Sumphålet

Det ringde på dörren.
Det är lugnt, jag måste gå upp.
Ingen som inte känner mig ordentligt vågar ringa på dörren på det sättet.

Jag var bakfull, halvt finklädd halvt fulklädd med smink på fel ställen.
Min mor hade fått nog.

- Jag vill inte att mitt barn ska bo i ett sumphål.

Det är väl inte ett riktigt ord?

- Nej, det är klart.

3,5 månader av depression påverkar en lägenhet.
Hon har städat här i sammanlagt 10 timmar och kommer tillbaka någon gång nästa vecka igen.

Vi gick in i köket och satte oss en stund. Jag behövde hämta min snusdosa.

- Jag har börjat snusa igen, men det sa jag ja.

- Nej!

Det hade jag visst bara drömt att jag sagt, kom jag på.
Hon såg oväntat förfärad ut. Ännu ett tecken på att jag tappat greppet?

- Men det är ju ändå nästan nyttigare än nikotintuggumin kanske, och billigare!

Hon andades ut igen. Lite resonemang bakom.

Jag var ju inte bara bakfull, mina ögon var dessutom svullna.
Förklarade mig. Förklarade samtidigt de senaste 4-5 månaderna.

De är tre. Du är den äldsta.
Du är den äldsta av de som fortfarande kan påverka mig så pass mycket.
Jag trodde jag dog av lycka när jag förstod att du känner likadant.
Jag dog av lycka över hur sorgligt det är.
Att du tycker det också.
Vi kunde ha haft det bättre.
Jag är så glad över att du har haft det lika dåligt som jag.

Jag antar att vi tog en taxi senare.
Jag låg lutad mot min väns huvud och tårarna rann nerför näsan.
Hade klämt in ett:
"Du tror att problemet här är att jag är feminist?" strax innan ett par poliser dök upp och förde ut en stökig individ därifrån.
Jag trodde att det var Sercuritas först.

Hon sa att det inte var mitt fel.

"Jag brukade tänka att jag var släktens svarta får."
"Jag med, om mig."
"Men det var inte vi, det var omvärlden."
"Jag vet."

Pessimistens visa

Jag har ångest. Det tål att sägas oräkneliga gånger.

Bakdäcket på min cykel är punkterat.
Kompostpåsen läckte.
Det är fruktflugor här.
Min kanin är uttråkad.

Min gycklare är i Stockholm.
Jag varken kan eller får städa hans bil.
Jag har ingen Jägermeister.
Jag har inga vindruvor.

Jag svettas när jag sover.
Jag har två dagars underkläder kvar
Jag får inte plats med mer på skrivbordet.
Jag tappade väckarklockan i golvet.

Datorspelet har börjat bli jobbigt svårt.
Jag fryser ofta om händer och fötter.
Det finns inga kanaler på min TV.
Jag har inte råd att köpa både en ny cykel och en ny dator.

Jag riskerar att snubbla över en nätverkskabel.
Jag har ingen micromat kvar.
Den där boken i förra inlägget var ju slut snart också.
Jag kan inte koncentrera mig när jag läser.

Jag har ångestfinnar.
Mina pupiller är för stora.
Mina ögonbryn har vuxit ihop.
Jag glömmer att betala räkningar.

Jag kan inte vattna blommorna och samtidigt vara säker på att jag inte spiller på viktiga papper.
Jag har känslor för andra som jag vill bli av med, både bra och dåliga.
Det är minst en halv kilometer till närmsta matbutik. Kanske lite mindre.
Om jag bara har kaffe och nikotin kommer jag inte gå dit.
Ska jag äta knäckebröd till middag eller!?

Jag vill ha en ny taklampa och en ny datormus.
Jag köpte en ny taklampa, men den hänger inte i taket.
Jag köpte en ny datormus också, men den är inte inkopplad.
Det finns varken juice eller juicen i konservburkar med ananasringar i kvar.
Det finns inga ananasringar heller i de saknade konservburkarna.

