Pulver

"Dra ner persiennen för helvete" viskade hon matt innan knäna vek sig under henne, hon ramlade ihop och äntligen blev ett med golvet.
Alla samlade upplevelser trängde sig in på en gång, blev till en pulvriserande hysteri. Så fylld att hon blev tom, och ren som aska.

Modern ser missnöjd ut och suckar besvärat.
"Men lilla barn, nu har du fläckat ner kläderna med din egen hjärnsubstans igen!"

Våldsamt

Kanske bryr jag mig bara inte om att ha motorik som en normal människa. Jag märkte att tandkrämen rann ner över min hand och jag var för svag i handen för att hålla tandborsten stabilt. Så jag knöt hela näven runt den.

Jag har upptäckt en bula på mitt högra smalben och ett litet sår som började svida när det kom tvål i min högra handflata. Det ser ut att vara från en nagel. Men knyter jag handen förstår jag inte vilket finger det i så fall skulle komma ifrån.

Jag visste bara inte vad jag skulle göra, känna, tänka, vart jag skulle göra av mig själv rent fysiskt.
Det viktigaste för mig nu är att hon mår bättre. Om jag bara låtsas om att hon är frisk... det kan jag inte.
"Jag kan inte hjälpa henne, jag är värdelös." tänkte jag. Frustrationen växte sig extrem. Jag tog ner en tavla och kastade den in i motsatt vägg. Sen fortsatte det bara. Jag tog tag i en golvlampa och slog mot ett fönster. Jag kastade iväg en pall och en stol, jag drog armen över bordet och slungade in foten av golvlampan någonstans mot baksidan av mitt skrivbord.

Sen minns jag inte mer. Kanske blundade jag och öppnade inte ögonen förrän några minuter senare, då jag satt i fåtöljen nertryckt av båda mina föräldrar. De hade hört mig skrika vilket jag inte visste att jag gjort. Jag kunde knappt andas för att jag grät så våldsamt. Jag kunde inte tänka. Jag hörde fågelkvitter.

De ledde mig mot sängen, det låg glassplitter på golvet.
- Kastade du stolen mot det eller?
- Jag vet inte.
- Vi städar, ligg still. Kan du ligga helt still?
- Jadå.

Vilken tur att det där är det värsta aggressiva utbrott jag någonsin haft.

odödligheten är det enda
som är på riktigt
snälla


Jag spyr. (Det är en reflexmening)
Det är död och galenskap på repeat
Men jag kan ju inte urskilja hypokondrin

Jag har nått det perfekta flow:et
Näsblod

Blodsprängt och vitt är samma färg
Efter en hel tidsålder av slumpvist växlande mellan mörker och ljus
Att vakna upp i en större säng, en hård soffa,
en mjuk soffa, en mindre säng,
en stökig säng,
på en madrass eller på ett golv.
Ensam eller inte ensam.
Lugn, skräckslagen eller överlycklig

Det händer att jag vaknar upp på en väg, på väg mot ett enormt, glödande klot

Och nu sitter du här med mig tillslut
Genom en vårvärld av damm

Du kan inte dö

Du får fan i mig inte gå och dö



Hör du mig?

Mörkt

Överlevnad

Det skrämmer mig att känslan jag alltid verkar återvända till är att jag är för ömtålig och orkeslös för att göra vad som är nödvändigt för min överlevnad. Skola, arbete, (inkomst).
När jag utsätts för sånt (skulle aldrig göra så mot mig själv) kommer förr eller senare en önskan att jag skulle vilja kunna kura ihop mig till en liten förstelnad boll. Osynlig.
Jag skulle inte behöva något från omvärlden för att överleva. Och omvärlden skulle aldrig kräva något av mig.

"Ditt hjärta är som en torskfilé"

Jag sitter fortfarande i samma rum hela dagarna, men min hjärna har fått liv. Jag har ett liv, inuti.

