Directors cut

Monstruösa adrenalinhav

Sova snart, monstruösa adrenalinhav. Och vakna upp till ljuset och kylan och ångest och städa och förstöra och köra iväg i för hög hastighet. Dö vid vägen eller anlända och försöka vara ett trevligt sällskap.
Jag vill döda det, vad det nu är. Nä skämt åsido. Stycka det långsamt och pynta väggarna med köttslamsor.
Täcker hemförsäkringen det om jag slår sönder alla fönster och kastar datorer från balkongen?
Kontroll.
Måste isolera fram en trygghet.
Jag behöver en burk lugnande och möjlighet att spänna fast mig själv i sängen. Allt annat vore vansinne.

Jag vill nästan varna honom, hålla honom i handen under nästa attack.
Men sånt gör vi inte.
Han kan bara klämma sönder mina biceps för att visa hur mycket starkare han är.

Tänk inte att jag är för ung för dig, eller för konstig.
Fortsätt prata när jag är tyst.
Jag är inte uttråkad, jag är rädd.

Jag ville bli vän med henne, men det visste hon inte.
Mina relationer är inte lika bra som dina, för jag kan inte prata.
Jag hade behövt lära mig det i skolan.
Liksom att gå i gruppterapi.
Och att svälja piller.

Inga darrningar
Bokbål, saliv, sträckbänk, aska.

Situationsdikt om: ska gå ut
inget paraply. tar då av mig alla kläder och går ut.
ställer mig i ring runt en död skalbagge. mässa. bil kommer. gömmer mig
i en jordkällare. var tror de att jag är?

Buffy

Jag kan inte sova för att jag:

1. Läser skriver och städar
2. Inte är trött, sömntiden har börjat infalla senare
3. Har mild träningsvärk i högra benet (varför, gaspedalen?)

När jag åt middag framför TV:n blev jag berörd av ett avsnitt av Buffy the vampire slayer. För Buffys kompis bestämde sig för att förinta jorden och sen ångrade hon sig när hon fick sin mänsklighet tillbaka för att en kille sa att han tyckte om henne när hon råkade bryta av en krita på dagis, och lika mycket nu trots att det var värre det här med jordförstörelse.