blir uppeldad än begravd, eftersom jag skulle få klaustrofobi. Vad är det om?
Jobb vill jag också ha. Jag var så positiv en av nätterna att jag till och med funderade på att bli personlig assistent, vilket är den typ av sociala arbeten jag är minst lämpad för. Men när jag inte hittade något att skriva en ansökan till anmälde jag mig som potentiell blodgivare.
I torsdags var jag på sjukhuset för att kolla upp om mitt blod är godkänt. Sköterskan sa att jag såg ut att vara på gränsen till för liten för att bli av med 4,5 dl, men mätningar visade att jag skulle klara mig.
Fick ett formulär med frågor om sjukdomar, mediciner och smittrisker jag utsatt mig för. En hel del sexuellt som det vore pinsamt om man frågade om, vilket jag därför gjorde.
Jag klarade mig förbi allt utan medicineringen. Hon gick och kollade upp Seroxat för att se om den var godkänd, och det var den inte. Jag tänkte att det är väl inte så farligt om någon som ligger på sjukhus och kanske varit nära att dö får lite antidepressivt i sig, men det kan ju alltid köra ihop sig med andra kemikalier. Dessutom ansågs det mindre bra att halten av medicinen i min egen kropp plötsligt skulle minska.
Det mynnade alltså ut i ingenting, alltihop. Kanske skulle jag skriva under på att man får återanvända mig när jag är död, men jag är rädd att jag skulle börja tänka för mycket på döden då och bli rädd. Dessutom kanske jag ångrar mig precis innan jag dör, och skriker "Neeej!", det sista jag gör.
Trots att jag verkligen inte tror på ett liv efter döden, har jag underliga idéer om att jag t.ex. hellre blir uppeldad än begravd, eftersom jag skulle få klaustrofobi. Vad är det om?
Subscribe to:
Posts (Atom)