8-bitars-nyår

Jag vaknade mitt i en av nätterna i somras av Nine inch nails på hög volym. I rummet utanför tittade en tysk kille från Sydafrika fram bakom en boxningsbag och sa:
- I love your art.
- Ööeeehm, thank you, sa jag.
Det hela var så oväntat och intressant att jag bara stod där och stirrade på denne främling ett tag, sedan gick jag baklänges in i rummet igen och lade mig i sängen med vidöppna ögon.

http://jessereno.com/

S och jag hade nyår i min lägenhet med folköl och ljuspistoler till 8-bitars.
Vi formulerade nyårslöften, vilket jag inte brukar göra, men för i år kändes det rätt.
Hur mycket man ska kräva av sig själv är svårt att bestämma, men har man dåligt samvete över hur man tar hand om sig själv är man antagligen för slapphänt och behöver skälla ut sig själv. Gärna hotfullt, upptryckt mot en vägg.
Jag har sovit för konstigt och för länge, ibland försovit, ätit sämre än jag kunnat göra. Okynnes - stängt av hjärnan, okynnes - hamnat liggandes på golv i obehagliga ställningar och okynnes - bara ta det som är smidigast att stoppa i munnen och äta.
Visst, allt det där är depressionssymptom, men vad jag menar är att man kan vara okynnesdeppig. Det kan gå att välja mellan att bete sig normalt och att bete sig deppigt ibland. Väljer man normalt beteende så blir det behagligast i slutändan, men det kräver mer energi att dra igång det normala beteendet än det gör att deppa. Det behagligaste just när man har den där valmöjligheten är att välja det som kräver minst energi. Osmart. Jag ska bli hälsosmart.

Efter nyår brukar jag göra en årssammanfattning, det har jag inte gjort. Istället fick ni ett random händelseförlopp återberättat ovan.
Nu ska jag bli vild, och brutalt gegga ihop tankar och minnen utan hänsyn till logiken. Det kommer bli antingen intressant eller olidligt.
Aceton i pappersskärsår från papperna i alla de pärmar vars innehåll jag bytte med varandra. Det gör ingenting, jag har blivit musiker och förälskad. Jag har en ny cykelsadel på lämpligare avstånd från pedalerna, en ny skrivbordsstol som inte överröstar med gnissel. Tvätten blir tvättad och jag spelar ett spel jag kan leva mig in i. Bloodlines, vampyrer. Jag söker igenom gränderna efter halsar att bitar i, tar en paus och pusslar ihop några toner till i Reason. Börjar eventuellt oroa mig för människor som mår dåligt, för att sedan istället få lyckorysningar när jag minns anledningen till att alsolsprit i öppna små sår på halsen inte gör så mycket det heller. Eller rengöringsmedel i tomatknivsskuren fingertopp, vad jag blöder och håller på!
Det har gått över. Jag pratade i telefon och sysselsatte högerhanden med att försöka rita exakta kvadrater med musen på skrivbordet. Efter ett tag avancerade jag till cirklar och rektanglar i photoshop:

Så jag är ledsen? undrade jag förstås, eftersom det där är en av de mest typiska bilderna av ledsenhet. Men jag insåg att det bara var vad jag förväntade mig att vara. Så smidigt att bara stänga ner photoshop och göra något annat.

Famlande

Jag spiller honung på skrivbordet. Famlar i mörkret efter en dosa, hittar en skruvmejsel. Det kommer inte förrän om en timme, som en halv svimning, så än så länge är det bara min naturliga fumlighet.

Restless legs kan bero på en för låg halt av dopamin i hjärnan. För att inte ha oroliga muskler som håller mig vaken om natten, behöver jag alltså höja min dopaminhalt. De tabletter jag ibland sover på förvärrar problemen. Det gäller alltså att somna fort innan bieffekterna sätter in. Allt sånt här är i högsta grad en vetenskap med egna sorters beräkningar. Jag har beräknat när jag ska ta medicinen, i förhållande till när jag tänkt gå och lägga mig. Och medan jag väntar på verkningarna, dricker jag så mycket kaffe, och äter så mycket havregryn som möjligt. Kaffe höjer dopaminhalten, men att havregryn skulle hjälpa, har jag ännu inte några vetenskapliga belägg för.

