Historien som utspelar sig i en klockaffär och inte leder någon vart

20 minuter innan Försäkringskassan stängde bestämde jag mig för att cykla dit istället för att fortsätta sova bort dagen. Jag var också i en klockaffär för att byta batteri, men mannen i affären hade mer att invända.
- Det där plastarmbandet har spruckit, det ser du va? Och det är något över urtavlan här?
- Ja, jag tror det är aceton jag spillt där.
- Ja, då går det nog inte få bort serdu.
Han gick och försökte ta bort det med specialvätska, det gick inte så det var antagligen en sönderfrätning snarare än en fläck. Han tyckte då såklart, klockhandlare som han är, att jag behövde en ny klocka. Gärna en över 1000krs-sträcket.

Ojoj, nu börjar det gå överstyr det här, tänkte jag. Men när han berättade om olika specialfunktioner sade jag automatiskt "ojoj!". Vilket var vad jag tänkte över att jag stod där och hade råkat bli intrasslad i försäljarstrategier.

Jag var inte social idag, för jag har hållit mig för mig själv ett tag.
Försäljaren verkade irriterad, han nästan ropade vissa ord. Jag undrade om han var frustrerad över hur outbildad jag är, klockmässigt, eller om han bara ville få mig att vakna upp ur min zombietillståndet.

Först började han förstås prata om mode och vad tjejerna gillar nu. Det var ganska stora klockor i vitt, rött och rosa med hjärtan och glitter. "Strass, strass, strass ska det va nu!" sa han uppspelt.
- Jag gillar inte glitter, sa jag.
Då vände han och tänkte kanske ca: "okej, hon är den mer sportiga typen av tjej". Han gav mig den klocka jag blev mest förtjust i. En svart och grå-randig med sådana slags standardfuktioner jag aldrig haft, jag har bara haft analoga klockor. Jag tillät mig dagdrömma lite om vilka alla möjliga knappar jag kunde ha runt handleden att trycka på. När jag verkade positiv till den drog han till med äventyrarklocka nr 1 med barometer och kompass. "Ojoj!" sa jag.

Sen kom vi på något sätt tillbaka till glittret, eftersom jag inte verkade övertygad, och det var ju trots allt vad tjejer i min ålder föredrog. När jag än en gång visade missnöje tog han supergissningen att jag kanske ville ha äkta diamanter och inte krimskrams.

Helst av allt vill jag att min gamla barnsliga djungelklocka ska återuppstå. Hellre än att jag t ex får en diamantklocka gratis, för det skulle bli ett så stort ansvar att tänka ut hur och var man säljer något sånt på ett bra sätt... Varför känner jag mig förolämpad?

*I alla möjliga situationer i livet kan man tänka att människor i kuber har det värre. (Cube I, Cube II, Cube zero). Befinner man sig i ett tillstånd av psykisk eller fysisk tortyr kanske det inte stämmer, förstås.

Svammel - Näsblod

Mitt näsblod är stressrelaterat. Jag började känna av det precis efter att dörrklockan ringt när jag var mitt inne i sorteringen av en pärm medan jag lagade mat och lyssnade på jazz, som i sig kan vara en väldigt oroande slags musik. Fladdrig, obekymrat utan reglemente! När jag försökte få sån fin ordning i pärmarna, medan vattnet hade stått och kokat på mig ett tag och schäfern började skälla i sin iver att få överfalla mig som hälsningsfras.

Det var AC som kom. Jag sa att jag har visst redan magsår, fast i näsan. (jag vet att magsår inte beror på stress utan på ett virus/en bakterie men det associeras ändå fortfarande med stress)
Tidigare på dagen pratade jag om att det kunde vara bra att råka få det så att man har det som ursäkt. "Jag är sjukskriven - blödande magsår". Det är smidigt, då håller sig omvärlden borta med sina krav. Men så berättade AC att man kan spy ut en hel del blod, att det kan gå riktigt illa. Då ville jag inte vara med mer. Men jag måste distressa det här faktumet att jag har Näsblod pga Stress!

