Hemliga diagnoser

Knussligheter, bah! Jag fick en del av min journal kopierad till mig sist jag träffade en läkare. Hon är en läkare med åsikten att patienter ska få information om de vill ha det, bara att jag senare märkte att hon kopierat en del som inte var den jag menade.

Efter ett så vettigt bemötande ringde jag till psykexpeditionen nästa dag och bad om att få det jag egentligen hade velat läsa. Kvinnan i andra änden lät genast irriterad och misstänksam.
- Jaha.. vad ska du med din journal till?
Jag ska kopiera den och ge ut som flygblad?

Hon förklarade att man vanligtvis inte låter en patient ta med sig kopior av sin journal hem. Det måste ha blivit godkänt av överläkaren att man ska få läsa den, och sen får man förhoppningsvis läsa den på plats tillsammans med någon i psykvårdspersonalen som kan förklara vad det är man läser.

Jag vill ju ha tid på mig, sitta och fundera, se om det finns mer information där än jag har själv, och se om det är något i kommunikationen mellan mig och vården som gått snett som jag kan rätta till.
  
Läkare är extremt olika. Man får träffa dem i allt från 10 minuter till 1,5 timmar. En del undviker att använda "svåra ord" så pass mycket att man inte får någon information alls. Allting blir urvattnat.

Kanske berodde det på min ålder, eller så har psykvården utvecklats sedan 90-talet, men filosofin jag möttes av var att det är bäst om patienten inte får veta vad läkare och psykologer egentligen tänker. Det var okej att säga "ja, du är ju lite ledsen" men inte "du har en depression" vilket hade varit betydligt lättare för mig att förstå.   
  
När jag var femton och hade börjat mina självstudier i psykologi förstod jag tillslut att något av de problem jag haft kallades för panikattacker. Jag ringde glatt till min mamma för att berätta detta, hon svarade "ja, det sa de ju redan när du var 10".
De hade blivit rekommenderade att inte säga något till mig om det.
För att ordet skulle bli för förvirrande?
Även om jag var så ung ville jag verkligen ha ett ord på det. Utan ett ord finns det inget problem. Eller! : Problemet är unikt bara för en själv och har därför inget ord. Vilket innebär att det inte finns någon hjälp att få.

Blir man arg då, när man haft en diagnos i 5 år utan att veta om det själv?
JA

Ska ringa runt lite och debattera journalläsande så fort kräkkänslan jag fått av att äta godis till frukost försvunnit.

Inblick i min tankevärld

Någonting glittrar på marken. Det är en halv spelkula som ser ut som jorden, jag lägger den i fickan. Ska senare sortera in den i skräpsamlingen jag har i fyra banankartonger under sängen.

På sjukhuset.
"Vilken jävla inkonsekvens det är på dörrarna. En del har 3 gångjärn, andra 4. Har jag någonsin sett en med 3 innan, där 2 sitter uppe och bara en nere? De med 4 är i alla fall i majoritet, 5 mot 3."

Läkaren letar i papperna. Jag studerar hur fiskmåsarna utanför flyger, deras rörelsemönster.

På sjukhustoalett.
"Mina pupiller är ovanligt stora. Blir det någon skillnad om jag tittar mer mot lampan. Nej, inte mycket. Har jag ångest? Nej. Jag kanske var så pass intresserad när jag pratade mediciner med läkaren. Häftigt i så fall."

På väg hem till en vän.
"Hmm. Hur många procent är 3 och 5 av 8?"

Vi åker och handlar.
Står på andra sidan kassorna och väntar på att vännen ska bli klar.
"Alla tittar konstigt på mig när de går förbi, eller är det bara min sociala fobi som säger det? De tror kanske är jag är en performance-konstnär som spelar staty. Jag står och sitter nog ovanligt still när jag väntar på något, eller överhuvudtaget. 'Bristande kroppsspråk', jo."


Kommer hem och blir stressad över att jag har en påse nya saker som jag ska hitta platser i lägenheten till. Lämnar som vanligt det nya i hallen ouppackat, där det kommer ligga 1-7 dygn medan jag stegvis plockar ur sakerna.

Jag skäms ibland över mitt ointresse, eller ett till synes kanske nonchalant sätt att spendera pengar på saker det inte verkar som om jag ville ha. Om någon varit med och handlat, och på något vis är uppspelt över mitt inköp (eller spelar pga social kompetens?) kanske den personen frågar om jag har satt ihop möbeln, provat tröjan eller att ställa blomman där jag tänkte eller vad det nu är. De blir alltid förvirrade när jag säger "nej", särskilt om det hunnit gå några dagar.

Det handlar bara om att jag vill ta det lugnt. Av samma anledning svarar jag inte alltid i telefon, vilket ger ungefär samma reaktioner. Som om den som blir förvånad aldrig skulle komma på tanken att bete sig så... hm. Människor är konstiga.

