Panikattacker och hjärtinfarkter

I slutändan kommer jag antagligen dö av en hjärtattack för att jag tror att det bara är en panikattack. Men så kan man ju inte gå omkring och tänka för då får man ju panikattacker och i slutändan en hjärtattack av all oro.

Igår kväll hade jag räknat för mycket på min ekonomi. Hur dåligt jag kommer klara mig under en månad framåt, och hur små chanserna är att situationen kommer förbättras inom de närmsta åren.
Jag hade också drabbats av informationsöverflöd efter att ha sorterat mail och filer på datorn.
Material till panikattack.
Hjärtklappning. Hyperventilation. Vilja krossa skallbenet med en hammare och bryta sig ut ur sitt eget huvud.

Tänkte på att stress ju faktiskt måste vara farligt, eftersom man skyller stroke och hjärtinfarkter på det. Och samtidigt att alla psykologer, böcker och läkare säger att panikattacker är ofarliga. Och samtidigt att min vänstra arm kändes lite konstig, att jag kommer behöva flytta till en billigare lägenhet, att jag kommer tvingas ut i arbetslivet trots läkarutlåtanden om att det vore olämpligt, att jag var på väg att få ett psykosomatiskt krampanfall, att jag borde sluta tänka och bara slappna av, att jag borde sluta tänka på att sluta tänka, att jag borde sluta tänka på att sluta tänka på att sluta tänka.

Nu gäller det att bete sig smart för att inte förvärra ångesten, tänkte jag.
Försökte att röra mig långsamt. Sakta leta efter en ögonbindel och mina hörselkåpor. Sakta lägga mig i sängen och stillsamt rätta till täcken och kuddar.
Det hjälpte inte. Jag bestämde mig för att det berodde på att jag kunde känna min hårddisks och Internets närvaro. All information, alla filer som behöver sorteras.

Jag var tvungen att snabbt, men långsamt, hitta på något annat.
Gick försiktigt in i badrummet och lade mig på golvet.
Jag hörde ingenting, hörselkåpor, men jag hörde ändå för mycket. Av tankarna.

Vad som slutligen lyckades var ett släckt och låst badrum, ligga på golvet med ögonbindel och lyssna på Vladislav Delays "Multila" i ipod.
Försätter mig i en mjuk trans. En av de bästa medicinska upptäckterna jag gjort.

Jag började röka för ett par dagar sedan. Till att börja med hjälpte det bättre än Stesolid, sen avtog kickarna och det är väl lika bra det.

Min mamma sa att jag mår bättre än jag gjort på många år. Jag ville bli upprörd och skrika något passande, men tappade mest bara hakan och stirrade in i väggen. För det stämmer ju.

Per varje 50 mg Seroquel tillkommer runt 3,5 kg. Jag är missnöjd över den snabba kroppsliga förändringen, men den psykiska är ju desto bättre.

Min smärttröskel måste ha flyttat på sig. Jag kan ligga i sängen och vrida runt som en mask på en krok av ångest, och samtidigt veta att det bara är en bråkdel av vad jag levt med tidigare.

I "bättre än på många år" ingår förstås perioderna då jag är helt ångestfri.

Hur fan överlevde jag åren innan? Den här depressionen är ett myggbett om de tidigare var som att bli söndertrasad av ett rovdjur.

Kallpratsmiss

Jag var 14 och satt i ett hörn på Apoteket med en kopp kaffe, dubbelsidig lunginflammation och 39 graders feber. Hela familjen var där, av någon anledning.
Farmor dök upp och frågade mig hur det stod till.
Tveka inte, då syns det att du har ångest, tänkte jag.
- Jo, det är bara bra.
Med ett brett leende.
Det slog mig inte ens att jag kanske hade en fysisk sjukdom som det var helt okej att nämna.

Farmor gick vidare till mina föräldrar, och kom senare tillbaka, irriterad.
- Du har ju lunginflammation!

Lärdom: Det är okej att erkänna att man har lunginflammation.
Om det är okej att erkänna att man har ångest förblir svårbedömt med många variabler att ta hänsyn till vid varje tillfälle.

Soffan framför datorn

Soffan är vänd mot datorn, och i den lever jag nu.
Runtomkring, utöver den vanliga mängden koppar, påminnelselappar och pennor, ligger olika sorters nikotinfritt snus, böckerna "Dekorativ antikmålning", Vetenskapens världs "Solsystemet" och "Electronics projects for dummies", uträkningar av konverteringar mellan ljusår och kilometer, utskrivna mallar för tillverkning av egna teckensnitt och artiklar om studier av ögonrörelsers betydelse i kroppsspråk.

Jag är stolt över att ha återuppväckt en önskan om intellektuell utveckling, samtidigt som jag vet att jag är en informationsknarkare som lätt snöar in på saker och kanske ignorerar resten av vardagen på ohälsosamma sätt.

Mest av allt är jag förlamande överuppmärksam på beteenden som kan vara ohälsosamma. Jag är rädd för att vara både ledsen och glad, och försöker eftersträva någon slags superneutralitet i humöret som jag aldrig varit kapabel till.

Hjärta?

Skola/Sjukhus

Det här är en ny typ av skola jag vill föreslå. En institution med lektioner på de nedre våningarna, och mentalsjukhus/fängelse på de övre där de elever som bryter ihop hamnar.

3 instabila månader

- Har du blekt tänderna?
- Nej, jag har bara borstat dem.

Öl klockan 11 måndag förmiddag.

Ser ca två lättsamma, romantiska komedier om dagen i två veckors tid.

Blir helt utan inkomst och köper ett akvarium.
Fixar ett par veckor senare en ny, dyrare lägenhet och blir tvungen att tömma akvariet igen för att packa ner det.

Rakar halva huvudet och köper ett slags hårpuder som man kan använda för att fluffa till resten av håret. Det blir lite torrare av det också, och ser renare ut längre.

Använder zopiklon som ångestdämpande under dagarna och tänker på en vän jag hade som blev beroende av det på det sättet.

Träffar en annan vän jag saknat i över ett år, trots att vi bor i samma stad. Hon blir riktigt genuint glad av att se mig igen och kramar om mig länge. Hon är lite som en extra mamma. Jag känner mig trygg.

Ligger på golvet i ett släckt litet badrum som är låst i en lägenhet som är tom, och låst, för att det är det mest avslappnande jag vet.

Dricker vodka ensam hemma mitt i veckan. Tänker på min flickväns bipolära mamma som haft alkoholproblem.

Låtsas må bra. Går in i badrummet och stoppar mig själv mitt i ett skärsår med frisörsax. Går ut igen och skriker att jag inte orkar låtsas må bra längre.