En månadsförbrukning av metaforer

Som en blandning av en igelkott och tumbleweed. Rullar, inte går. Man behöver kasta sig ur vägen när hon rusar fram mot man vet inte vad i en skrothög där man vet att det finns saker som fortfarande är till nytta om man bara hittar det.

Som persienner. En funktion då man kan vinkla lite hit och dit beroende på hur mycket man vill kunna se utan att behöva blunda. När det är som om man har blivit för mätt och måste vänta på att bli hungrig igen.

Som så många andra har svårt att skilja på höger och vänster när det gäller att tänka snabbt istället ha svårt att skilja ut svart och vitt i kanterna av gråskalan hur långsamt det än går.




Som beslutsångest när man stannar upp och inte vet om man ska tro på att det man trodde om sig själv stämmer eller om det är tvärtom. Och inte kan bestämma sig för om denna tanke är över- eller underdramatisk och om det är okej att hitta på nya ord hur som helst.
...Det är det, om man bara kan komma ifrån den där bindestrecks-hysterin lite grann emellanåt och följa egna krav om språklig variation där ordet "hysteri" inte borde förekomma i samma utsträckning.

Som att ha ADD och associera vidare utan att minnas var man började, som när man ska hämta en kopp kaffe och kommer tillbaka till skrivbordet med en penna man hittade på vägen till soporna man var ute med när man egentligen hade varit på väg ut för att cykla till mataffären vilket man kom på när kaffet ju egentligen hade visat sig vara slut vilket man hade glömt.

Tankeverksamhet som om man hade glömt 200 mg Lamictal eller bara börjat vakna till efter fyra dygns sömn och blir överstimulerad av allt man hade tänkt på om man varit vaken.

Slår mig uppenbarligen mycket och ofta, lägger inte på minnet att det har hänt,
hittar blåmärken och skrattar.

Kär lek det där. Kärl som öppnar sig när det inte finns fler bandage förrän vid nästa checkpoint och man har siktat dåligt med den sista ammunitionen. Slösat med utvägar.

Det vill man inte ha. Man vill vara beväpnad upp till tänderna - nej kronchakrat. Man vill baklängesmeditera fram en fientlighet längs hela ryggraden.

Det är givetvis ingenting för mig, det är det ju aldrig. Går med största ansträngning att trycka undan.

En sån där uppdatering igen då det smygs in gamla texter under deras rätta datum.

http://nerverace.blogspot.se/2000/11/jag-skulle-nog-kunna-bli-kar-i-dig-om.html
http://nerverace.blogspot.se/2000/12/nasta-handelse.html
http://nerverace.blogspot.se/2000/04/fallgrop.html
http://nerverace.blogspot.se/2006/06/plugga-fran-dikeskanten.htmlhttp://nerverace.blogspot.se/2000/09/plikt.html

http://nerverace.blogspot.se/2004/07/min-puls-stegrade-utan-att-jag-gjorde.html
http://nerverace.blogspot.se/2004/04/jag-byggde-stonehenge-och-ledde-honom.html
http://nerverace.blogspot.se/2004/06/konversation-vagratt.html
http://nerverace.blogspot.se/2000/11/den-har-gangen-var-det-ovanligt-som-hon.html
http://nerverace.blogspot.se/2000/11/det-ar-sott-med-pojkar-som-har-smink.html
http://nerverace.blogspot.se/2000/11/mamma-skrek-nar-jag-kom-ner-i-koket-i.html
http://nerverace.blogspot.se/2000/11/dyrka-och-aga.html
http://nerverace.blogspot.se/2000/12/skulpturmaskin.html

2 dygn utan sömn

En helt förträfflig sömnlöshet. Professionell. Med 3 sorters sedativa blir det rent av skryt att kunna ligga ner i fem timmar utan att tappa medvetandet. Måste ha övat i åratal.
Drick mer kaffe för guds skull, det här kan bli ett mästerverk!