Asperger?

Att jag ofta pratar mer när jag är ensam än när jag är med andra är kanske ett dåligt tecken, men ändå ett hälsotecken. Man kan gärna småskämta med sig själv och dra ordvitsar för att lätta på stämningen. Att spontansjunga är ännu bättre, bland de säkraste tecknen på ickedepression.
Igår krälade jag runt på golvet och hyperventilerade, idag hittade jag på en egen låt i bilen, på väg till sjukhuset. Man vet aldrig hur det tänker svänga, särskilt inte om man är manodepressiv, men inte annars heller kanske?

Jag är i den 2-3åriga väntelistan till en neuropsykiatriskt utredning, för att jag uppvisar vissa aspergerdrag. I remissen nämndes dålig ögonkontakt, fattigt kroppsspråk, underliga intressen och intensiva samlarinstinkter.

Jag har läst på om Asperger på senaste tiden, och förutspår att jag hamnar precis utanför den diagnosen, och missar tillhörande rättigheter. Som att få gå i en aspergerklass. Vad jag än är, låter beskrivningarna av de klasserna som min drömbild av en skolmiljö.

Det faller väl på att jag förstår sociala regler, tänker jag mig. Men en av de fantastiska insikter jag fått nyligen, är att jag alltid analyserar väldigt mycket innan jag öppnar munnen. Att det bland annat är det som gör mig tystlåten. Jag inte hinner tänka ut vad som passar sig att säga förrän tillfället är förbi. Andra verkar kunna vara spontana utan att det går fel, medan jag har en tendens att vara onödigt ärlig om jag inte håller koll på mig själv.

Hur känslig jag är för sinnesintryck varierar kraftigt, men jag har 30talet par öronproppar i lägenheten, vilket är en merit i det här fallet.

Alla bilder är hämtade bland köpbara prylar från I love a child with autism"Temporary tattoos for people with autism" är bäst!!

Det finns tydligen egna färgkombinationer och symboler för autism-pride. Det är så mycket man ska vara stolt över. Jag får göra en regnbågsfärgad pusselbit, med en glad och en ledsen mask på.

Det är ingen hemma

Jag vill inte ha besök när som helst hursomhelst och öppna dörrar på vinst och förlust.
Håller mig i innersta rummet och väntar på avlägsnande fotsteg.
Tänker ut varför jag kanske inte hörde dörrklockan.
Nej, jag lyssnade på musik medan jag dammsög och såg på TV sovandes.

Sova bort all tid jag inte vet vad jag ska göra av
Någonstans är det ändå natt nu.
Jag kan leva livligt vid ett senare tillfälle. Och det ena, andra och tredje jag säger till mig själv.

Vad fan vill de egentligen? Pratstund, kaffe, en tjänst, ett lån, något att hämta tillbaka?
De får väl ta och bestämma sig och skriva det på en lapp som de skickar in genom brevinkastet.

Min nyfikenhet kurar nonchalant ihop sig som en trött katt.
Inte visa tecken på liv och beboddhet.

Hjärnaktivitet vid hypomani och depression

Skämtet

- Vi tror att du har vad man kallar för en affektiv psykos.
- Vadå affektiv, som i känslomässig? Det är väl klart att psykoser är känslomässiga!
- Vi ska ta bort alla mediciner du har och sätta in en ny som heter Seroquel.
- Visst, vadå, något som blir ungefär ”vilken nolla” på franska? Du menar att ni kommer prova med en placebo?
- Nej, det är en medicin man kan ta till hjälp vid den här sortens maniska psykoser.
- Okej, så ni ska bara bota ett tillstånd jag inte har med en medicin som inte finns, jaha.. men jag förstår inte varför jag måste vara inlagd. Det är ju sedan jag kom in hit som jag fått ångest, jag mådde skitbra nyss.
- Du är här så att vi kan hjälpa dig se till att du får den mat och sömn du behöver.
- .... Jaha!

Socker, hjärnmat

Jag insåg att jag behövde socker, mycket mycket socker, för att min hjärna skulle fortsätta orka behandla den övermäktiga mängden intryck, och inte snubbla över sig själv uppe i sitt högvarv. Snubblandet blev till fysisk smärta. Mina inälvor krampade ihop sig tills jag låg hopkurad på golvet och skrek rakt ut utan någon som helst tanke på omgivningen. Den yttre uppståndelsen fick inte plats bland allt min hjärna hade att bearbeta. Jag trodde att jag skrek att jag hade ont i magen, men det var visst huvudet.

Hon höll ner mig mot golvet tills det lagt sig, men jag kunde inte prata förrän jag slevat i mig honung direkt ur burken med sked.
    
Vad är det för något, de ibland epilepsiliknande anfallen?
Kanske som överhettad elektronisk apparatur. Blixtar och dunder, magiska under.