Det går alltså skapa sig stress en dag ensam i sin lägenhet. Vad finns det att oroa sig för då? tänker andra. Det är knappast så att jag väntar på elektriska stolen och försöker undvika den som i Prison break. Jag följer Prison break, sånt är tänkt som avkoppling. Se på filmer och sippa kaffe och ha semesterbra.

Jag är intresserad av fängelsemiljöer för att jag trodde det var min framtid när jag var yngre. Tänk gymnasievalstider, och en tjej som säger att hon vet att hon kommer att hoppa av, inte orkar med sånt där. Hon frågar vad som händer om hon inte kan komma in i arbetslivet och försörja sig själv sen? Det är ingen som vill svara på sånt, de undrar bara "vad är det för dumheter!?" Och trycker gymnasievalpapprena längre upp i näsan.
Alltså förberedde jag mig mentalt på en framtid då jag var kriminell till yrket, och blev intresserad av fängelsemiljöer i förebyggande syfte. Därför ser jag Prison break nu, för att jag inte kommit över det. Eller för att det är en bra serie.

Vi var ute i Vetlanda kl 21 och spionerade runt hörn, tittade in i stängda affärer, morrade på en katt som retades och smög efter. Inte jag! Men jag kan verka hundartad när jag kommer in i det ordentligt. Jag rusade runt på alla fyra och försökte ta min gigantiska studsboll ifrån henne. AC ojade sig över möbler och annat som förflyttades när vi jagade varandra genom min lägenhet.
Att skaffa hund är en utmärkt motionsmöjlighet. Man kan skratta som en galning åt hur söt en hund är när den försöker gräva sig in under en soffa för att en boll rullat in därunder, och hur den sen står på ens rygg för att vara med och så nära som möjligt och se när man själv tar ut den med mänskliga metoder.
Skratt är Bra.

Hur man samtalar med läkare

- Jo, jag är ju lite manisk ibland.

- Det står inget i din journal om att du skulle vara manodepressiv.

- Nej, okej då ... Jo, ibland blir jag liksom väldigt uppe i varv då jag inte kan sova och glömmer bort att äta. Det händer oftast om jag fastnar i ett kreativt arbete av något slag. Min hjärna arbetar snabbare och snabbare och jag själv arbetar snabbare tills det känns som om jag tänker flera tankar samtidigt. Tillslut är jag väldigt stressad och vill bara lyckas stänga av huvudet.

- Ja, det låter ju lite maniskt. Vad gör du då då, när du blir sådär stressad?

- Jag tvingar mig själv att ligga stilla och bara försöka sova så mycket som möjligt. Lägger mig i min soffa och bor nästan där i någon månad. Läser, lyssnar på lugnande musik och skriver. Gråter ganska mycket och försöker bara hålla mig lugn.

- Och hur upplever du att du är just nu?

- Nu är jag där då jag har massa tankar i huvudet samtidigt och inte kan slappna av. Jag börjar bli rädd för att jag ska tappa kontrollen så mycket att jag blir psykotisk.

- Psykotisk.. jaha, har du läst om det på internet eller?

- ..... Nej, jag läser böcker, jag jobbar till och med på bibliotek.

- Jaså!
(Och här fnös hon.)

- Jag menar att jag är rädd för att tappa greppet om verkligheten.

- Ja, vem som helst kan ju bli psykotisk.

Det lät ju som om hon höll med om att de begrepp jag använde var rätt, så vad fan? Det där draget, som hon verkligen inte var ensam om bland alla läkare jag träffat, kommer jag aldrig förstå mig på. Att det bara är läkaren som får ha pluggat psykologi.

Jag fick Lergigan utskrivet och fnissade nästan till eftersom jag redan använder det. Jag har fått det langat till mig i runt ett halvår. (I all välmening utan att någon tjänar pengar på det. Lergigan är ett av de två lugnande medel jag känner till som inte är narkotikaklassade.)

Beskrivning av tillståndet Deppmani

Det finns en historia bakom cirkeln på den här bilden som lyder ca att jag kom hem från min praktikplats på bibliotek, och var lite väl på alerten. Det är ett tillstånd jag brukade kalla deppmani.