Upplevelsen de där timmarna då jag bara låg vaken var.... Försökte intala mig att det bara handlade om alkoholrester och zopiklonseroquelstesoliden, något som rensas ut av sig självt.

Ibland tror jag att rörelser kan ge mig mer ångest, så jag bestämde mig för att ligga helt stilla i sängen. Tankarna hade blivit så luddiga att de verkade ofrivilliga, kom lite ingenstans ifrån som osammanhängande meningar. Började tro att jag hade ont i huvudet, ångrade mig och trodde att det brummade i öronen, ångrade mig igen och tänkte att obehaget bara var känslan av att ha tankar.
Fick panik över vilken ologisk tanke just den tanken var och klöste tag i madrassen.
Mindes att jag låg helt stilla hemma i min egen säng och andades ut.
Bestämde mig för att jag var på väg in i ett psykiskt helvete och började hyperventilera.

Jaja, nu ligger jag inte ner längre. Skönare att vara sömnstörd när man sitter upp.

Vara fri och veta om det

Har du någonsin ens velat ha en annan typ av liv? Bristen på trygghet är mindre av en plåga än den välbekanta trygghetsnarkomanin, för känslor hinns inte med när vad som kunde ha orsakat dem avlöser vartannat innan reflektionerna blivit djupare grubblerier. Som det ska vara sägs det, kanske bara inte på det här sättet.

Allt detta tjat om jungianerna som skulle påpeka att det liknar ålderskriser då den mest undantrycka delen av personligheten slår sig upp till ytan, och att den plötsliga balansen skapar en djup tillfredsställelse. Våldsamt bli mer av en hel människa.
Dramat blir till en underhållning som gör filmer, böcker och spel överflödiga.

"När det gäller relationer är du fortfarande en tonåring."

Den förbannade, efterlängtade våren

Utökad bordsyta bredvid sängen. Val mellan känslomässigt neutral facklitteratur, en berättelse att fastna i och en politiskt engagerande tidskrift. Fascinerad, rörd, arg.
Anteckningsblock och ritpapper.
Vatten och en burk Stesolid.
Fördragna gardiner och en färgglad ljusslinga kvar från jul.

Tävla med sig själv om att hålla sig vaken en hel dag, men sedan bestämma sig för att det är okej att börja bete sig som om man vore förkyld. För det här börjar se ut som en mildare version av de gamla vårdepressionerna. Bara 5 % av helvetet i huvudet, skulle jag säga. Inget att gnälla över.

Hittar ingen  passande input. Något att följa med lättnad. Något som inte kan förstärka en enda dålig känsla. Kanske en film jag redan sett där jag kan reaktionerna på förhand. Bara behöva härma sig själv.

Isolering. Tillslut ett transliknande tillstånd, och därefter en rastlöshet som bara består av en positiv vilja att bemöta världen utanför dörren igen. Motivation utan nervösa tveksamheter. (Glädje).

Den snabbaste årstiden

Det går alltid för snabbt. Är det inte den snabbaste årstiden?
Den får mig att pendla minst lika snabbt.
Allting är redan nytt och det finns ingen ordentlig vila i det.
Stimulans och energi tillsammans med en mental kramp som säger att det här är lika mycket ett liv som en avsaknad.
Inget förflutet. Halvt. Halverat pga en oförmåga att hålla kvar i människor i 20 år och kunna säga att de vet vem jag är och hur jag har formats. Veta vilka problem de hade i mitten av 90-talet. Varit där och delat något som gör att en tröst betyder något mer.

Men å andra sidan, alla dessa bilder om vem jag inte längre är, en form av förvridning.
För det är slut med henne.
Jag vill inte tatuera över hennes ärr, men jag vill samtidigt inte att hon ska återuppstå.
Något som rör sig framåt är största tecknet på liv. Det är kanske bättre att inte stå still än att aldrig ha bytt ut de stackars människorna.