Sylvia Plath

Oj, vad mörkt det blir nu. Först lättas det upp av den snyggfula animeringen, men efter ett tag blir det mest spöklikt.

Del ur en svensk översättning:

De måste ropa och ropa
och plocka maskarna av mig som fastvuxna pärlor.
Att dö
är en konst som allting annat.
Jag gör det ovanligt bra.
Jag gör det så det känns som helvetet.
Jag gör det så det känns på riktigt.
Man skulle nog kunna säga att jag har kallelsen.

I femtonårsåldern kunde jag hela utantill. Bara det är ju ett symptom.

När man söker vidare om hennes sjukdom verkar det som att hon var manodepressiv.
Varför ska de alltid vara det?

Neuroleptika - friska zombies

Neuroleptika, eller antipsykotika, är en sort mediciner som främst används vid schizofreni och psykoser, men det är också vanligt som humörstabiliserare vid bipolär sjukdom.

För några dagar sedan hittade jag information om att de även används mot autistiska problem. Stresskänslighet som bl.a. kan bero på ökad ljudkänslighet ska minska i samma sväng som reflexerna, koncentrationsförmågan och förmågan att röra på sig.
Jag kan se hur det hänger ihop. Sinnet blir ju mer alert när det är mindre nerdrogat, och då ökar all sorts nervositet.




Information

Neuroleptiska mediciner verkar genom att blockera dopaminreceptorer i hjärnan, vilket ger en hämmande effekt på de symptom man vill åt.
Överskott av dopamin har kopplats till schizofreni, psykoser och eufori av den maniska sorten.
Problemen borde då bland annat handla om en sorts överaktivitet i hjärnan som är lugnare hos friska människor. Om man lägger gasen i bottnen på kreativa förmågor som fantasi och associationsförmåga, låter det ju faktiskt som något som kan mynna ut i en psykos.

Medicinerna minskar alltså halten av dopamin, vilket kan vara ett problem eftersom dopamin hjälper till att styra över kroppens frivilliga rörelser. Parkinsons beror på dopaminbrist, och en av de neuroleptiska bieffekterna är s.k. parkinsonism, ett parkinsonsliknande tillstånd. I debatterna om neuroleptikan nämner man däremot oftare ofrivilliga rörelser och kramper.

Fyra nutida favoriter

Det är lite svårt att utröna skillnaderna mellan vad som anses vara effekter och vad som anses vara bieffekter av antipsykotiska mediciner.
Enligt den bok jag läser nu, "Pillerpsykiatrin" av Jakob Ronsten, finns det inga bevis för att medicinerna verkligen riktar sig mot de specifika problem de ska bota. Istället är det den kraftigt lugnande effekten som får patienterna att verka friskare.
Någon som inte kan tänka kan inte heller fokusera på sina vanföreställningar, eller alls känna särskilt mycket. Motorisk orolighet får man också bukt med, och resultatet blir tysta, lugna personer som sover ovanligt mycket och verkar vara i en sorts dvala även när de är vakna.



Är det här en reklam eller en skräckfilm?

Recension

Jag har Seroquel, som ska vara förhållandevis hälsosam, för att förebygga bipolära svängningar. Jag tvivlar inte på att den har den effekten, men biverkningarna får mig ofta att undra om det är värt det.
Jag har fått klagomål om hur jag försvinner timmarna efter att jag tagit Seroquel, och knappt ens går att samtala med. Jag blir täppt i näsan och sitter med öppen mun, blir klumpig och slö i rörelserna och har påtagligt nersatt mental kapacitet. Ganska zombielikt med andra ord.

När de största halterna av medicinen gått ur kroppen är bieffekterna betydligt mindre, men jag är fortfarande ovanligt slö, och har en obehaglig känsla av att inte kunna tänka som tidigare och hålla fokusen uppe när jag samtalar med någon, eller försöker läsa.

