Moi marsu!

För jag har en finsk mailkompis sedan -99. Jämnårig, sympatisk tjej som samlar på piercingar och husdjur. Alltså ville hon vet mer om mitt nya husdjur, marsvinet Moije. Jag skickade bilder i ett separat mail med titeln "moije".
Men vänta, något slår nu, mig kände jag då... moi är hej på finska. Så jag ändrade titeln till "moi(je)".

Mamma och jag var på storhandling några dagar senare. Jag berättade om denna fantastiska ordlek och hon skrattade artigt.

Jag hittar tyvärr inget bra finskt avskedsord som kan låta som namnet på det andra marsvinet jag kanske köper. Men om det heter marsvin på finska (marsu) kan jag säga "moi marsu" när jag kommer hem, och samtidigt heja på och tilltala båda.

Det kan vara lika bra att tömma ämnet så gott jag kan här på en gång, jag känner att det är risk för tjatighet.

Marsvin:

Den vilda sortens marsvin bor i Sydamerika och äts friskt av den mänskliga befolkningen. De är ena små hjälplösa stackare med flykten som enda räddning, därför bits inte heller tamdjur sägs det. De är mer fokuserade på att vara stirriga, och reagera på hastiga rörelser.
Mitt marsvin bits i alla möjliga situationer och på flera olika sätt, både när han är rädd och energisk på ett glatt, busig sätt.

Marsvin är superhjältar för att:
1) Ibland springer de så snabbt att det ser ut som när Superman i Smallville-serien springer.
2) De ser 10 st fler bilder per sekund än människor, vilket innebär att TV:n för dem visar stillbilder efter varandra.
3) De kan göra helt sjuka hopp rakt upp i luften från stillastående utgångsläge. Som Max Guevara i Dark Angel.. mmm... Jessica Alba..

Antihjälteinformation:
De sysslar också med en sorts idisslande anpassat för enmagsdjur - de äter sitt eget bajs.

Jamen okej, jag förklarar marsvinsämnet avslutat.

Protokollkast

Ha! Sitter här och formulerar protokoll. När jag tittade tillbaka löd slutet av en paragraf:
"vid detta illfälle"
Jag beslöt mig för att illfälle kan vara ett trevligt ord för "illa valt tillfälle".

Inget förhöjer pricksäkerheten mer än stoltheten efter avslutat arbete?
Jag knycklade ihop protokollkladden, kastade den med vänster hand i riktning mot papperskorgen för brännbart avfall.
Tussen landade på bordet, men fortsatte glida och hade tillräcklig fart för att övervinna avståndet som sedan kom mellan bordskanten och papperskorgen.

Ursäkta, jag måste bara lägga in en bild jag tog här från datorstolen:

Tillfällig filatelist

Jag har sorterat frimärken de tre senaste veckorna, om någon undrar. Ganska snart insåg jag att jag behövde lära mig saker om frimärken för att kunna sälja dem. Bibliotekschefen hittade en bok åt mig, som jag demonstrativt suckande började bläddra i.
"Men det är ju så trååkigt!" gnällde jag.

Några dagar senare uppfinner jag filatelistiska segerrop när en 11 år gammal trött fråga besvaras. Magyar posta är Ungerns postservice!
Nya frågor uppstår, som vad i helsike är Shqiperia för land (Albanien visar det sig) och vad ska allt som står på olika sorters kyrilliska betyda.
Detektivarbetet har efterhand visat sig vara en riktig mysrysare.


Några timmar senare:

I somras skulle jag börja med slips. Jag köpte 4 stycken under loppet av en vecka, varav ingen blivit använd. För att kompensera detta misslyckande med något har jag köpt en hatt.

Första dagen jag kom in på biblioteket med hatten, kände jag mig på något vis så skyldig att förklara mig. Så fort jag kommit inom hörhåll erkände jag det för min chef.
- Jag har börjat med hatt!
- Ja, jag ser det.

Jag läser en bok om översättningsarbete nu. Första kapitlet gav mig framtidsvisioner, andra kapitlet gjorde mig nedslagen. Det handlade om det här med research. Man kan behöva hitta människor att intervjua för att sätta sig in i specialområden, och jag känner för det mesta stark motvilja, vid tanken på kontakt med främmande människor.