Man beskriver det bäst som att hjärnan är deprimerad, men kroppen manisk. Och man hamnar i det genom att först vara deppig - ett tillstånd som man utmanar genom att ändå inte vara inaktiv. För att orka med det man ska göra, bygger man då upp en aggressiv energi. Den blir alltmer okontrollerbar, och ger adrenalinkickar som får det att kännas som om man ändå är lycklig mitt i alltihop. Det känns som om man nyss köpt en drömbild, eller gått in på Liseberg och verkligen uppnått karusellhumöret. Samtidigt önskar man att man bara kunde slappna av, gå och lägga sig, gråta och somna: Deppmani.

Jag kunde inte göra det jag ville (ta det lugnt) utan var tvungen att irra runt. Jag började riva ut massa saker på golvet för att försöka få ut alltihop den kreativa vägen. Jag delade en studsboll på mitten med kökskniv, skrev "nu ska vi inte bli hysteriska" på skrivmaskin. Klistrade pappersbiten mot studsbollen, och sen studsbollen mot en kylskåpsmagnet.

Under tiden försökte jag få ner min puls med normal andning för att inte få näsblod. Har haft det 2 gånger de senaste par veckorna, när jag varit i liknande tillstånd. Började tänka på ett avsnitt av Six feet under, där en kvinna förblöder genom en nyopererad näsa. Jag skrattade åt hur dumt det vore om jag dog på det sättet då, och den ena förklaringen till min död ("hysteri") fanns att urskilja i en kylskåpsmagnet. Man ser inte ens vad det står direkt pga den konkava effekten studsbollen ger texten. Och vem lägger märke till alla smådetaljer i min väldigt pryliga lägenhet?

Limmet var limpistolslim.
Kylskåpsmagneten brukade sitta på en ellosreklam i gips.
Det är ett tips. Att man knackar bort fula saker från intressanta magneter och klistrar på något man tycker mer om.

~~~Det var allt idag från Äntligen hemma ~~~

Energifyllda nätter

Vissa nätter tänker jag att jag ska ut och resa. Vid midnatt vill jag till Göteborg, runt tretiden till Portugal. Min pappa ska dit med jobbet och jag tänker att jag kanske har råd att betala flygbiljetter själv. Har man otur blir jag så uppspelt att jag ringer mitt i natten, utan att ha insett vad klockan är.

Jobb vill jag också ha. Jag var så positiv en av nätterna att jag till och med funderade på att bli personlig assistent, vilket är den typ av sociala arbeten jag är minst lämpad för. Men när jag inte hittade något att skriva en ansökan till anmälde jag mig som potentiell blodgivare.

I torsdags var jag på sjukhuset för att kolla upp om mitt blod är godkänt. Sköterskan sa att jag såg ut att vara på gränsen till för liten för att bli av med 4,5 dl, men mätningar visade att jag skulle klara mig.
Fick ett formulär med frågor om sjukdomar, mediciner och smittrisker jag utsatt mig för. En hel del sexuellt som det vore pinsamt om man frågade om, vilket jag därför gjorde.

Jag klarade mig förbi allt utan medicineringen. Hon gick och kollade upp Seroxat för att se om den var godkänd, och det var den inte. Jag tänkte att det är väl inte så farligt om någon som ligger på sjukhus och kanske varit nära att dö får lite antidepressivt i sig, men det kan ju alltid köra ihop sig med andra kemikalier. Dessutom ansågs det mindre bra att halten av medicinen i min egen kropp plötsligt skulle minska.

Det mynnade alltså ut i ingenting, alltihop. Kanske skulle jag skriva under på att man får återanvända mig när jag är död, men jag är rädd att jag skulle börja tänka för mycket på döden då och bli rädd. Dessutom kanske jag ångrar mig precis innan jag dör, och skriker "Neeej!", det sista jag gör.
Trots att jag verkligen inte tror på ett liv efter döden, har jag underliga idéer om att jag t.ex. hellre blir uppeldad än begravd, eftersom jag skulle få klaustrofobi. Vad är det om?

Snyggfel