Quake-jul

Jag vet inte vad det är för kontaktproblem jag och min syster har ibland, hon vet inte heller. Kanske är det så när vi sammandrabbar att vi drar på allt vi har med det surrealistiska draget i personligheten som vi har gemensamt. Att jag är en sån som behöver säga va ofta förenklar ingenting. Värst är det alltid när jag ska prata med människor i telefon, träffar man dem i verkligheten kan man läsa lite på läpparna när man märker att hörselcentrum börjar släpa efter.
AC räddade mig från min akuta vrålhunger en dag och tog med mig till en pizzeria. När jag var i beställartagen och redan sagt "va" en gång ställde jag mig och stirrade lite underligt i luften, i väntan på att min hjärna skulle bearbeta informationen så att jag slapp säga va en gång till.
Min blick var såpass ångestfylld att det fick AC att reagera med att tro att jag höll på att få en panikattack.
- Nej, vad-är-det-nu!? Mår du inte bra!!
Eftersom pizzabagaren stod bredvid kunde jag ju inte svara att jag bara funderade på vad han kunde tänkas ha sagt. Jag fortsatte alltså stirra och istället undra vad jag skulle svara medan AC kröp ur skinnet. Efter ett tag insåg jag att pizzabagaren sagt: "En vegetarisk barnpizza?"
Oftast hör jag alltså vad någon har sagt, bara att det tar tid för informationen att gå från öronen till hjärnan.

Men nu var det ju det här med julen och alltihop. Jag sögs fast i Quake på kvällen-natten den 23-24:e, räddade mänskligheten och åkte sedan hem till mina föräldrar och lade mig för att vakna upp till en dag utan utrymme för powernaps.

Min pappa jobbar på SAPA, det är det många häromkring som gör. Han hade beställt en styck termometerpistol till jobbet men fick två, och han bestämde sig för att behålla båda eftersom chansen att kunna låna hem en då ökade. Man siktar alltså med laserstråle på valt objekt och läser av temperaturen på en display. Pappa: Din arm är ju en grad varmare än min och alla andras! Mamma: Det kanske är för att jag springer runt så mycket, ni står ju stilla.

Jag hade lagt märkte till det speedade i min mors andning och tal vid den gemensamma julfrukosten, och bestämde mig för att försöka bota det lite genom att assistera. Vi sprang, sprang i cirklar i köket. Jag försökte lugna mig med öl men fick mest bara allergiska flammigheter i ansiktet. Framåt eftermiddagen försökte jag somna sittandes i en fåtölj till det ojämna sorlet av mina släktingars röster, hopplöst. Det bästa var de två cavalier king charles spanielsarna, och tomtedräkten som gick att blåsa upp med akutsnöre som om det vore en gummilivbåt.
Nu är det jag och min moi igen. Det där är en bild som en nördvän gjorde. Det är Moije som gameboy-spelfigur. - Ser Moije ut såhär? frågade han på msn och länkade till bilden. - Ja! skrek jag, fast i text. Vad är det för sorts bildminne killen har egentligen?

Smakcirkeln

"Erozja" - Jacek Yerka

Varit på bibliotek i egenskap av Någonting (inte praktikant och inte anställd), och jag har något intressant (?) att säga om böcker.
Texten på ryggarna av böcker tryckta i Sverige är vridna så att man får luta huvudet åt höger, men med böcker från Tyskland är det tvärtom. Och ska man leta i en bokhylla med franska böcker får man nicka med huvudet fram och tillbaka, för de har tydligen inte bestämt någon standard där.
Hur kan ett sånt ickesystem överleva i effektivitetens tidsålder?

När jag kom utanför gymnasiets dörrar spottade jag som vanligt ut snusen jag haft liggandes, långt borta hos visdomständerna, i närmsta papperskorg. Upplevde något oväntat: en stark förnimmelse av jordgubbskräm lade sig i munnen, trots att det var månader sedan jag senast åt jordgubbskräm.

Jag började tänka på de synexperiment som finns där man stirrar på en bild länge, och sen stirrar på en vit yta och där samma bild uppkommer, men i färger som är motsatserna till originalets.
Kan samma sak ske med smaker? Snus och jordgubbskräm är ganska motsatta av sig.

För att undersöka saken vidare har jag gjort en smakcirkel.

Vad kan man då komma fram till genom att titta på den här bilden? Jo. Jordgubbskräm är högst upp och snus är åtminstone nästan längst ner. Om man jämför med grönmögelost tycker jag ändå att snus är mer salt, och osten mer besk. Därför anser jag att min teori är fullkomligt korrekt och världsomvälvande. Teorin om att man på något sätt kan uppleva motsatssmaker, efter att ha sugit på något (exempel vis en snus) under en längre tid.

Nej, nu får jag sluta tänka vidare på allting som går att associera till något annat, så att jag kan koncentrera mig på att titta på That 70's show.
Jag måste bara citera något ur serien, som är förbluffande likt ett händelseförlopp från en halv månad tillbaka, ur mitt eget liv.