Ska ändå göra ett test. Idén är att jag väljer en engelsk bok som finns översatt till svenska, översätter en bit, och sedan jämför med den redan gjorda översättningen. Beroende på hur jag tycker att min version är jämfört med den andra, kommer jag sedan förklara experimentet som antingen ett slöseri med tid eller som ett hopp om kompetens.

Inflammerat

Jag har slagit personligt rekord i tandköttsinflammation. Det kanske blir så om man snusar dygnet runt och det alltid finns små sår som väntar på att bli angripna.
Jag hittade en Vicks och blev överlycklig över hur eukalyptus bedövar tandköttet. Om jag snusar Vicks samtidigt som snus försvinner ontet så att jag kan ha koncentration över till annat.

Människor som är beroende av något blir lätt blir desperata, och får idiotiska idéer när något hotar tillförseln av gift. Särskilt om det är någon av min personlighetstyp.

När jag var rökare gjorde jag ritningar ett tag på en fläkt jag ville uppfinna så att man kunde röka inomhus. Hur jag än tänkte blev det en stor och klumpig sak som ändå släppte ut rök åt sidorna. För att få det helt rökfritt borde man ha en slags hjälm, ha hela huvudet omringat av fläkt. Svaret blir då en sån där frisörfönmojäng med sug istället för blås, och vem vill sitta och röka i en sådan?

Djurokakuro

Vårmani

(fick diagnosen bipolär sjukdom 3 år senare)

Beskrivning av vad som hände under våren som var.

För det mesta behöver jag ett större lugn än andra. Färre händelser, mindre kontakt med andra människor och stor plats för mental förberedelse när något väl dyker upp i almanackan. Vid många andra tillfällen har jag tvärtom plötsligt blivit fruktansvärt rastlös och tappat tålamod med hur långsamma människor är. Jag avslutar deras meningar, stoppar dem om de är på väg att överförklara något jag redan förstått och tar själv tag i allt praktiskt som ska göras så att det blir snabbare avslutat. Till en början är jag ovanligt sällskaplig och trevlig att ha att göra med, men otåligheten blir allt större och jag börjar tillslut fräsa åt människor och undvika dem igen för att de inte ska sinka mig. Jag låser in mig någonstans och börjar ägna mig åt olika kreativa saker för att ta till vara på alla geniala idéer jag har. Mina tankar och associationer flyter betydligt friare än vanligt, och det går utför och uppför samtidigt.

Speedandet fick mig tillslut att känna att jag befann mig utanför tiden. Jag började få idéer om olika tidsdimensioner där jag tänkte mig att jag alltid befinner mig antingen snäppet under eller snäppet över den där resten av mänskligheten befinner sig. Jag tyckte att jag kunde se världen sakta in, och höra hur alla röster bara blev långsammare och långsammare. Men klockan gick otroligt fort, och jag hade ofta stora problem med att lista ut om tiden var am eller pm. Vid t ex klockan fyra är det ganska mörkt ute både på eftermiddagen och tidig morgon. Ibland glömde jag även bort vad vädret innebar, för det är på samma sätt småslaskigt både vår och höst.

Förvirringen gjorde mig tillslut väldigt rädd. Jag tittade på klockan, den var 12. Jag tittade på klockan en sekund senare, och den var tre. Hade jag ens gjort något under de tre timmarna? Hade jag inte bara gjort just det: att titta bort, och sedan titta tillbaka?

Minnesfunktioner fanns inte. Jag märkte inte vad som hände runtomkring, eller vad jag gjorde, eftersom jag helt och hållet levde i mina tankar. En oändlig tankekedja, hade fått sällskap av ännu en, och ännu en. Utan pauser, överlappade de varandra i ett konstant informationsflöde. Till att börja med hade jag försökt hänga med, anteckna. Det gick inte längre. Jag satte på TV:n, och spelade ett fåtal filmer av sorten jag sett många gånger, om och om igen, för att få en känsla av hur snabbt eller långsamt tiden i verkligheten gick.

