Socker, hjärnmat

Jag insåg att jag behövde socker, mycket mycket socker, för att min hjärna skulle fortsätta orka behandla den övermäktiga mängden intryck, och inte snubbla över sig själv uppe i sitt högvarv. Snubblandet blev till fysisk smärta. Mina inälvor krampade ihop sig tills jag låg hopkurad på golvet och skrek rakt ut utan någon som helst tanke på omgivningen. Den yttre uppståndelsen fick inte plats bland allt min hjärna hade att bearbeta. Jag trodde att jag skrek att jag hade ont i magen, men det var visst huvudet.

Hon höll ner mig mot golvet tills det lagt sig, men jag kunde inte prata förrän jag slevat i mig honung direkt ur burken med sked.
    
Vad är det för något, de ibland epilepsiliknande anfallen?
Kanske som överhettad elektronisk apparatur. Blixtar och dunder, magiska under.

Om min kropp inte slutar krampa växer ärren på min hjärna
Symtom som tankebortfall
Jag minns alla språk utom svenska

Temperaturen delar upp min kropp i två delar
All beröring är magiskt smärtsamt, exorcistisk
Jag vet inte ens vem som skrek ur min mun

Om jag inte dör nu dör jag aldrig

Xyz, why said x what?

Vad jag än sa nu gäller för att det var jag som sa det
Tiden är inte riktigt rätt och ljuset är för starkt
Vadå "varva ner lite"?

Alla är skapta i 1,618
Och eftersom min ålder upphöjt till 0 är 1 är jag odödlig

Kaffet är blod och hela rummet är fullt av gaslukt
Kramperna beror på autistisk synergi och epilepsi
Allt som rimmar är extra sant
Om jag håller händerna för öronen slutar det värka

Hur spyr man när musklerna inte fungerar längre?
Jag kröp till sidan av en säng och hulkade medan ett gäng läkare eller sjuksköterskor eller skötare stirrade på mig
Tankarna överlappade varandra i en lång kedja som aldrig verkade ta slut

Jag är inte mig själv längre men lever ändå
Vad vill de mig?

Den största stackaren

Ett smygporträtt av den största stackaren, killen med mest ångest.
Ritat i en fåtölj jämte en snäll amfetaminmissbrukare.

Gå i ide

Allt liv är subjektiva upplevelser skilda från varandra, bubblor som studsar in i varandras väggar.
"Andra människor" är en art för sig.
Ångest får hjärnan att krympa, den ger tunnelseende. Precis som en fysisk smärta tränger den bort resten av världen, gör sig själv mest hörd. Lever man med det under lång tid glömmer man bort att det man upplever är pga. en sjukdom, att allting har färgats av den. Man tar den förvrängda bilden av världen för att vara den sanna.

Jag är glad att jag sällan blir lurad numera, att jag minns hur allting har en annan skepnad när jag mår bättre. Oftast kan jag bädda ner mig och lida lugnt, väntandes på det bättre tillståndet som jag är säkert på ska komma.
Att hantera ångest på det här sättet är det viktigaste jag någonsin lärt mig.

Döda sniglar

"Man kan inte ha roligt alltid."
Hatcitat.

Jag har börjat undra om jag skulle kunna utveckla en fobi mot mördar- och skogssniglar. En äldre kvinna berättade en gång för mig att hon trodde att ursprunget till hennes gnagarfobi var att det ofta brukade följa med råttor upp på hinken i en brunn hennes familj hade när hon var barn. Överraskningsmoment. Jag har också hört ordet "krylla" uttalas med äckel när det gäller vissa djur. Jag skulle vilja säga att både momentet krylla och överraskning finns med när det gäller min upplevelse av sniglar just nu.
Jag stirrar väldigt mycket ner i marken när jag går, och jag har en buddhistisk idé om att jag inte vill döda djur i onödan. Att ta sig fram vissa fuktiga dagar är som att befinna sig i ett tv-spel som går ut på att undvika hinder i vägen för ens rymdskepp eller racerbil.

Sniglars brist på självbevarelsedrift skrämmer mig, det här gäller mest sniglar med skal, de mindre. Att de kryper upp på väggar och torkar ihjäl där. Jag har aldrig sett någon mördar/skogssnigel dö på det viset, men i natt när jag kom hem såg jag att en stor svart tagit sig in i trapphuset och satt därinne högt uppe på dörren till proppskåpsrummet. Jag började med en rysning tänka på invasioner, och på den här snigelns framtida död. Att behöva se den död där några dagar senare. Död genom dumhet.

Julsnigeln och de långsamma åren

Mamma skickar mms från släktmiddagen jag inte är på:

Firade jul med klapparna instoppade i skalet efter en TV, helig antimedia. Förra året målade jag en snigelkruka röd. Den blev så röd att den bara påminde om julen, och blev därmed julsnigeln. Den trygga julsnigeln stod iår ovanpå den tomma TV:n och vaktade gåvorna, med vilka den önskade mig och min flickvän ett långsamt, rofyllt 2009.
Jag har nu bundit mig till snigelns kontrakt om att snigla mig igenom tillvaron, i den snigeltakt för vilket jag är ämnad.