Eric: Okay, now what would Hyde want? Something... stolen.
Donna: Stolen's good. But do you know what's better? ... Stolen and dirty! So what's a good gift for Hyde that's stolen and dirty?
Kelso: Someone elses pig! No.. no wait! I got it, I got it! A street sign! We'll steel it, so it will be stolen. And it's dirty, so it will be dirty.

Ett par plåtpilar fick jag. Men de är inte smutsiga längre. Jag tvättade dem innan jag hängde upp dem på väggarna.



Jag känner att jag har sug efter något knarkigt, men jag känner inte vad. Det kan vara nikotin, socker, koffein eller alkohol. Minst troligt är nikotin, eftersom det tillförs i ett konstant flöde. Det känns inte som socker heller.. Jag får alltså vänta spänt på kaffebryggarens arbete och hoppas på det bästa.

I relationer med människor

Gummi mot asfalt är som att följa en böljande sidensjal, jag mindes knappt hur det var. Särskilt till hypnotiskt jämn industrial är allt som inbäddat i bomull, på kvällen med gatljus-granmörker-gatljus. Det går att utplånas och uppgå i.
Jag blir aldrig så nostalgisk som jag blir när jag kör bil.

Jag är väldigt ovan vid vissa saker som kan uppstå i förhållanden till andra människor, som osämja. Jag förstår delar av det teoretiskt, som att när man är arg samlar man gärna ihop allt möjligt att ta upp när man ändå håller på. Hur man hanterar en sådan sak i praktiken vet jag inte mycket om. Jag lyssnar mest bara på alltihop och ser mig själv växa till ett allt större monster. En bild av mig själv jag snabbt måste komma på ett sätt att handskas med.
Efteråt gäller det att glömma bort att man är ett potentiellt monstrum. Kanske med ett glas vitt vin i en soffa, där man lutar sig tillbaka och stirrar upp mot taket.

Det är värt det förstås, om man har hittat tillbaka till mänskligheten. Jag behöver den trots allt.

Overkligheten

Soma-semester. Somnande, drömmande och vaknande, somnande, drömmande, vaknande om och om igen.
Ett flygplan kraschade jämte mig, och en hinna i min mun läkte fel, så att jag tillslut inte hade någon mun kvar.
I en följande dröm berättade jag om den här drömmen för två drömda personer.

När jag sedan cyklade fram och tillbaka till det som finns kvar av posten, var det fortfarande som i en dröm. Som att promenera i naturen om natten då det känns som om man svävar för att man inte ser marken och inte så mycket annat heller.
Overklighetskänslor är för det mesta obehagliga, men när de är behagliga blir jag euforisk över hur nyskapande jag känner mig bara genom att uppleva mina sinnen.
Jag vet att jag låter knarkig nu, men jag pratar inte om knark. Utan ett tillstånd man hamnar i när man har sömnstörningar.

I mina försök att sova genom tiderna har jag sovit ett halvår på en ullig heltäckningsmatta, med gula hörselproppar eller kanal 8 på låg volym, med taklampor tända och/eller mössa nerdragen över ögonen. Jag har försökt nollställa hjärnan genom att fokusera på starka dofter från rökelser och haft oräkneliga omgångar av olika sorters ordlekar för mig själv.
När jag finner mig själv sömnlös, behöver jag därför inte bli förskräckt i första taget, jag har ju en lång rad beprövade knep att ta till innan skräcken behöver sättas in.
Jag insåg detta, och pustade ut.

I brist på vattentank

Typiskt. Jag och mina sätt att hantera ångest. Särskilt när stress är orsaken råkar det ibland bevittnas av andra, eftersom jag oftare blir stressad när det är människor runtomkring än när jag är ensam.
Hon kom tillbaka in, och jag tänkte att det var bäst att visa mig så att hon inte blev orolig. Jag kravlade mig fram och lade huvudet lite på tröskeln till badrummet, där jag suttit lutad mot väggen med lyset släckt.
Det finns inte så många alternativ i sådana situationer, och definitivt inga normala beteenden att välja bland. Sätter jag mig själv i rörelse blir det destruktiva rörelser, börjar jag prata slutar det med att jag skriker. Botemedlet är att stänga av så många sinnen och så mycket verksamhet som möjligt. Det gör man lättast på ett bekvämt tyst och mörkt ställe. En sån där vattentank för supermeditation vore inte fel att ha.

Jaja, nu är det för mycket komprimerad depression här, jag har varit glad ibland också. Jag har fyllt år, öppnat presenter och ett brev jag skrev till mig själv när jag var 18. Det är det onda med det goda med det söta med det sura.

Ett sött var dagen när jag bara varit borta en kort stund, kom tillbaka in i vardagsrummet och kom på Sune med försöka hinna smygläsa mina böcker.

AC var hos mig då också, om det kan ha någon betydelse för historien.