När jag fick en tid på sjukhuset chockerades jag över hur min kontaktperson reagerade på mig. Jag hade mycket ångest, men min upprymdhet var ändå vad som mest syntes utåt. Jag hade förväntat mig att energin skulle smitta av sig, att jag skulle sprida glädje. Men han såg på mig med... skräck.
Jag talade med en läkare också, och ville påstå att jag befann mig i ett maniskt tillstånd, men det fick jag inte. Patienter får inte slänga sig med medicinska termer, det är det bara utbildade personer som får.

Några dagar senare var upprymdheten borta, och bara ångesten kvarstod. Det blev en av de värsta ångestperioder jag någonsin haft. Jag bosatte mig hos mina föräldrar, och blev omhändertagen som ett litet barn.

När den var så gott som över tatuerade jag mig, för att minnas att jag överlevt ännu en gång.

Plugga från dikeskanten

Nej, jag slösar nog med tid när jag läser det här. Lär jag mig något? Om jag lär mig något, är det till nytta? Om det vore till nytta, är det inte ändå intressantare att försöka kommunicera med en fransman när man inte kan språket? Jag kan ju åtminstone studera det på Komvux istället för hemma så att jag får poäng för det.
  
Vill jag lära mig något kan jag väl slänga in mig i en skola och läsa klart gymnasiet, internatvis möjligen. Jag är ju intresserad av det mesta, varför ska det då behöva vara så stor skillnad på frivillig och ofrivillig information.
Tänk om jag bestämde mig för att vara vem som helst och göra det vem som helst gör.

Människor vs Hjärna. Ständig transport vs eremitkräfta.
Att veta vad man ska göra och göra det man inte vill eller göra sånt man vill men inte vad man behöver göra.

Matrisen och Malacandra

Hos föräldrar. Det gick inte så bra med sömnen inatt heller. Katten jag försökte sova jämte upphörde aldrig att spinna, hon spinner i sömnen också.
När jag lyckats somna i en soffa ringer dörrklockan. Det är en tysk man på altanen som önskar köpa fiskekort. Jag minns aldrig hur det går till, vad det är för priser och regler. Försöker förklara att jag inte vet vad jag gör med enstaka tyska ord jag minns.
Efter detta är jag klarvaken, skärrad.

Igår köpte jag mitt första digitala armbandsur för 40 kr på Lidl. Det sades vara vattentätt. Jag var tvungen att prova om det stämde, och det gjorde det inte.

En av nätterna läste jag ut i sista delen i Sprawl-triologin, av William Gibson. Har fortsatt på en annan triologi också, av CS Lewis. Glöm Narnia, "Uflykt från tyst planet" är guld!
Har känt ett starkt behov av att prata om allt jag läst.
Ibland kan mina intressen inte hålla sig kvar i huvudet, trots att jag märker att andra är totalt ointresserade av att höra om dem, eller till och med blir besvärade. Ju tråkigare de ser ut att ha det, desto snabbare pratar jag, för att hinna säga så mycket som möjligt innan de ber mig hålla käften. Jag blir allt mer osammanhängande, vilket blir ännu störigare.

"Matrisen är bebodd av artificiella intelligenser! Det är inte omöjligt att det blir så i framtiden. Långa svajande varelser, det är ju svagare gravitation på Malacandra. Jag undrar om det innebär att de har högre densitet också, molekylerna borde packas tätare. Och aliens som levt så länge att de studerat hela evolutionen på jorden! Jag vill också ha simstim-läsare bakom öronen. Simulated stimulation - man upplever vad andra upplever, på håll! Nervsystemen blir liksom ihopkopplade. Det är inte omöjligt att det blir så i framtiden. Har digitala varelser existentiell ångest? "

När ämnet sedan egentligen är helt uttömt, börjar jag om från början, eller nämner poänglösa smådetaljer, för att kunna fortsätta prata om det.
Detta hände senast när jag, för tillfället, förstod relativitetsteorin. Tyvärr verkar man bara kunna känna att man förstå den korta stunder, innan konceptet blir helt absurt igen.