Nerve race

Monday, January 21, 2013

Thursday, January 3, 2013

Oredan är speglingar av alla upp och ner
Se inte det
Se istället hur jag försöker le eller tvärtom, beroende på vad som inte är sanningen

Wednesday, December 12, 2012

De tre dvärgarna Glader, Toker och Butter på mentala äventyr

Ja, jag delar upp mig själv i minst tre personligheter, det verkar nyttigt. Jag har hamnat i ett tydligt men ungefärligt mönster då jag i mindre skala går igenom mina tre stadier på en vecka vardera. Glad, gladare, deppig och sen tillbaka till ett neutralt humör som stegvis går uppåt tills allt är så roligt att det inte kan bli roligare och därför svänger över till det motsatta.

Biverkningarna av den starkaste medicinen blev värre med tiden. Tyvärr kunde jag tillslut inte låta bli att föredra det sjukare.
Läkarna håller inte med om att det här är bättre, men de tycker aldrig att patienters biverkningar är särskilt jobbiga. Vad man vet säkert är att sjukdomar ska behandlas. Om man behöver mediciner för att bota besvär som uppstått av andra mediciner ses det ändå som något att föredra, och jag tänker mig att mina kramper skulle kunna lindras av ett dagligt intag av benzo men det är det nog ingen som vågar rekommendera.
Alltså sänkte jag istället, och nu är de mest framträdande biverkningarna de som kommer ur mitt naturliga tillstånd.

Förra veckan var fantastisk, det pirrade i hjärtat vad jag än hittade på. Jag kände en extrem tillfredsställelse av att gå igenom hyllor och lådor för att organisera i dem, och sov sex timmar varje natt när jag egentligen brukar behöva nio. Ändå hoppade jag upp ur sängen om mornarna för att inte slösa någon tid på att inte spela datorspel och sortera skruvar.

I fredags gick jag från detta tillstånd till att uppvisa alla depressionssymptom tre-fyra timmar senare. Det kändes som om jag varit deprimerad i ett halvår redan, eftersom det inte fanns något positivt kvar i mitt tankesätt. Inget "men jag kommer ju snart må bra igen" som gjorde mig hoppfull.
Jag fastnade i soffan och stirrade panikslaget på människorna i en tv-serie som stod på. När skulle de inse att allting de brydde sig om egentligen inte betyder någonting och utveckla olika psykiska sjukdomar? Vad var det för fel på dem?

Vände på dygnet eftersom kvällar och nätter brukar vara bäst, duschade en gång utan att tvätta håret eftersom jag inte ville ta av mig min iPod - den skrikiga musiken gjorde mig lugn, bytte aldrig kläder, slutade äta färdigmat som krävde bestick när allt blivit smutsdisk. Åt bananer och låg ofta på golvet när jag försökt göra något eftersom jag fick akuta behov av att vila bort ångesten. Slängde nikotintuggummin mot papperskorgen och brydde mig inte om ifall de hamnade i eller utanför. Huvudsaken var att papperskorgen och skräpet var samlade på samma ställe, så mycket mer exakt behövde det inte vara.
Gick omkring med nikotintuggummin under strumporna och snubblade in i väggarna.

Igår kom en liten gnutta glädje som bara kan ha skapats inifrån, och jag försökte hålla kvar vid den och utveckla den genom att dansa hysteriskt.
Kanske kom energin tillbaka snabbare tack vare det, kanske hade den kommit ändå. Jag tvättade håret och städade efter mitt deppjag. Njöt av den ganska stora kontrasten.

Det brukar nog vara en del snabbare pendlingar innan det blir tillfälligt stabilt igen. Jag är lättad och rädd om vartannat. En deppig persons tankar blandas med hur någon som är frisk tänker, och jag kan inte förutse vilka grundläggande attityder och personlighetsdrag jag kommer ha från en dag till en annan.

Cuttar mig själv some slack och tar det lugnt. Om jag tänker mig att jag kan påverka allting för det med sig en skyldighet att utföra ett ständigt analyserande för att hålla mig steget före mig själv. Analyserande tillsammans med press och skuldkänslor när jag misslyckas gör att jag mår sämre. Det bästa är att gå till handling utan att känna efter, att låtsas som ingenting. Det är vad friska människor brukar föreslå, men jag lovar att det inte alltid är möjligt. Det är det bara om jag nästan mår helt bra, som nu då.

