Asperger?

Att jag ofta pratar mer när jag är ensam än när jag är med andra är kanske ett dåligt tecken, men ändå ett hälsotecken. Man kan gärna småskämta med sig själv och dra ordvitsar för att lätta på stämningen. Att spontansjunga är ännu bättre, bland de säkraste tecknen på ickedepression.
Igår krälade jag runt på golvet och hyperventilerade, idag hittade jag på en egen låt i bilen, på väg till sjukhuset. Man vet aldrig hur det tänker svänga, särskilt inte om man är manodepressiv, men inte annars heller kanske?

Jag är i den 2-3åriga väntelistan till en neuropsykiatriskt utredning, för att jag uppvisar vissa aspergerdrag. I remissen nämndes dålig ögonkontakt, fattigt kroppsspråk, underliga intressen och intensiva samlarinstinkter.

Jag har läst på om Asperger på senaste tiden, och förutspår att jag hamnar precis utanför den diagnosen, och missar tillhörande rättigheter. Som att få gå i en aspergerklass. Vad jag än är, låter beskrivningarna av de klasserna som min drömbild av en skolmiljö.

Det faller väl på att jag förstår sociala regler, tänker jag mig. Men en av de fantastiska insikter jag fått nyligen, är att jag alltid analyserar väldigt mycket innan jag öppnar munnen. Att det bland annat är det som gör mig tystlåten. Jag inte hinner tänka ut vad som passar sig att säga förrän tillfället är förbi. Andra verkar kunna vara spontana utan att det går fel, medan jag har en tendens att vara onödigt ärlig om jag inte håller koll på mig själv.

Hur känslig jag är för sinnesintryck varierar kraftigt, men jag har 30talet par öronproppar i lägenheten, vilket är en merit i det här fallet.

Alla bilder är hämtade bland köpbara prylar från I love a child with autism"Temporary tattoos for people with autism" är bäst!!

Det finns tydligen egna färgkombinationer och symboler för autism-pride. Det är så mycket man ska vara stolt över. Jag får göra en regnbågsfärgad pusselbit, med en glad och en ledsen mask på.

Det är ingen hemma

Jag vill inte ha besök när som helst hursomhelst och öppna dörrar på vinst och förlust.
Håller mig i innersta rummet och väntar på avlägsnande fotsteg.
Tänker ut varför jag kanske inte hörde dörrklockan.
Nej, jag lyssnade på musik medan jag dammsög och såg på TV sovandes.

Sova bort all tid jag inte vet vad jag ska göra av
Någonstans är det ändå natt nu.
Jag kan leva livligt vid ett senare tillfälle. Och det ena, andra och tredje jag säger till mig själv.

Vad fan vill de egentligen? Pratstund, kaffe, en tjänst, ett lån, något att hämta tillbaka?
De får väl ta och bestämma sig och skriva det på en lapp som de skickar in genom brevinkastet.

Min nyfikenhet kurar nonchalant ihop sig som en trött katt.
Inte visa tecken på liv och beboddhet.

Hjärnaktivitet vid hypomani och depression

Skämtet

- Vi tror att du har vad man kallar för en affektiv psykos.
- Vadå affektiv, som i känslomässig? Det är väl klart att psykoser är känslomässiga!
- Vi ska ta bort alla mediciner du har och sätta in en ny som heter Seroquel.
- Visst, vadå, något som blir ungefär ”vilken nolla” på franska? Du menar att ni kommer prova med en placebo?
- Nej, det är en medicin man kan ta till hjälp vid den här sortens maniska psykoser.
- Okej, så ni ska bara bota ett tillstånd jag inte har med en medicin som inte finns, jaha.. men jag förstår inte varför jag måste vara inlagd. Det är ju sedan jag kom in hit som jag fått ångest, jag mådde skitbra nyss.
- Du är här så att vi kan hjälpa dig se till att du får den mat och sömn du behöver.
- .... Jaha!

Socker, hjärnmat

Jag insåg att jag behövde socker, mycket mycket socker, för att min hjärna skulle fortsätta orka behandla den övermäktiga mängden intryck, och inte snubbla över sig själv uppe i sitt högvarv. Snubblandet blev till fysisk smärta. Mina inälvor krampade ihop sig tills jag låg hopkurad på golvet och skrek rakt ut utan någon som helst tanke på omgivningen. Den yttre uppståndelsen fick inte plats bland allt min hjärna hade att bearbeta. Jag trodde att jag skrek att jag hade ont i magen, men det var visst huvudet.

Hon höll ner mig mot golvet tills det lagt sig, men jag kunde inte prata förrän jag slevat i mig honung direkt ur burken med sked.
    
Vad är det för något, de ibland epilepsiliknande anfallen?
Kanske som överhettad elektronisk apparatur. Blixtar och dunder, magiska under.

Om min kropp inte slutar krampa växer ärren på min hjärna
Symtom som tankebortfall
Jag minns alla språk utom svenska

Temperaturen delar upp min kropp i två delar
All beröring är magiskt smärtsamt, exorcistisk
Jag vet inte ens vem som skrek ur min mun

Om jag inte dör nu dör jag aldrig

Xyz, why said x what?

Vad jag än sa nu gäller för att det var jag som sa det
Tiden är inte riktigt rätt och ljuset är för starkt
Vadå "varva ner lite"?

Alla är skapta i 1,618
Och eftersom min ålder upphöjt till 0 är 1 är jag odödlig

Kaffet är blod och hela rummet är fullt av gaslukt
Kramperna beror på autistisk synergi och epilepsi
Allt som rimmar är extra sant
Om jag håller händerna för öronen slutar det värka

Hur spyr man när musklerna inte fungerar längre?
Jag kröp till sidan av en säng och hulkade medan ett gäng läkare eller sjuksköterskor eller skötare stirrade på mig
Tankarna överlappade varandra i en lång kedja som aldrig verkade ta slut

Jag är inte mig själv längre men lever ändå
Vad vill de mig?