Jag får hjärtklappning av att ha kanske-planer för ikväll.
Mina närmsta vänner har flyttat till andra städer.
Jag klev in ett häftstift i foten en gång.
Jag slog i huvudet i en hylla för några veckor sedan.

Alla jag kan ligga och bara krama om är frånvarande.
Det är jobbigt att vara så populär att det finns flera av dem.
Det är jobbigt att ha ett sånt självförtroende i kombination med en så usel självkänsla.

Att bara ha en timme på sig att bestämma om man ska riskera att göra ett stort misstag.

Klagovisan live

Hemma från affären. Jag tappade en oöppnad ölburk på knölen man har på sidan om foten, under stortån.
Jag öppnade burken och ölen pöste över.
Hällde upp den i ett odiskat glas med juice i bottnen.
Gud vad jag saknar juice.
Nu är det bara att dricka och avvakta.

Mina jeans luktar lite av det där som kompostpåsen läckte ut.
Kaffesump och mögel.
Efter nästa kraftansamling ska jag plocka upp de jeans från golvet som luktar mest sköljmedel.
Eller kleta en klick sköljmedel på drabbat område på de jeans jag redan har.

Jag drog ett par tag med en rakhyvel mellan ögonbrynen.
Om jag använder deo blir den totala lukten från mig bra.
Mitt ansikte är rödflammigt pga allergisk reaktion på alkohol.
Ett halsband fastnade i mitt örhänge.
Det får väl hänga där ett tag.

Båda snusarna i min mun verkar ha kvar samma styrka.
Hur ska jag då veta vilken jag ska byta ut mot en ny?
En öl till, och snabbt den här gången!
Jag är förhållandevis skitsnygg nu.

Jag har läppstift på mig en gång vart tredje år.
Idag är dagen.
Jag ska ha det på mig så mycket att jag drar på ett nytt lager efter varje klunk.
Närmanden blir då lite mer tveksamma.
Du vill inte avslöja dig som kyssare av mig, och jag vill inte vilja kyssa dig.

Efter det här tredjedels glaset av öl nr 2 ska jag ta ett beslut.
Jag vet vad jag kommer ta för beslut.
Jag har ansträngt mig alldeles för mycket för att sitta hemma.
Varit utomhus redan till och med.

.... Okej? ... Okej.
Let's go

Och så motsatsen

En sammanfattning av vad jag sa kan låta ungefär såhär:
"Det är bra med mig sedan nyss då jag satt vaken hela natten, käkade morötter och fick insikter som kommer att förändra mitt liv."
Ändå blev jag förvånad när hon började gå igenom vad som kunde räknas som tecken på mani. Jag var ju inte orolig själv, och jag blir väldigt lätt orolig för det.

"Så du har inte sovit i natt?"

"Nej."

"Alls?"

"... Nej."

"Det är inte bra."

"Inte?... Jag menar, det är klart det inte är, men bara en natt oroar mig inte. Det är något jag är van vid händer då och då."

"Är du trött nu då?"

"Nej, jag är ju pigg förstås... och ändå trött på sätt och vis... men väldigt pigg."

"Så ska det inte vara. När sov du sist?"

"Det var väl.... ja, inte i natt då..."

Hon väntade, ville ha ett tydligt svar.

"Mm.. det... ah! Jo, jag gick ju upp vid elva då, efter förra natten, lydde väckarklockan för en gångs skull."

"Så det var över ett dygn sedan."

"Oj... ja, det var det ju."

Kunde hon sluta se så orolig ut?

"Men jag brukar inte börja oroa mig förrän jag varit vaken i två nätter."

"Nej, då ska man ju verkligen bli orolig!"

"Jaså? ... Jo, men det brukar jag ju bli."

"Har det blivit mer så på senaste, att du är vaken hela nätter?"

"Det vet jag inte... det är väl något som brukar hända ibland bara."