Det är ganska otäckt. Letar efter en minsta möjliga dos, då de flesta av de positiva effekterna kvarstår, och bieffekterna är så få som möjligt.
Hur mycket zombie är värt hur mycket ångestfrihet? Det är den ständiga frågan.

Tänkte mig att en konstutbildning kunde ge mig det där med att våga visa sitt inre för andra människor och stå för vad som finns där, men att kommunicera på ett indirekt och tyst sätt kan jag ju redan. Jag känner mig ändå som säkrast när en konversation handlar känslomässiga problem. Terapiskada.

Jag behöver lära mig att använda rösten och ha ögonkontakt med folk. På ett självsäkert sätt säga helt normala saker, och inte svacka med blicken när ett samtal är sådär otäckt opersonligt och riskfritt.

Tro aldrig att det är en bra idé att ge sig ut i skogen mitt i natten och irra omkring för att tankarna ska klarna när man har ångest. Jag känner mig tusen år äldre varje gång.

Skolplansch: Sensory overload

My name is Earl

You know that kind of fragile person who is traumatized by watching world news as a child, and then never fully recovers. Who becomes obsessed with the evil in the world, gets depressed and drops out of school at 15 to move out of their parents home to do nothing useful for 10 years while claiming to be an artist. Turns gay, turns straight and then gay again. Suffers from strong general insecurity and has difficulty making any kinds of decisions. Contemplate taking a walk, then wait for so long it turns into agoraphobia.
This is me, my name is earl

Teorier om livet och experience points

- Jag har ett nytt sätt att se på livet, baserat på Fallout och Dead like me.
- Det låter oroväckande.
- Nja.

Och medan hon halvslumrande bredvid pratade jag för mig själv om mina "insikter", eller observationer av mina värderingar jämfört med värderingar andra verkar ha.

Jag sa ungefär som följer. Men jag lägger till mer information där det behövs.

Om det inte varit för att jag följde Dead like me just nu hade jag inte ringt för att fråga om jobb. Huvudpersonen i den serien har ett tråkigt jobb, och är deprimerad. Men trots att hon går runt och är skitdeprimerad på jobbet upplever hon mer, och känner att livet är snäppet mer intressant pga. det.
Jag borde också kunna lyckas med det.

Jag har tänkt på att jag önskar att det fanns en tv-serie om en människa som bara är för sig själv i sin lägenhet, men det är inte intressant.
Mitt slags liv har inget underhållningsvärde.


I Fallout gäller det att samla experience points, och levla. Varje gång man gör det får man ut mer av spelet.
Jag började fundera över att skapa ett system där jag ger mig själv experience points... det låter lite sjukt, jag vet. Jag tänkte att jag kan värdera olika saker. Sånt som ger flest nya intryck skulle få högst poäng. Och så har jag en lista där jag ser vad jag borde göra mest av för att utvecklas. Jag kanske skulle göra de sakerna oftare då?


Hittills har jag mest brytt mig om mitt inre liv. Att läsa, skapa, tänka. Men jag inser att för andra handlar livet till stor del om andra människor. De umgås, och det är poängen. Poängen med allting.
Jag har haft samma syn på livet som munkar, ungefär. Meditera, gräva sig djupare ner i sig själv och se vad man kan hitta för skojsigt där nere.
Samtidigt tänker jag på munkar som människor som slösar bort sitt liv genom att undvika att leva för att få ett bättre liv efter döden. Men vad är det då jag försöker uppnå?
... Antar att jag behöver grubbla mycket för att tänka ut strategier över hur jag ska handskas med mig själv, och mitt eget grubblande.

Hos mig är den inre och den yttre världen väldigt skilda åt. Jag upplever över huvud taget inte den yttre världen särskilt mycket, eftersom min inre värld är för stor. Den överröstar den yttre, och får omvärlden att kännas mer som en dröm.
Mina tankar och känslor är mycket verkligare än andra människor, och allt som händer runtomkring.

Och där någonstans insåg jag att hon hade somnat. Låg som vanligt och lyssnade avundsjukt på hennes lugna andetag. Somnade runt en timme senare.