Sunday, November 4, 2012

FLOWCHART: Navigating NPR’s Top 100 Science Fiction and Fantasy Books

Sunday, October 14, 2012

Dagbok fredag till söndag

Jag låg i badkaret och vred på mig som en krokodil som försöker döda sitt byte.
Vad är det för fel på fredagar?
Önskade att jag redan ringt om gratis neuropsykiatriska hjälpmedel och skaffat ett kedjetäcke.
Provade att lyssna på isochronic och binaural beats vilket först gav mig tics i hela ansiktet, och sedan övergick i en behaglig hypnotiserande effekt. Tror jag. Teorin är att hjärnvågor kan inspireras att ändra på sig med hjälp av ljud i önskade frekvenser. Man kan i alla fall inte tänka på så mycket annat än ljuden medan man lyssnar på det.

När jag tror att något destruktivt vore lugnande handlar det aldrig om impulser. Det är ett noggrant kalkylerande över hur mycket det är värt, vad konsekvenserna kan bli och hur pass långvariga de kommer att vara. Kombinationen av alkohol och tabletter lämnar inga spår. De syns inte dagen efter. Men jag vaknade inte förrän vid tre av att telefonen ringde.
Jag brukar i regel ha hunnit vakna till några gånger om jag sover så länge, så var det inte nu och det skrämde mig.

Jag hade drömt om människor som var inlåsta i stora tågvagnar och höll på att dö av värmeböljan som orsakades av att solen expanderat.
Försökte sedan vakna till genom att titta på en film om en man som utvecklar en psykos under runt 20 år. Testet med en romantisk komedi verkade faktiskt ha en sämre effekt på psyket.

Det verkade inte vara läge att vara social, men jag är inte rädd för att se ut att må dåligt bland folk längre.
Satt på hillbilly-krogen med ett par vänner och drack mestadels bara kaffe för att inte fucka upp kemikalierna mer.
Någon sa att jag såg fruktansvärt arg ut, som om jag var på väg att ställa mig upp och skjuta ner folk.
Någon annan tafsade en hel del, vilket alltid höjer mitt självförtroende vem det än kommer ifrån.

"Jag är inte som andra killar."
"På vilket sätt då?"
"På vilket sätt du vill."

Jag var arg, och det blev värre när det började bli dags att gå hem.
Det är en främmande känsla för mig att vara smått besatt av någon som dessutom är av ett kön jag trodde att jag inte var intresserad av längre. Jag blir arg när jag inte råkar stöta på honom, som om det vore antingen hans eller mitt fel.
Om min ångest delvis består av olycklig förälskelse känner jag mig korkad, men jag förstår det om det egentligen bara handlar om att jag vill kunna ligga och krama på någon, någon som hade kunnat vara nästan vem som helst.

Drömde att jag blev misshandlad med sparkar och basebollträ, och sen mest var stolt över att ha varit i ett ordentligt slagsmål.

Dörrklockan ringde och jag smög mot kikhålet, mycket försiktigt, för att inte råka verka hemma om det vore ett Jehovas vittne eller en försäljare.
Det var min mamma, och jag får inte hjärtklappning av att se henne i fish eye perspektiv längre. Inte sedan jag tog upp det här med mitt obehag över att se henne försöka dölja sina oroliga blickar mot allt stök, och hur hon verkade känna ett tvång att till slut alltid diska min disk innan hon gick.
Vi kom fram till att det ändå alltid ser ut så, hur jag än mår, och därför inte betyder något särskilt.

Man skulle kunna analysera vad stöket består av och därifrån dra slutsatser om mitt humör, men det borde jag inte lära henne. När jag mår bra har jag projekt utspridda över skrivbord, soffan, golvet, sängen. När jag mår dåligt står disken vid sängen istället för vid datorn, skräp ligger utanför istället för i papperskorgar och det ligger kollegieblock här och var som vid närmare granskning innehåller mer svärord än de vanliga påminnelserna.

Jag hade nyss besök av en vän som jag tappat kontakten med men vill ha tillbaka. Det är imponerande hur jag kan arbeta på sånt samtidigt som jag har mer ångest än vad jag vant mig vid att ha. Jag vet att psykologen jag hade senast verkligen påverkade mig i positiv riktning... Tror aldrig jag har yttrat något liknande tidigare. Jag saknar henne. Hon kom fram till att jag är tillräckligt bra på att arbeta med mig själv på egen hand, särskilt sedan jag fått lite nya infallsvinklar. Men jag mår riktigt dåligt ibland igen, och jag vet inte varför. Eller kanske. Eller kanske inte. Jag vet i alla fall inte vad jag ska göra åt det.