"Sedan när?"

"Sedan.. alltid."

"Kommer du gå och lägga dig nu efter att du kommit hem?"

"Antagligen inte."

"Man kan använda sömnen för att påverka hur man mår. Om du fortsätter sova för mycket fortsätter du att vara deppig, och om du är vaken om nätterna blir du gladare."

"Mhmm!!"

"Men det visst du ju redan."

"Ja, det var inte så jag menade [bli irriterad för att hon skulle sagt något uppenbart] men jag använder det på det sättet. Att välja att vara en hel natt påminner om hur det känns när jag bestämmer mig för att sitta och dricka Jägermeister för mig själv."

"Ja, båda kan ge ett rus."

"... Äter du?"

"Jag har varit väldigt sugen på morötter just ett tag, haha, vet inte vad det är, men det har blivit mest det."

"Kokta eller råa?"

Haha, vilken fråga.


Men det är lugnt. Att höja ssri:n satte igång humörsvängningar. De är bättre än det jämngråa, men jag låter mig inte fastna i något av tillstånden, särskilt inte det som går för mycket uppåt.

Ohyggligt klipsk

Man lider inte av tankeförmåga medan man sover, mer än av de där väldigt blandade sorters drömmarna man inte behöver tolka. En annan idé är att gå och lägga sig istället för att äta med teorin om att man inte känner hunger medan man sover.

Drömde att jag bredde smör på mackor.

När jag vaknade rev jag av en bit bröd från en limpa och åt som den var. Sen gick jag och lade mig igen för att slippa känna symtomen av restless legs, förkylning eller huvudvärk. Något av det skulle säkert dyka upp inom kort om jag inte hann före, och jag är mycket snabbare och smartare än min kropp.

Vad mer kan behövas än oxytocinet som sägs utsöndras av trycket från kedjetäcken? Det är kärlek det.

Verklighetsflykt

För jag tror att man med verklighet i just det ordet brukar avse vardagen som man borde se till fungerar, och känslor man egentligen har som man låtsas inte finns.
Bara beslutet att börja både röka och snusa igen var ett steg på rätt väg om det var just någon annanstans jag ville hamna. Bort från självdisciplinen som kan krävas för att styra upp saker. Varför inte i samma anda ge upp försöken att sova och äta på bra sätt? Gå enbart på spontanitet och drälla omkring i skräp, följa huvudvärk som ett tecken på hunger, och illamående som ett tecken på trötthet.

"Det här påminner om Nässjö", tänkte jag, och skrattade till eftersom det ju var Nässjö. Jag använder vanligtvis ortsnamnet som en benämning på en tidsepok då jag bodde runt 500 meter därifrån.
Ett par yngre nybekanta som umgås genom att sitta i närheten av varandra bredvid en varsin dator. Olika sorters burkar fyllda med fimpar.
Jag tar mig helst hem innan jag får en bild av någons vardag, ser återupprepningar. Ser på dem som om det vore att se mig själv utifrån.
Jag har också en vardag, hur ser den ut?
Jag insåg att jag är tillbaka i en livssituation utan krav, att jag har försatt mig där själv och att man kanske inte ens kan säga "tillbaka till" när jag aldrig lämnat det så mycket som jag hade önskat göra. Nässjö har inte flyttat ifrån mig.

Vi gick och lade oss fem timmar tidigare än jag är van vid. Jag hade mycket tid på mig att ligga klarvaken i mörkret och bli översköljd av tankar jag inte kunde värja mig mot. Jag ville skriva men tänkte att jag var för trött... eller pigg... eller hungrig. Men varken då eller hela förra veckan eller veckan innan dess tillräckligt eländig för att det skulle kunna rättfärdiga detta fortsatta undvikande av allt som borde vara viktigt. Jag borde inte ha kunnat tillbringa ett dygn i en annan stad mitt i veckan utan att säga till någon. Försvinna utan att det påverkade någonting.