Jag är trött som en lärka, post-flow. Inspirerad, kunskapstörstande.
Härligt. En flod av överkokande vatten.
Ett eget rum för panikattack och avslappning, möt mig där om en timme. Jag kommer att hålla en röd nejlika och dessutom vara den enda i rummet.
"Se människan" på latin. Hon är bruten men hel. Förpackningen är intakt, innehållet itu. Sluten och uppbruten. Introvert, inspärrad, inpräntad på avdelning B.
Kommer vi att bo där samtidigt? Vilka lekar vi skulle kunna ha! Hela huvudet stormar.
Jag är trött. Ska jag ge mig ut och uträtta? På sjukhus. Stilla hypokondrin, klaustrofobin av att vara i sin egen sjuka kropp, ändlig och opålitlig. Cellerna hotar med mutation inom var och en, väntandes. Allt ligger på lur. Hela döden, hela livet. Hoppar fram och skräms med händelse efter händelse.
Om jag somnade hade jag drömt om lönngångar. Ligga gömd i små utrymmen från barndomen och leka repetitiva autismlekar. Öppna och stänga små dörrar.
Hur många nycklar har du, hur många hem? Bakom första, andra eller tredje dörren finns en kista guld. Jag faller ner i ett hål och genom en spegel, dricker te med schackpjäser.
Ska jag byta namn till vad jag efter att jag växt upp och skaffat ett Jag identifierar mig som? Eller vad - eller vem?
Informationsströmmen kokar till en gröt på en platta. Från klarhet till grynighet.
Jag väntar under en sten i en sten under mossan under snön. Sov du lilla idekung. Enrummare utan el och belysning men med vatten.Restless legs... och jag som är trött som en lärka är pigg som ett djur i ide är trött som en mört är pigg som en stock sover som en uggla är vaken, stirrar hål på verkligheten och blottar vakuumet.
Alltid motsatspar och inget svar.
Jo, mindre bra. Bott hemma hos mina föräldrar ett tag och ritat. Familjen är väldigt bra i de lägen då det blir för mycket att försöka vara social, och för lite att vara ensam.