Hon tror mig inte, utan säger att jag är ett bra exempel på en levande död livsform. Hon säger att hon blir överstimulerad av att komma in i mitt rum, men att hon förstår att jag måste inreda det på det viset för att själv komma upp i normalstimulansnivå.

Två av hennes lärare har sagt att hon är kall, hjärtlös.
- Snälla, säg att jag också är hjärtlös! sa jag.
- Det är du ju för fan inte! Ditt hjärta är som en torskfilé, mjukt och går sönder så fort man petar på det.

Förklara inte sand!

20:06:
- Mamma laminerade dina utomjordiska, mikroskopiska löshår eller vad det var idag.
- ..............Va?

Jag satt och funderade på hur jag skulle inreda på en vägg och drack kaffe. En elektriker gick omkring i rummet utanför.
Det här är vad en elektriker som nyss sett mig för första gången tänker om mig: vilka sluskiga kläder! vilket stökigt rum! vilken mörk musik! vilket mörkt rum! (men det sista var hans fel, han tog bort elen, ja det kan han inte tänka då.)

Syster slängde en tejphållare i väggen igår för att hon var arg. Där tejphållaren hamnade hamnade också en hög sand. Jag blev förundrad, tänkte att det var någon väldigt fin sorts sågspån som hoppat ut ur väggen. Idag gick jag fram och kände på högen, och märkte att det var riktig vit strandsand. Rummet blev helt magiskt för ett ögonblick, tills mamma förklarade att sanden hade varit inne i tejphållaren för att hålla den tung och stabil.
Dagens största besvikelse.
Nu kommer jag aldrig mer kunna tro på mirakeldetärjubaraåthelvetemedallting.

Jag körde växelbil idag för första gången på nästan ett par månader. Det första jag gjorde var att starta den med ettan i och bara bromsen nertryckt, så den skuttade någon halvmeter närmare det stup vi har framför där bilarna står parkerade. Ett ganska riktigt stup också, vi bor på ett litet till största delen gräsbevuxet berg.


22:18: I hennes tak hänger en prisma, hängde. Jag visste att den varit min, tänkte på det varje gång jag såg den att den där saknar jag, den är väl min.
Hon höll med när jag väl sa något om det, sa att den hängt kvar där sedan jag bodde i hennes rum nov –00 till jan –01.
Nu är den nerryckt, jag ska hänga den i ett fönster och stirra lyckligt på regnbågarna varje morgon när jag vaknar. Jag skulle gärna ha ett jättestort självrullande kalejdoskop i fönstret också, som man inte behövde kika in i, utan det skulle vara så stort att man såg mönsterna från överallt ifrån. Men sådana finns inte. (Va?)

Citat var det här.
Mitt huvud brinner baklänges nu – Lukas Moodysson



Copyright? Jag vet inte vad man ska göra åt copyrighten, den gör mig nervös ibland. Får man välja ut citat ur en bok själv eller bara välja citat som andra redan använt? Hur långt får ett citat vara som längst innan det blir plagiat?
En mardröm jag skulle kunna ha: jag jagas av ©:n. De försöker svälja mig, som pacman sväljer frukter eller prickar. …
jag är trött som ini helvete. Jag får associationer som sträcker sig alldeles för långt utanför mig själv.

Sno inte copyrightade pacmanbilder!!

Om jag bara inte fått en förklaring till sandhögen! Då hade jag kunnat drömma mig bort, drömt om att man kunde kliva in i en parallell värld med öken och kameler. Det vore nått…
Jag läste en bok när jag var liten om en parallell ökenvärld. Varje gång huvudpersonerna kom dit började de jagas av ett hästskelett som gick på bakbenen. Sprang på bakbenen. Jag undrar vad det ville dem… Vad var målet?….. Vad…. är…. .målet.

Det kanske är sand i allt som är tyngre än det ser ut att vara. Det kanske är förtyngnings -standarden.


22:58: Visst fasen, mitt hår är fullt av tejpbitar. Jag kan nog ha dem där hur länge som helst för jag minns dem aldrig tillräckligt länge för att de ska försvinna.