"Är det här den du är på riktigt?"

Det var nästan skrämmande hur kort tid det tog för henne att fråga om jag hade tagit min medicin.
- Nej, jag glömde det i morse.
- Jag märker det.
Hur fan kan det märkas? Visst, jag har mer energi, och mitt huvud arbetar på något sätt snabbare. Jag är mer spontan, pratar mer, pratar om oväntade saker som jag på kreativa sätt får ihop till andra saker jag vill prata om och idéer det ger mig.... Aha, lite hypomaniskt kanske.
- Är det här den du är på riktigt? Jag menar, som du skulle vara om du inte åt några mediciner alls?

De där frågorna är otäcka.
Jag svarade något om att jag tror att alla har olika personligheter beroende på vilket humör de är på. Kanske är mina humörpersonligheter mer olika varandra pga. hur stora svängningarna är.
Men jag tror inte att det är allt.

Jag har inga romantiska föreställningar om ett äkta jag (längre), men jag vet att mitt sätt att tänka är annorlunda utan mediciner. Mycket av förmågan att tänka ersätts av apati, eller en slags mental slöhet.

Det har varit en del anti-medicin (vissa mediciner) på sistone, men jag är i grunden inte någon som förespråkar att man ska skita i alltihop.
Det borde finnas något ord för det, de där förespråkarna finns...
Jag drabbas av tvivel med jämna mellanrum, förstås.
För några år sedan slutade jag tvärt med allting, just för att jag ville veta vem jag var naturell. Det gick åt helvete.

Men Seroquel har också varit ett helvete, och jag har lyckats sänka från 300 till 100 mg per kväll.
Jag brukade ha panikattacker flera gånger i veckan för att bieffekterna var så äckliga, särskilt det här med att inte kunna röra sig ordentligt. Hjärnan ger order till musklerna, och de svarar inte alls som de brukar. Man tror att man lyft armen och att den hunnit fram till sitt mål, men ser att den i själva verket bara kommit halvvägs. Vem som helst borde kunna få en panikattack av det.
Jag har också blivit av med den lilla övervikten. Det gick väldigt fort där i början att gå upp 8 kg. Jag bytte klädstorlek och packade ner nästan hälften av alla mina kläder i lådor som jag nu börjat kunna packa upp igen.
Hoppas att det håller.

Sylvia Plath

Oj, vad mörkt det blir nu. Först lättas det upp av den snyggfula animeringen, men efter ett tag blir det mest spöklikt.

Del ur en svensk översättning:

De måste ropa och ropa
och plocka maskarna av mig som fastvuxna pärlor.
Att dö
är en konst som allting annat.
Jag gör det ovanligt bra.
Jag gör det så det känns som helvetet.
Jag gör det så det känns på riktigt.
Man skulle nog kunna säga att jag har kallelsen.

I femtonårsåldern kunde jag hela utantill. Bara det är ju ett symptom.

När man söker vidare om hennes sjukdom verkar det som att hon var manodepressiv.
Varför ska de alltid vara det?

Neuroleptika - friska zombies

Neuroleptika, eller antipsykotika, är en sort mediciner som främst används vid schizofreni och psykoser, men det är också vanligt som humörstabiliserare vid bipolär sjukdom.

För några dagar sedan hittade jag information om att de även används mot autistiska problem. Stresskänslighet som bl.a. kan bero på ökad ljudkänslighet ska minska i samma sväng som reflexerna, koncentrationsförmågan och förmågan att röra på sig.
Jag kan se hur det hänger ihop. Sinnet blir ju mer alert när det är mindre nerdrogat, och då ökar all sorts nervositet.




Information

Neuroleptiska mediciner verkar genom att blockera dopaminreceptorer i hjärnan, vilket ger en hämmande effekt på de symptom man vill åt.
Överskott av dopamin har kopplats till schizofreni, psykoser och eufori av den maniska sorten.
Problemen borde då bland annat handla om en sorts överaktivitet i hjärnan som är lugnare hos friska människor. Om man lägger gasen i bottnen på kreativa förmågor som fantasi och associationsförmåga, låter det ju faktiskt som något som kan mynna ut i en psykos.

Medicinerna minskar alltså halten av dopamin, vilket kan vara ett problem eftersom dopamin hjälper till att styra över kroppens frivilliga rörelser. Parkinsons beror på dopaminbrist, och en av de neuroleptiska bieffekterna är s.k. parkinsonism, ett parkinsonsliknande tillstånd. I debatterna om neuroleptikan nämner man däremot oftare ofrivilliga rörelser och kramper.

Fyra nutida favoriter

Det är lite svårt att utröna skillnaderna mellan vad som anses vara effekter och vad som anses vara bieffekter av antipsykotiska mediciner.
Enligt den bok jag läser nu, "Pillerpsykiatrin" av Jakob Ronsten, finns det inga bevis för att medicinerna verkligen riktar sig mot de specifika problem de ska bota. Istället är det den kraftigt lugnande effekten som får patienterna att verka friskare.
Någon som inte kan tänka kan inte heller fokusera på sina vanföreställningar, eller alls känna särskilt mycket. Motorisk orolighet får man också bukt med, och resultatet blir tysta, lugna personer som sover ovanligt mycket och verkar vara i en sorts dvala även när de är vakna.



Är det här en reklam eller en skräckfilm?

Recension

Jag har Seroquel, som ska vara förhållandevis hälsosam, för att förebygga bipolära svängningar. Jag tvivlar inte på att den har den effekten, men biverkningarna får mig ofta att undra om det är värt det.
Jag har fått klagomål om hur jag försvinner timmarna efter att jag tagit Seroquel, och knappt ens går att samtala med. Jag blir täppt i näsan och sitter med öppen mun, blir klumpig och slö i rörelserna och har påtagligt nersatt mental kapacitet. Ganska zombielikt med andra ord.

När de största halterna av medicinen gått ur kroppen är bieffekterna betydligt mindre, men jag är fortfarande ovanligt slö, och har en obehaglig känsla av att inte kunna tänka som tidigare och hålla fokusen uppe när jag samtalar med någon, eller försöker läsa.

Det är ganska otäckt. Letar efter en minsta möjliga dos, då de flesta av de positiva effekterna kvarstår, och bieffekterna är så få som möjligt.
Hur mycket zombie är värt hur mycket ångestfrihet? Det är den ständiga frågan.

Tänkte mig att en konstutbildning kunde ge mig det där med att våga visa sitt inre för andra människor och stå för vad som finns där, men att kommunicera på ett indirekt och tyst sätt kan jag ju redan. Jag känner mig ändå som säkrast när en konversation handlar känslomässiga problem. Terapiskada.

Jag behöver lära mig att använda rösten och ha ögonkontakt med folk. På ett självsäkert sätt säga helt normala saker, och inte svacka med blicken när ett samtal är sådär otäckt opersonligt och riskfritt.

Tro aldrig att det är en bra idé att ge sig ut i skogen mitt i natten och irra omkring för att tankarna ska klarna när man har ångest. Jag känner mig tusen år äldre varje gång.

Skolplansch: Sensory overload

My name is Earl

You know that kind of fragile person who is traumatized by watching world news as a child, and then never fully recovers. Who becomes obsessed with the evil in the world, gets depressed and drops out of school at 15 to move out of their parents home to do nothing useful for 10 years while claiming to be an artist. Turns gay, turns straight and then gay again. Suffers from strong general insecurity and has difficulty making any kinds of decisions. Contemplate taking a walk, then wait for so long it turns into agoraphobia.
This is me, my name is earl